17
Den kvällen bestämde sig Magdalena för att prova grevens – Gabriels – tes.
Venus stod lagom långt bort, omgiven av sin vanliga klunga av beundrare men ändå fullt synlig och Magdalena släppte en aning på sin vaksamhet. Det serverades champagne, en dryck hon aldrig smakat. Den var sval, bubblande och skimrade nästan magiskt i det höga kristallglaset. Hon tog en klunk till och sökte sedan efter Ossian Bergman med blicken. Hon hittade honom stående under en enorm marin målning.
Tålmodigt väntade Magdalena tills Ossian fick syn på henne.
Han höjde blicken. Svepte med den över rummet.
Nu.
Magdalena slappnade av i kroppen, sköt ut bröstet en smula och fyrade av leendet som hon övat på framför spegeln hela eftermiddagen.
Tvärs över rummet såg hon hur Ossian blinkade till. Automatiskt vände han sig om, som för att ta reda på vem det var som hon hälsat på.
Magdalena drack lite till, väntade och när han såg på henne igen log hon på samma sätt. Och undret skedde. Ossian började gå mot henne, bestämt, över tjocka mattor, förbi putsade kandelabrar och genom grupper av unga damer.
Hjärtat bultade.
”Godafton”, sa han när han kom fram.
”Godafton”, mumlade hon och såg honom rakt i ögonen.
Hon räknade tyst för sig själv: ett, två, tre, och fuktade sedan läpparna samtidigt som hon, med handen som höll glaset, liksom snuddade med ett finger vid sidan av sitt bröst. Det här var galenskap, hon måste verka helt förryckt. Men sedan såg hon hur det blänkte till i Ossians mörka ögon och hon insåg häpet att Gabriel haft rätt. En flirt, använd på rätt sätt, var ett oerhört kraftfullt verktyg. Det var dessutom fruktansvärt roligt.
”Ni ser strålande ut ikväll”, sa Ossian uppskattande.
”Vår promenad gjorde mig gott”, svarade hon. ”Eller kanske var det sällskapet.” Hon log och la en lätt hand på hans arm. ”Ni berättade så fascinerande förut.”
Ossian rodnade. ”Jag var rädd att jag tråkade ut er.”
”Tvärtom”, sa hon lågt och såg honom djupt i ögonen. Hon hoppades att hon inte överdrev, Ossian började få något blankt i blicken.
”Det är varmt härinne”, sa han kvävt. ”Låt mig hämta mer champagne åt er.” Och med de orden vände han på klacken och försvann.
Ensam igen ställde Magdalena ifrån sig sitt glas. Hon funderade på vem hon skulle prova sina nyvunna kunskaper på medan Ossian var borta.
”Du är mycket skicklig”, hörde hon Gabriel mumla i hennes öra. Nackhåren reste sig, hon hade inte hört honom komma.
”Jag tror inte att han kommer tillbaka”, viskade hon. ”Jag skrämde nog bort honom.”
”Ossian kommer att äta ur din hand resten av kvällen. Inte ens jag kan ana argbiggan som jag vet finns därinne”, fortsatte han med ett beundrande skratt.
”Det är bara för att jag haft en så begåvad lärare”, sa hon, vände sig om till hälften och fladdrade som en galning med ögonfransarna.
”Komplimanger”, berömde Gabriel. ”Mycket imponerande.” Han böjde sig in mot henne och hon rös till.
”Ni luktar gott”, viskade hon.
”Och du doftar”, sa han. ”Jag skulle kunna äta dig.”
”Är ni berusad?”
”Inte så farligt.” Han tog hennes hand. Beröringen gick som en stöt genom henne. Hon borde dra åt sig handen.
”Möt mig i biblioteket sedan”, sa han och kramade hennes hand.
”Jag kan inte”, svarade hon andlöst. Det var ett så farligt spel de spelade men hon kände sig underbart rusig.
”Varför inte?” Hans röst var djup och varm och fylld av löften om sådant som hon inte borde veta något om.
