24

Jag vill att du lovar att du gifter dig med fröken Venus”, sa Gabriels mor utan att titta på honom. Hon böjde sig ned och knipsade av en ros med sin sekatör.

Gabriel stannade upp. ”Vad får dig att säga något sådant?” frågade han mot hennes rygg.

Modern rätade på sig, beundrade rosen, doftade på den och la den sedan i korgen hon bar. Blommor i olika färger vilade redan där, redo att pryda middagsbordet ikväll. Hon mötte Gabriels blick och i det skarpa solljuset syntes det hur gammal hon blivit och hur bekymrad hon var. En gång hade modern varit den viktigaste personen i Gabriels liv. Nu var de så långt ifrån varandra att hon lika gärna kunde vara en främling, en främmande äldre kvinna som inte längre hade någon som helst rätt att lägga sig i vad han gjorde.

”Jag vet att män har sina behov”, svarade hon lugnt men utan att helt kunna dölja en min av avsmak.

”Behov, mor?” sa Gabriel kyligt. Han ogillade att hon outtalat jämförde honom med fadern som bedragit henne varje dag av deras äktenskap. Han ville inte likna sin far.

”Det är som det är”, fortsatte hon. ”Men det finns ingen anledning att vara grym.” Ännu en doftande ros hamnade bland de övriga. ”Och inte heller tanklös. Faktum är att jag tycker om fröken Swärd.” Hon gav honom en menande blick. Så, det var alltså i sin ordning att han gav efter för sina sexuella behov så länge han inte var grym eller tanklös? Bara han gifte sig adligt kunde han ligga med vem han ville?

”Jag tycker också om fröken Swärd”, sa Gabriel iskallt. Men inombords var han skakad. Hade de verkligen varit så oförsiktiga? Vem mer visste?

Modern stelnade till. ”Det är för ditt eget bästa”, sa hon. ”För jag behöver väl inte påminna dig om Vanessa?”

Ilskan vällde upp inom honom. ”Det allra sista, mor, du någonsin behöver göra är att påminna mig om Vanessa”, sa han. Vreden gjorde hans röst hård. Det spelade ingen roll hur lång tid som gått. Vanessas död hade slitit sönder familjen och fortfarande kunde hans mor med bara några ord riva upp smärtan och skuldkänslorna för det som hänt med flickan som hade dränkt sig och barnet hon bar. Gabriels barn.

Vanessas förfärliga död hade slitit av de sista trådarna i familjeväven. Och sedan, utan att tveka, hade de alla, mor, far och bröderna, offrat Gabriel för familjehederns skull. Hela skulden hade blivit hans. Inga nyanser hade funnits. Ibland tänkte Gabriel att hans själ måste ha dött tillsammans med Vanessa och det ofödda barnet. Under alla år till havs hade det känts som om han var död. Och sedan hade han träffat Magdalena Swärd.

Och det sällsamma hade inträffat: han hade känt sig levande igen.

Modern fortsatte klippa rosor och lägga dem i korgen som han nu bar åt henne. Men hon hade rätt i sak. Det var över nu. Hela tiden medan Gabriel hade umgåtts med Malla hade han på något plan tänkt att deras första natt skulle vara början på en intim relation. Han hade aldrig uttalat det. Aldrig formulerat det vare sig högt eller tyst för sig själv. Men han hade utgått ifrån att de skulle fortsätta ha någon sorts förbindelse över sommaren. Inte en enda gång hade han velat snudda vid tanken att det skulle ta ett definitivt slut.

Men Malla var fri nu. Hon hade uppfyllt sin del av avtalet. Och vem visste, kanske hon skulle lyckas lappa ihop sin relation med Peter Cronstedt?

Gabriel avskydde den här känslan. Hur ansvaret och framtiden bildade som en enda grå klump av tyngd på hans axlar. Olusten.

Om sexet åtminstone inte hade varit så otroligt bra. Om han inte hade blivit påverkad så starkt. Det var skrämmande att erkänna för sig själv, men han hade inte bara njutit av Mallas kropp. Han hade njutit av hennes själ. Och nu var det slut.

Han suckade djupt. ”Jag vill åtminstone prata med fröken Venus innan jag gifter mig med henne”, sa han med en förfärlig känsla av att livet var över. ”Umgås lite med henne.”

