28

Venus och Nora såg fyrverkeriet uppe från ett av tornrummen. De hade cirklat runt varandra hela eftermiddagen och kvällen, ständigt åtskilda av gäster, vänner och män. Venus ord hade svävat mellan dem, laddade och explosiva.

När gästerna började samla ihop sig för att se på fyrverkerierna hade Nora nickat till Venus. Utan ett ord hade de flytt hit upp. När ännu en blixtrande kaskad fyllde himlen skrattade Venus till. ”Det är underbart”, sa hon andlöst. Himlen brinner för oss. ”Din bror är väldigt extravagant, han har tagit hand om sina gäster exemplariskt”, fortsatte hon. Hon var nervös och hon pladdrade på om meningslösa saker. Men tänk om Nora inte kände som hon, trots allt?

”Jag antar det.”

”Vad skulle din bror säga?” frågade Venus och såg för första gången rakt på Nora. Skuggor rörde sig över Noras vackra, allvarliga ansikte. ”Om att du är här?” Med mig.

”Jag tror att han är upptagen med att jaga efter fröken Swärd”, svarade Nora sarkastiskt. ”Märkte du att de försvann båda två?”

”Jag tycker om fröken Swärd”, sa Venus, för det gjorde hon verkligen. Även om fröken Swärd ärligt talat inte var mycket till vare sig förkläde eller sällskapsdam.

”Och min bror, vad tycker du om honom?” frågade Nora. Hennes röst var hård. Munnen spänd.

”Han är vänlig. Och lika ointresserad av mig som jag är av honom.” Uppriktigt sagt förstod Venus inte riktigt vad alla de andra damerna såg i greve Gripklo. Det var inte han som fick hennes hjärta att värka.

”Menade du det du sa förut?” frågade Nora lågt.

Venus kände pulsen öka. Äntligen. ”Annars skulle jag väl knappast vara här”, svarade hon.

”Kvinnor och män …”, började Nora och tystnade sedan.

”Ja?” Försiktigt lyfte Venus handen mot Nora. Längtande strök hon över Noras bleka kind. Nora stod blickstilla. Bara den häftiga andningen avslöjade hennes sinnesstämning.

”Har du någonsin gjort något sådant här förut?” viskade Nora hest.

”Aldrig”, svarade Venus uppriktigt och följde Noras mjuka överläpp med pekfingret. Som varm levande sammet. ”Har du?”

”Jag har varit gift”, viskade Nora. Hon slöt ögonen när Venus finger försiktigt pressades mot hennes underläpp. ”Men jag har aldrig … Inte med en kvinna …” Hon öppnade ögonen. ”Du driver inte med mig på något sätt?” frågade hon och Venus hörde rädslan i hennes röst.

Venus hjärta mjuknade. Fina Nora, så rädd att bli gjord till åtlöje. ”Jag är oskuld”, sa Venus. ”Ingen man har rört mig.” Hon log lite. ”Jag har blivit kysst förstås. Men jag har aldrig känt så här.” Hon lät fingret löpa nedför Noras pulserande hals och vidare mot den tunna huden över nyckelbenet. ”Jag visste inte ens att man kunde känna så här”, sa hon viskande. ”Inte för en kvinna, inte för någon.”

Noras bröst reste sig allt snabbare i urringningen. Hon sa nästan ljudlöst: ”När jag var ung övade jag och mina väninnor på att kyssas med varandra. Vi ville lära oss hur man skulle göra. Än idag minns jag hur annorlunda flickors läppar kändes. Så mjuka.”

”Får jag kyssa dig?” frågade Venus, med ens häftigt svartsjuk på varje kvinna som Nora någonsin kysst.

Nora vände långsamt huvudet mot henne. De var jämlånga.

Venus la sin hand om Noras kind, böjde sig fram och snuddade vid Noras läppar med sin egen mun. ”Din mun är så mjuk”, viskade hon.

Nora andades tungt. Venus särade försiktigt sina läppar och strök med halvöppen mun över Noras stängda. Trevande sköt hon ut tungan, pressade på för att bli insläppt. Nora kved men sedan öppnade hon också sin mun. Venus lät sin tunga pila in. Nora besvarade kyssen. Och sedan grep hon Venus om axlarna och pressade henne hårt mot sig.

Och Venus kände något hon aldrig känt när män kysst henne.

Hon kände lust. Ren lust. Hon la en hand över Noras bröst och tog kommandot över förförelsen och över den mer erfarna kvinnan. Nora flämtade. Venus la en hand om Noras midja, tryckte henne mot sig och kysste henne igen. Mun mot mun. Bröst mot bröst. Och sköte mot värkande sköte.

Nora var yr av sensationerna som svepte genom henne. Venus hade tärt som en förbjuden feber i kroppen så länge. Nätterna hade varit outhärdliga. Dagarna fyllda av förbjudna fantasier. Och den här nya, självsäkra Venus som dominerade och krävde fick nästan hennes ben att ge vika. Venus tunga i hennes mun. Venus vita fingrar som slet i hennes urringning. Venus ben som tryckte sig in mellan hennes ben. Venus lår som pressade mot skötet upp och tvingade Nora att grensla henne.

Nora drog sig ur den passionerade omfamningen och de stirrade på varandra. Venus ögon glödde. Luften i det lilla tornrummet var elektrisk. Lukten av svavel från fyrverkeriet som fortfarande lyste upp himlen stack i näsborrarna.

Så utsökt att få älska med en kvinna. Att förstå sig på en annan människas kropp lika bra som sin egen. Så praktiskt och så rätt.