Magdalena drog åt sig handen och sa: ”Jag har ett arbete att sköta. Och jag har redan betett mig tillräckligt olämpligt för en kväll.”
Han betraktade henne med munterhet i blicken. ”Alldeles för många härinne kommer tillbringa natten där de inte borde. Du är inte ensam om att bete dig olämpligt.”
”Och ni, greve Gripklo?” andades hon. ”Var kommer ni tillbringa er natt? Bunden i en gyllene säng. I bojor som ni inte kan ta er ur?”
Han skakade på huvudet, han hade en farlig glimt i ögonen, en glimt som sa henne att hon rörde sig ute på djupare vatten än hon var van vid. ”Det där var bara ett nybörjarmisstag”, skrattade han. ”Marie hade inte gjort det förut.” Han böjde sig närmare och viskade i hennes öra: ”Hon borde inte ha bundit mina händer så långt isär.”
Magdalena hostade till. ”Vad menar ni? Att ni har gjort det förut?”
”Raring”, sa han släpigt och drog med ett finger utefter hennes handled. ”Jag har gjort allt förut.”
Och ändå var det något som sa henne att Gabriel inte tänkte tillbringa natten med sin sofistikerade älskarinna. Vilket fick hennes hjärta att ta ett litet glädjeskutt.
”På vilket sätt har du betett dig olämpligt?” mumlade han. ”Vad har du gjort som är så chockerande? Berätta, Malla.”
Hon rös när han använde hennes nya smeknamn. Hon skulle aldrig ha erkänt det, men hon tyckte om det. Malla, det lät spännande och lite mystiskt. Och efter bara några lektioner började hon begripa konceptet med flirt. Det var inte svårt alls. Bortsett från att det kändes som om hon lekte med elden. Balanserade på randen till en aktiv vulkan.
”Jag låtsas som om jag är någon annan”, bekände hon. Gabriel tog ett nytt glas från en silverbricka och räckte henne det.
Hon tog en klunk, lät den svala bubbliga drycken fylla munnen och svalget.
”Vem?” frågade han. Den låga rösten var som en smekning mot hennes hud. Det var bara en lek, hon visste det. Inte var greve Gripklo intresserad av henne, inte på riktigt, detta var en del av hans lektioner. Men hon brann.
”Jag vet inte”, svarade hon vagt och drack lite mer. Det kändes som om hon flöt. Alla färger var så vackra och nedstämdheten som så ofta var hennes följeslagare hade försvunnit. Hon borde dricka champagne oftare. ”En bättre version av mig själv”, fortsatte hon drömmande. ”Ung och glad, bekymmerslös. Den jag kunde ha blivit, antar jag.”
”Men du är den kvinnan ikväll, Malla”, sa han och hon var helt skyddslös mot intensiteten i hans röst.
”Stackars er vän, Ossian”, sa hon lågt och flydde till säkrare mark. ”Han såg lite chockad ut. Vi har haft så kloka diskussioner förut.” De tittade bort mot Ossian som stod och kramade ett vinglas med lätt glasartad blick.
”Du sköter dig utmärkt.”
Magdalena bytte ett ögonkast med Gabriel och bestämde sig.
”Biblioteket sa ni?”
Han nickade. ”Kom när din protegé har lagt sig.”
Det ilade till.
Elden. Hon lekte med elden.
Och hon kände sig mer levande än någonsin.
”Jag borde verkligen inte vara här”, sa Malla.
Klockorna nere i balsalen hade för länge sedan slagit midnatt men musiken hördes fortfarande. Orkestern spelade en mjuk melodi och den letade sig upp hit genom ett av fönstren som stod på glänt. En stor gul måne hängde på himlen och gjorde en gata i vattnet nedanför.
”Jag är glad att du kom”, sa Gabriel lågt och lutade sig mot fönsterblecket med höften.
Han var osäker på varför han bett henne att komma hit. Men biblioteket var en av hans favoritplatser i slottet och hon passade in här.