Hans mor tittade bort mot den anlagda sjön där fröken Venus promenerade med Nora längs strandkanten. ”Lovar du?” frågade hon.

Och eftersom Gabriel var orsak till så mycket av sin mors olycka, eftersom hans svek varit oförlåtligt och eftersom det var dags att bli vuxen, hörde han sig själv säga: ”Ja, mor, jag lovar.”

Hans mor log och Gabriel tittade bort mot fröken Venus. Hon bar en ljus klänning och till och med på avstånd var hennes skönhet av det bländande slaget. Hon var allt en blivande grevinna skulle vara. Gabriel tittade länge. Men han kände absolut ingenting.

Magdalena och Peter promenerade genom parken.

”Jag kan inte riktigt komma över hur trevligt det var igår kväll”, sa Peter och log.

Magdalena log svagt tillbaka. Hon var rätt säker på att till exempel Peters fästmö skulle ha valt helt andra ord för att beskriva kvällen, men hon bara nickade. Hon hade så många tankar i huvudet att hon inte riktigt klarade av att föra en normal konversation, minst av allt med den här mannen. Helst skulle hon ha varit för sig själv. Hon behövde sortera allt som hänt. Men Peter hade velat prata med henne och hon kunde ju inte gärna säga nej till det. Inte med tanke på att allt hon gjort den senaste veckan hade handlat om detta som nu skedde: hon fick sin revansch. Magdalena suckade djupt. De hade sneddat genom trädgården, passerat fontäner och labyrinter. Venus och Nora matade änder borta vid sjön och ljudet av deras skratt fick Magdalena att le. De såg så unga och bekymmersfria ut.

”Det var som om saker och ting föll på plats”, fortsatte Peter, och hon gjorde en halvhjärtad ansträngning att verka intresserad, att lyssna på honom istället för att drömmande snudda vid minnena av natten med Gabriel. Hon hummade åt något som Peter sa och han lyste upp. Det var tydligt att hon hade fått sin upprättelse. Det som hon och Gabriel hade arbetat för och det kändes faktiskt underbart.

Eller: det borde kännas underbart.

Med rynkad panna och bara ett halvt öra lyssnade Magdalena på Peters prat. Något har hänt inom mig, tänkte hon. På något sätt är jag förändrad. Och så förvirrad. Jag var inte oskuld, jag förväntade mig inte att förändras. Men det gjorde jag.

Hon snuddade vid en perfekt rundklippt buxbom. Busken var hårt hållen. Tvingad till en form som inte var dess ursprungliga. Hela trädgården var fylld med dessa deformerade buskar och träd, placerade i perfekt symmetri och Magdalena var osäker på vad hon tyckte om det. Hon tog ett gulnat blad och studerade det samtidigt som hon nickade åt något som Peter nu kommenterade. Blev den mannen aldrig trött på sin egen röst? Det var underligt att tänka på, men en gång hade varje ord Peter sa fyllt henne med glädje. Och en gång, en enda gång hade hon gett sig själv och sin kropp till Peter. I natt, på skeppet, hade hon gjort samma sak med Gabriel. Men det hade känts annorlunda. Inte bara för henne. Gabriel hade känt det också. Det visste hon. Det hade inte bara varit en kroppslig akt. De hade kommit varandra så nära som två människor kunde komma, både till kropp och själ. Hon log för sig själv och kostade även på Peter ett litet leende.

”Det gör mig glad att se dig le”, sa Peter med värme och tog hennes hand i sin. Magdalena kramade den tillbaka men kunde inte låta bli att jämföra med Gabriels händer, som så sent som i natt fått hennes hud att leva.

”Varför gör det dig glad?” undrade hon.

”Jag har haft dåligt samvete”, förklarade han. ”Jag ville ju aldrig göra dig ledsen. Jag tog väldigt illa vid mig.”

Magdalena drog handen till sig. Ju mer Peter och hon umgicks, desto mer stod det klart för henne att Peter bara hade ett enda samtalsämne som han hela tiden återvände till: sig själv, sina tankar och sina upplevelser. Det hade alltid varit så, hon hade bara inte haft något att jämföra med. När hon pratade med Gabriel kändes det som ett samtal. Med Peter var det som att lyssna på en evig monolog.