Malla spanade utefter hyllraderna. ”Hur många böcker har ni egentligen?”
”Tusentals”, svarade han.
”Jag älskar böcker.” Hon strök med ett finger över en atlas som låg uppslagen på ett bord. ”Min pappa hade den här.” Hon log vemodigt. ”Jag sålde den innan jag kom hit. Men er är vackrare. Det finns en sida som föreställer en ö i Stilla havet, med palmer. Får jag?”
Han nickade och hon bläddrade tills hon fann den. ”Det här är min favoritbild. Har ni sett den?”
Gabriel böjde på huvudet. ”Jag har sett den. Och jag har till och med varit på den ön”, sa han och tänkte på de vita stränderna och vänliga människorna han mött. Av alla bilder i alla kartböcker han läst så var den där hans favorit. Tahiti. Så märkligt att de tyckte om samma bild.
”Verkligen?”
Gabriel nickade igen och såg sig sedan om i sitt omfattande bibliotek. Han ägde bokstavligt talat tusentals böcker. Hur många av sina ärvda böcker hade Malla tvingats sälja? Han såg hur hon betraktade atlasen med något som liknade kärlek.
”Hela slottet är byggt på en medeltida borg”, sa han lågt. ”De äldsta av böckerna är från medeltiden. Jag har en illustrerad bok skriven av kvinnan som var förste ägarens hustru, Illiana Henriksdotter. Från mitten av trettonhundratalet, 1349. Hon skrev ned sina iakttagelser om läkeörter.”
”Pesten kom väl då? Vad hände med kvinnan som skrev boken?”
”Jag vill gärna tro att Illiana Henriksdotter och hennes familj klarade sig”, sa Gabriel. ”Det sägs att hon var mycket skicklig i läkekonsten. Det ska finnas ett porträtt av hennes make någonstans. Han kallades Järven. Porträttet målades förstås långt senare. Ingen vet hur han såg ut egentligen men det sägs att han var en jättelik krigare.”
Magdalena började vandra längs hyllorna och Gabriel följde efter henne. När hon stannade till log han och tog ut en bok ur en hylla. Han räckte henne den.
Malla öppnade den. ”Vad är det här?” utbrast hon med ett chockerat skratt. Hon slog igen den, stängde uppslagen med erotiska bilder, men han noterade att hon inte räckte tillbaka den.
”Jag tänkte att du skulle ha något annat att läsa än Machiavelli.”
Han betraktade hennes skära kinder och leende mun. ”Behåll den”, sa han.
Hon kramade den i händerna. ”En sak har jag undrat över. Hur är det med humor? Vill män ha kvinnor med humor?”
”Vad tror du Malla?” frågade han samtidigt som han funderade över hur det skulle kännas att dra med ett finger över den där långa vita halsen, känna värmen, känna senor och hud svara på beröringen.
”Jag misstänker att män som tänder på att jag visar brösten, lyssnar beundrande och inte verkar intelligent inte uppskattar humor hos en kvinna”, svarade hon.
”En man vill att du ska skratta åt hans skämt. Om du skämtar kommer han alltid gå omkring och oroa sig för att du är intelligentare än han.”
”Det är jag för det mesta”, påpekade hon torrt.
”Sant. Men det får du behålla för dig själv. Ingen man gillar en kvinna med för mycket humor.”
”Män är verkligen underliga”, sa hon fundersamt.
”Jag tänkte att jag borde lära dig kyssas ordentligt.” Gabriel sa det lätt men hjärtat bultade av förväntan.
”Och vad får er att tro att jag inte redan kan det?” frågade hon och rodnade lätt.
”Min livserfarenhet. Hur många män har du kysst?”
”Det kommer jag aldrig att svara på”, sa hon med ett litet leende och gled iväg mellan bokhyllorna.
Gabriel följde efter. Han hade inte bråttom. ”Vad gör du om den där Cronstedt blir förälskad i dig?” frågade han och bytte ämne till något han verkligen hade funderat över. För med tanke på med vilken svindlande takt Malla tog till sig hans råd började han undra om Peter Cronstedt skulle ha en chans mot henne.
”Han är förlovad. Jag vill bara ha lite upprättelse, inget annat.”
”Så väldigt nobel man kan vara då”, sa Gabriel ironiskt. ”Det klarar du aldrig”, fortsatte han. Det var tydligt att hon fortfarande hade känslor för mannen.
”Det är mitt problem, inte ert”, svarade hon, stannade till och lutade sig mot en hylla med franska teaterpjäser.
Och förmodligen kunde Malla kontrollera sig såpass, slog det honom. Gudarna skulle veta att hon hade stark integritet, kanske hon skulle klara av att inte ge efter för sina känslor. Men hon hade inte alltid varit sådan, inte att döma av skvallret om vad som hänt när hon och Peter Cronstedt hade gått skilda vägar. Skvallret sa något om en bruten förlovning och ett hysteriskt utbrott.
”Men om Cronstedt inte släpper dig då”, envisades Gabriel. Hennes övertygelse att hon skulle kunna hantera situationen övertygade inte honom.
Malla skrattade till. ”Om det är något jag vet så är det att Peter aldrig skulle kämpa för mig. Säger jag nej, ger han upp. Han skulle aldrig springa efter mig, aldrig”, sa hon bestämt.
”Om du säger det så.”
Gabriel ville inte prata mer om Peter Cronstedt. Han ville prata om kyssar och om hur Mallas ansikte påminde honom om ryska ikoner och italienska madonnor.
”Hur skulle ni göra?” frågade hon allvarligt.
”Ah, raring, jag är ledsen att krossa dina illusioner men jag skulle inte heller göra mig till åtlöje för en kvinna. Vi män är sådana. Vi väljer den lätta lösningen. Lika bra att du inser det.”
Hon gav honom en beklagande blick. ”Så, om något var viktigt för er skulle ni inte kämpa för det?”
”Antagligen inte. Få saker är dessutom så viktiga. Nej, får jag välja så behåller jag hellre min värdighet än gör mig till åtlöje för en kvinna.”
”Vet ni”, sa hon och lämnade ämnet. ”Jag borde ha förstått det. Jag går alltid omkring och tycker att jag är så smart. Men jag var dum som inte såg.”
”Vad hände egentligen?” frågade Gabriel. ”Hur träffades ni?”
”Jag bodde med Peters familj. Min far dog när jag var liten. Min mor var inte särskilt ekonomiskt lagd så vi hankade oss fram. En höst fick både mamma och jag febern. Vi var sjuka i veckor. Mamma dog. Jag var tio år.”
”Och sedan?”
”Jag hade ingen släkt”, sa hon. ”Jag fick bo hos olika familjer. De turades om att slänga ut mig när de behövde mitt rum eller hade tröttnat på mig. När jag var fjorton år hamnade jag hos familjen Cronstedt.”
”Peters familj.”
”Ja. Han var – är – några år äldre än jag och jag såg upp till honom. När jag var arton förlovade vi oss i hemlighet, kvällen innan han skulle resa utomlands.”
Gabriel gjorde en grimas. ”I hemlighet är aldrig bra.”
”Nu vet jag det”, sa hon. ”Men jag väntade på honom, år ut och år in. Jag var rätt nöjd, jag tyckte mycket om hans familj och var säker på att jag tillhörde dem. På många sätt var det den bästa tiden i mitt liv.”
Gabriel kunde se det framför sig. En allvarlig ung kvinna som så gärna ville tillhöra en familj, som väntade tålmodigt på en man som inte förtjänade henne.
”Vad hände?” frågade han fastän han anade.
”Peter träffade en annan kvinna i England. Han bedrog mig, länge, utan att jag misstänkte något. Han berättade det aldrig. Det var som om jag borde ha begripit. Men det gjorde jag inte. Jag var så dum.”