”Jag har så mycket mer jag vill berätta för dig”, fortsatte Peter ivrigt. ”Jag vet knappt var jag ska börja. Det har hänt så mycket med min karriär, till och med kungen …”

Hur Magdalena än ansträngde sig kunde hon inte koncentrera sig på vad Peter sa. Det egendomliga var att han inte verkade märka det. Gabriel upptäckte alltid genast om hon lyssnade eller inte. Han noterade vad hon tyckte och vad hon sa. Men Peter pratade bara på om sig själv och om allt han hade gjort. Undrade han inte hur hon mått det senaste året? Vad hon hade gjort, hur hon hade försörjt sig? Gabriel, som hon känt så kort tid, visste redan mer om henne än vad Peter någonsin hade gjort. Peter sa något mer, drog henne ivrigt i armen för att förtydliga och illustrera och automatiskt log Magdalena mot honom. Hon flirtade och ställde följdfrågor, precis så som Gabriel lärt henne. Men ärligt talat, började inte det här bli lite tröttsamt? Hon såg sig om. De hade kommit ner till sjön. Venus och Nora var försvunna och hon undrade vart svanparet hon sett häromdagen hade tagit vägen. ”Är det sant att svanar är varandra trogna hela livet?” frågade hon. ”Eller är det en myt?”

Peter viftade med handen. ”Jag vet inte”, sa han. ”En sak som hände mig …”, fortsatte han sedan. Hon hade alltid tänkt att Peter var så intelligent. Men tänk om han inte alls var fullt så begåvad som han själv, hans mamma och resten av hans familj trodde? Kunde han inte ens låtsas vara intresserad av det hon sa? Herregud, hon gick ju här och låtsades för fullt, det var inte ens särskilt svårt.

”Vad?” sa han och Magdalena insåg att hon måste ha muttrat till.

”Vad är det som fått dig att ändra dig?” frågade hon, uppriktigt nyfiken. ”Om mig menar jag?” Sist de sågs, innan han kom till Wadenstierna, hade hans ansikte varit slutet och fördömande.

”Jag tycker om när du är så här, glad och trevlig”, förklarade Peter leende. ”Det är den Magda jag kände.”

Var Peter så ytlig? Så enkelspårig att han bara tyckte om henne när hon var snäll och okomplicerad? Men han hade alltid varit sådan, insåg hon. Han hade inte ändrat sig ett dugg egentligen, det var hon som hade förändrats.

”Det har tagit mig det här året att inse vilken tillgång du kan vara för mig”, sa Peter och log som om han utdelat den finaste av komplimanger. ”Och jag vet att min mor och mina systrar saknar dig.”

”Menar du det?” undrade hon skeptiskt. Under det år som gått sedan Peters mor, i tämligen skarpa ordalag, bad henne att flytta, hade ingen av dem hört av sig till henne. Och visst hade Joel Skyhielm nämnt att Peters mor – kvinnan som Magdalena älskat nästan som sin egen mor – vägrade ta hennes namn i sin mun? Vad var lögn och vad var sanning? Och: brydde hon sig ens längre?

”Du var alltid en viktig del av vår familj”, sa Peter. ”Men jag kanske inte riktigt insåg hur mycket du hjälpte mig att fatta bra beslut. Sedan du försvann har det inte gått lika bra. Jag har inte fått de befordringar jag räknat med. Det var som om du var min talisman.” Han tog hennes hand och drog den genom sin armkrok. ”Det var min mor som påpekade det vid något tillfälle. Jag saknar dig.”

Fast om man skulle vara petig så lät det som att det var hennes råd Peter saknade. Och att hans familj brydde sig mer om det goda inflytande hon haft på Peter än om hennes välbefinnande.

”Om det var det omvända”, frågade hon. ”Om det var jag som behövde dina råd och din uppmuntran för att bli framgångsrik inom något område, skulle du ge mig det då?”

Peter skrattade till. ”Sötaste Magda, du har inte en karriär att bekymra dig om. En kvinna ska stötta sin man och det var du för det mesta utmärkt på. Jag har förlåtit ditt utbrott för länge sedan. Min mor också, det är jag säker på.”

Något i svadan skavde. Men kanske hon begärde det omöjliga. Och kanske hon var precis lika ytlig som Peter. Hade hon inte precis gått och fantiserat om en mans nakna kropp? Inte om Gabriels själ eller personlighet, utan om hans nakna, svettiga kropp.