Hennes ansikte var naket och han såg hur skam och sorg slogs om herraväldet. ”Istället var han elak och jag trodde att det berodde på mig”, fortsatte hon. ”Att jag gjorde fel. När han kom hem och jag till slut konfronterade honom sa han att livet måste ha mer att ge, att jag höll honom tillbaka.” Hon tittade ut i luften. ”Han sa att vi inte hade något gemensamt och att jag borde ha förstått det för länge sedan. Det var så konstigt, Gabriel”, sa hon och använde för första gången hans förnamn. ”För jag höll inte med. Han sa att jag inte var den sorts representativa hustru han nu behövde, eftersom han ville göra karriär.” Hon ryckte på axlarna och svalde. ”Han hade rätt att tycka så”, fortsatte hon. ”Men vet du? Han sa aldrig något, inte en enda gång. Kan du förstå det?” Hon kramade boken han gett henne. ”Han träffade en annan kvinna och han slutade älska mig. Det bara hände och jag förstod ingenting. Ena dagen hade jag allt, nästa dag var mitt liv i spillror.”
”Och du fick ett sammanbrott?”
Hon drog på munnen. ”Inte mitt bästa ögonblick. Jag tror man kan säga att jag blev som galen.” Hon la huvudet på sned. ”Jag gissar att det är det du hört. Att jag var hysterisk och att Peter hade tur som slapp mig.”
Gabriel gjorde ett hummande ljud.
”Han bedrog mig men allt kom att handla om min reaktion”, sa Malla. ”Det han gjort hamnade i skymundan.”
”Det äger en viss ironi”, sa Gabriel lätt.
”Jag förstår fortfarande inte hur han kunde ljuga mig rätt upp i ansiktet. Om jag inte hade avslöjat honom … Förstår du?”
”Därför att han var svag”, förklarade Gabriel. ”Svaga män väljer enkla utvägar.”
”Det var som om jag gick sönder. Ett tag var jag inte helt säker på att det fanns någon mening med att leva.” Hon fortsatte samlat: ”Men jag vill leva, så jag kan inte utsätta mig för det där igen.”
”Det där?”
”Kärlek”, svarade hon med en grimas. ”Jag trivs med mitt liv, för det mesta och jag har upptäckt att jag trots allt vill leva. Kanske är jag en person som älskar för mycket och för häftigt och borde avstå från det. Peter skrämdes nog av det i alla fall.”
”Ja, vi män skräms av sådant”, konstaterade Gabriel lätt.
Men inom sig tänkte han att han skulle kunna beundra den envisa styrkan i en sådan kärlek. Och han tyckte intensivt illa om Peter Cronstedt. Han bestämde sig för att göra allt i sin makt för att hjälpa Malla att få sin revansch.
”Och nu har jag brutit mot dina regler”, sa hon ursäktande. ”Jag borde inte pratat så mycket om mig själv.”
”Nej”, sa han, men med ett leende, för han tyckte om att lyssna på henne, höra hur hon vände och vred på sina egna resonemang och hur hon kunde ironisera över sina brister.
”Ibland ligger jag vaken och saknar Peter så att det gör ont”, viskade hon. Ljuset i en lykta fladdrade till och natten låg runt omkring dem som en mjuk mörk mantel. Böckerna stod tysta i mörkret och kanske iakttog de dem. ”När alla sover och det bara är jag och natten, då tillåter jag mig att känna saknad. Fastän jag alltid säger att jag hatar honom.” Malla såg på honom. Hennes pupiller var enorma i dunklet. ”Är det konstigt?”
”Nej”, svarade han och drunknade lite i hennes ögon. Han såg länge på hennes mun. ”Men det är sorgligt”, tillade han.
Hon brast plötsligt ut i skratt, högt och rent och glatt och den dystra stämningen löstes upp och försvann.
”En sak bekymrar mig”, sa hon. Hennes ögon lyste fortfarande efter skrattet, men allvaret lurade där bakom.
”Verkligen?” sa han. ”Bara en?”
Hon gjorde en grimas innan hon fortsatte: ”Tycker du inte att det är något djupt nedslående med att jag blir uppskattad när jag skrattar och är glad och ler och ger meningslösa komplimanger?”
Gabriel ville sträcka ut handen och smeka med ett finger längs med hennes nacke, följa den upp mot nackbasen och in under håret. Gud han skulle kunna mörda för att se det där håret utsläppt. ”Varför är det deprimerande?” frågade han hest.
”Det är ju inte jag”, sa hon och rynkade pannan. Hon vände sig om mot fönstret, tittade ut och sa mot fönsterrutan: ”Inte den jag är egentligen. På insidan.”
”Fast folks inre är för det mesta outhärdligt trist”, sa Gabriel och gled upp bakom henne. ”Det är därför det är bättre på mitt vis.”
”Jag vet inte”, mumlade hon.
Han log åt hennes envishet. ”Lyssna på mig nu, Malla. Du säger att Peter blev arg på dig. Jag gissar att hans ilska handlade om andra känslor, om skuld, skam. Han skulle gärna velat ha en snäll, vänlig och icke-bråkande före detta fästmö. Då skulle han ha sluppit sina skuldkänslor. För det var fel, Malla, det han gjorde. Det är en sak att vara självisk och otrogen – det är alla män om du frågar mig – men herregud, inte ens jag har betett mig så illa mot någon. Om du blir allt det den där Cronstedt vill ha, snäll och glad och söt, då kan jag nästan lova att du kommer att få din revansch. Jag vet hur män fungerar. En gång brydde han sig om dig. När den första nyhetens behag med hans nya kvinna lagt sig, då har du din chans.” Gabriel visste inte hur han kunde vara så säker, men det var han. Han hade sett hur lätt Malla förvred Ossians huvud. Peter Cronstedt skulle inte ha en chans. Han vände henne varsamt om. Sträckte ut handen och la den om hennes kind och käkben. Hon lutade sig in mot hans handflata och han antändes, det fanns inget annat ord för vad som skedde med honom. Han smekte hennes läpp med tummen. Malla såg på honom med stora ögon. Gabriel böjde sig mot henne och snuddade vid hennes mun med sin. Det var en mjuk kyss men han hade ingen brådska, han ville bara smaka på henne lite, känna doften av renhet och mod och kanske lite av hennes envisa integritet. Hon stönade lågt. Varsamt kupade han en hand kring ett bröst. Hon drog sig inte undan och när Gabriels tunga letade sig in mellan hennes läppar, in i hennes mun, mötte hon den med ett kvidande. Han kysste henne djupt och hon svarade med sin egen tunga. Han drog henne hårt mot sig, kände hur boken hon höll klämdes mellan dem. Han andades tungt. ”Lova att du läser boken innan du somnar”, sa han mot hennes mun. Han bet henne lätt i läppen och log åt ljudet hon gav ifrån sig. ”Läs din bok och tänk på mig.”
”Hur skulle det påverka Peter, menar du?” mumlade hon, ständigt lika pragmatisk.
”Det gör det inte”, svarade han hest. ”Det är mest för din egen skull. Och kanske lite för min.” Han kysste henne igen, lättare, vågade inte utmana sig själv för mycket. ”För då kan jag tänka på att du gör det. Och det gläder i alla fall mig.” Han såg henne i ögonen. De blänkte nästan svarta. Kinderna blossade och Gabriel visste att om han ville så skulle han kunna ta den här kyssen hur långt som helst. Hon var rusig och upphetsad och de hade redan tänjt på så många gränser.
”Jag kommer ligga vaken länge i natt och tänka på dig”, mumlade han. ”Dig och din bok. Kanske du kan röra lite vid dig själv också?”
”Du är chockerande”, sa hon, men skratt lurade i hennes röst.
Han kysste henne igen. ”Och du, Malla, är fascinerande bra på att kyssas. Vi får göra det igen. Ofta. Nu är det nog bäst att vi säger god natt”, avslutade han.