Han höll undan en gren och klappade Magdalena på handen. Det var en vardaglig vänskaplig klapp, en sådan som de delat många gånger i det förflutna. Det var frestande att kunna få tillbaka det hon saknat så länge, en familj och ett sammanhang. För till skillnad från Gabriel så kunde kanske Peter ge henne det.

”Magda, jag …”, började Peter högtidligt.

Men så drog hon ändå handen åt sig. Det gick för fort. ”Om de saknat mig så, varför har då ingen av dem hört av sig? Dina systrar eller din mamma, menar jag?” Minnen av ensamma skräckfyllda nätter genomfor henne. Om inte den åldriga Sally tagit sig an henne, var hon inte säker på att hon skulle ha överlevt det senaste året. Natt efter natt hade hon gråtit sig till sömns. Och natt efter natt hade hon varit skräckslagen inför framtiden. Hela det senaste året hade varit så. Sally och Beata hade varit hennes vänner. De hade hjälpt henne att överleva. Ingen annan.

”Du vet varför Magda”, svarade Peter förebrående. Han lyckades få det att låta som om hon var ett barn som han måste tillrättavisa.

Ja, Magdalena visste vad han syftade på. Hon mindes hur hon hade blivit som galen, hur hon skrikit och gett honom en örfil. Hon som aldrig hade slagit någon hade gett Peter ett slag tvärs över ansiktet. Det var när hon hittade brevväxlingen mellan Peter och Christina, breven vars innehåll hade avslöjat svekets fulla vidd. Och ja, hon hade tappat fattningen. ”Ja”, sa hon lågt. ”Och allt kom att handla om hur illa jag betedde mig. Tyckte du aldrig att det var orättvist?”

”Du var som förbytt.”

”Men du var otrogen.”

Efter det uppstod en tryckt tystnad mellan dem.

Gabriel skulle ha synpunkter på hur jag sköter det här, tänkte Magdalena. Hon såg en rörelse ur ögonvrån, och när hon vände på huvudet såg hon Gabriel och hans mor en bit ifrån dem, inbegripna i ett samtal som fick Gabriel att se mycket sammanbiten ut. Det mörka håret lockade sig mot de brodyrklädda axlarna och hans ringar glittrade i solen. För bara några timmar sedan hade hon sovit i hans hytt. De hade vaknat i gryningen och de hade älskat igen. Sedan hade hon skyndat upp till slottet och till sitt rum. Hon såg på honom. I sin himmelsblå rock såg Gabriel mer grevlig ut än någonsin och om hennes kropp inte hade varit öm och svullen efter deras älskog skulle hon kunnat tro att hon hade drömt alltihop.

”Greve Gripklo har varit generös mot dig”, sa Peter lågt medan han följde hennes blick. ”Men jag hoppas att du är försiktig. Du gör bäst i att inte sikta för högt. Hans rykte när det gäller kvinnor är inte det bästa. Och du är långt under honom i rang, så få inga idéer. Jag säger det som din vän”, tillade han.

”Är du det?” frågade Magdalena.

Peter gav henne ett varmt mjukt leende. Han la huvudet på sned och förr i tiden skulle hon ha smält. ”Jag hoppas, som du säkert förstår, att vi snart kan vara mer än vänner”, sa han med förtrolig röst.

”Och vad pratar ni om denna vackra förmiddag?” ropade Gabriel. Han tog de sista stegen fram, bugade för Magdalena och gav Peter en kort nick. Magdalena neg hastigt för änkegrevinnan men hon vågade inte titta på Gabriel. Det kändes som om det måste synas på henne vad de gjort.

”Faktum är att jag … ”, började Peter men avbröts helt sonika av Gabriel.

”Jag lovade fröken Swärd en rundtur i orangeriet”, sa han högt. ”Kom så ska jag visa er runt.”

Magdalena, som inte ens visste att det fanns ett orangeri, var på vippen att protestera. Det var varmt nog utomhus, inne i ett orangeri skulle det vara outhärdligt. Dessutom satt hennes nerver utanpå och änkegrevinnan såg på henne som om hon var Babylons värsta hora.

Men Peter sken upp. ”Jag har hört talas om det”, sa han.

”Jag har redan sett orangeriet”, sa änkegrevinnan avmätt och tog korgen med blommor som Gabriel burit. ”Glöm inte vad vi talade om”, sa hon, gav Magdalena en stram nick och lämnade dem.

”Kom nu”, sa Gabriel och ledde dem till orangeriet, en enorm glasbyggnad där det mycket riktigt var tropiskt varmt och fuktigt. Färggranna fåglar satt i träden och även om Magdalena fick torka svett ur pannan höll hon med om att det var väl värt ett besök. Vilken annan dag som helst utom just idag.

”Vad håller du på med?” väste Magdalena medan Peter intresserat pratade med trädgårdsmästaren en bit bort.

”Jag är en god värd för mina gäster”, svarade Gabriel obekymrat. ”Folk kommer från hela Europa för att se mitt orangeri.” Han höjde rösten och ropade: ”Herr Cronstedt, vi odlar ananas. Och palmer. Se till att ni får se dem. De är i nästa rum.”

Peter nickade och följde efter trädgårdsmästaren.

”Vad pratade ni om?” frågade Gabriel lågt. ”Han pratar precis hela tiden. Jag såg er. Jag ville komma till dig.”

Magdalena slutade andas.

”Du försvann så snabbt imorse”, fortsatte han och smekte henne med blicken. ”Jag saknade dig. Hur mår du?”

”Bra”, viskade hon matt. ”Jag mår bra.”

”Jag har tänkt på dig hela förmiddagen. Har du tänkt på mig?”

”Vi kan inte prata så här”, viskade Magdalena.

Trädgårdsmästaren och Peter återvände och Magdalena drog sig undan. Om Peter tyckte det var besynnerligt att de stod och viskade med varandra, visade han det inte, men han sa: ”Magdalena, du behöver vila. Jag går med dig tillbaka.”

”Vi bara …”, sa Magdalena men Peter avbröt henne igen, som om han hade rätt att göra det. Rätt att föra hennes talan. Han vände sig till Gabriel och sa: ”Jag vill att ni ska veta att jag har de hederligaste avsikter. Fröken Swärd och jag har känt varandra länge.”

Peter kunde ju omöjligen ana att Magdalena anförtrott Gabriel att Peter fått hennes oskuld. Men Magdalena visste att det var exakt det Gabriel tänkte på, hur hon och Peter hade känt varandra. Gabriels käkar malde. Luften blev tjock och olustig. Magdalena svalde. Hon fick lust att utbrista i ett hysteriskt skratt. Här stod de: Peter, som hade tagit hennes oskuld, Gabriel som hade haft en hemlig natt med henne, och så hon själv som väl nu praktiskt taget var en slampa. Hur hade hon – som helt nyligen levt det enklaste och mest händelselösa av liv – hamnat i den här situationen?

”Egentligen är det lite lustigt”, sa hon.

Ingen av dem tog någon notis om henne.

Gabriel drog på munnen och naglade fast Peter med blicken. ”Hade inte ni en fästmö alldeles nyss?” undrade han sarkastiskt. ”Jag minns bestämt att ni kom hit med en kvinna.”

”Jag hoppas att saker inom kort ska förändras”, svarade Peter utan att blinka. Han hade verkligen förmågan att aldrig anse att han gjorde något som var moraliskt tvivelaktigt.

”Verkligen?” sa Gabriel långsamt och gav Magdalena en blick som hon omöjligt kunde tolka.

”Faktum är att jag och fröken Swärd pratade om …”, fortsatte Peter.

”Om att inget här i världen är vad det verkar vara”, avbröt Magdalena kort. Hon stod inte ut med att Peter stod här och gjorde anspråk på henne. ”Jag är säker på att vårt samtal inte på något sätt kan intressera greven.” Och innan någon hann säga något mer fortsatte hon: ”Jag såg fröken Venus förut, jag ska leta reda på henne. Hon är trots allt den enda anledningen till att jag är här. Peter, säkert väntar Christina på dig någonstans. Prata med henne innan du säger något mer.” Hon neg snabbt. ”Adjö greve Gripklo”, avslutade hon och sedan blev hon tvungen att andas.

”Låt mig eskortera er, fröken Swärd”, sa Gabriel och gjorde en rörelse mot henne.

”Det är väl jag som ska eskortera henne i så fall”, sa Peter irriterat.

”Jag är en vuxen kvinna”, sa Magdalena och rösten ville spricka av irritation och frustration. Hon kunde knappt andas här inne i den varma fuktiga luften. ”Jag kan gå själv. Eskortera varandra om ni inte har något bättre för er.”