”Jag har ingen aning om hur man gör sådant här”, sa Nora. Hon var van vid att underordna sig, låta män ta initiativet.

”Vi klär av oss”, sa Venus med ett lysande leende. Hon gled in bakom Nora och började snöra upp klänningslivet i ryggen. När Nora stod i bara underklänningen vände Venus ryggen åt henne. ”Klä av mig”, sa hon ivrigt och Nora skyndade sig. Det var som ett jubel i henne. Venus klänning föll till golvet. Otåligt klev hon ur plagget. Innan Venus vände sig om mot Nora igen skymtade Nora en välformad stjärt. Lena skinkor. Ljusa stjärthalvor. Förtrollande. Venus bar ett kort linne, strumpor som slutade i knävecken och en mängd skära rosetter. Ungdomligt höga bröst pressade mot tyget. Venus drog av sig linnet med en hastig rörelse och Nora svalde hårt. Gyllene krusiga lockar i triangeln där låren möttes. Runda mjuka lår, smal midja och de ljusaste av bröstvårtor. Det var som en tavla av någon av mästarna och hon började förstå hur det var att vara man, att åtrå alla dessa feminina kurvor. För hon åtrådde på ett sätt som hon aldrig någonsin gjort. Nora drog av sig sitt eget linne och Venus giriga blickar skickade en stöt rätt till skötet. Det var som att väckas till liv ur en grå dvala. Venus var liv och sensualism. Hon var lust och glädje. De blev stående så ett tag innan Nora började se sig om. Trots de många gästerna på slottet så var det här rummet inte bebott. Där fanns en soffa och några sittpuffar och dessutom fanns det gott om mattor.

”Vill du ha vin?” frågade Nora och nickade mot flaskan de ryckt åt sig på vägen.

Venus tog emot ett glas och tömde det hastigt. Hon torkade sig om munnen och la en hand djärvt på Noras nakna höft. Nora skälvde till och tog några djupa klunkar ur sitt eget glas. Venus förde handen över Noras sköte. Hon höll fast Noras blick medan hennes finger undersökte den fuktiga skåran. Venus log. ”Ditt hår är så mörkt.” Nora började darra.

Venus gav henne en intensiv blick och stack in ett finger, ett litet smalt finger inne i henne som fick Nora att kvida. ”Var din make snäll mot dig?” frågade hon.

Nora nickade matt.

”Tillfredsställde han dig?” frågade Venus vidare.

Nora andades tungt. Just precis nu ifrågasatte hon faktiskt om män överhuvudtaget var viktiga. ”Inte så som jag tänker tillfredsställa dig”, viskade hon hest. Hon skulle kyssa varje len del av Venus. Slicka och älska. De hade passerat en gräns och det fanns ingen återvändo. Allt var förändrat och hon var så tacksam för det.

Efteråt, långt efteråt, låg Nora och Venus omslingrade på golvet. De hade lagt mattor i en tjock hög, tänt ljus i kandelabrar och somnat tätt ihop. Och medan natten övergick i morgon sov de båda kvinnorna i varandras armar.

”God morgon” sa Peter och bugade sig med ett leende för Magdalena.

”God morgon”, svarade hon vänligt men inte helt hjärtligt. Det var andra gången Peter kom och störde henne när hon ville vara ifred.

”Det känns som om jag inte har sett dig på evigheter”, sa Peter glatt.

Han hade rätt. De hade inte setts på två dagar. Men Magdalena hade inte tänkt på honom en enda gång. Uppriktigt sagt hade hon mest blivit förvånad när hon fick se honom. Hon hade utgått ifrån att han lämnat Wadenstierna.

”Kan jag gå med dig?” frågade han.

Hon nickade och de slog följe längs den krattade grusgången.

”Vart är du på väg?” undrade han.

Magdalena strök håret bakom örat och drog sjalen om axlarna. Det blåste frisk vind idag. Hon log, hon kunde inte gärna berätta att hon gått ut för att få tänka på natten hon tillbringat med Gabriel i badhuset.

”Det är riktigt stärkande med en morgonpromenad”, sa Peter. ”Jag har börjat motionera mer. Det är viktigt att ta hand om sin fysik, har jag noterat. Jag tänkte skriva en artikel om det. Jag …”

Magdalena nickade fastän hon var nästan plågsamt ointresserad av ämnet. Nej, hon hade inte noterat att han blivit mer muskulös.

”Jag hörde att kungen väntas hit”, sa Peter och bytte spår. ”Jag har skrivit till kungen och bett att få presentera mig.” Han log igen. Överhuvudtaget blixtrade det ofta om hans tänder den här morgonen. ”Jag tänkte att vi kunde prata lite om det? Du brukade alltid ha så goda råd. Med din hjälp så tror jag att mitt möte med kungen kan gå mycket bra. Det vore väl fantastiskt?”

Magdalena stannade till och gav Peter en irriterad blick. ”Vad är det du säger, egentligen?” undrade hon. ”Att du kom för att be om min hjälp?”

Han log brett. ”Jag känner ingen som det är så bra att prata med om sådana saker.” Han skrattade till. ”Men Magda, det är en komplimang. Det förstår du väl?”

”Peter”, sa hon så lugnt hon kunde. ”Valde du inte bort det en gång? När du valde Christina, menar jag?”

Peter verkade helt opåverkad av hennes tilltagande irritation. Men så hade han alltid varit bra på att ignorera sådant som han fann obehagligt. Istället tog han hennes hand och alldeles för sent insåg Magdalena vartåt detta barkade.

”Peter …”, började hon varnande.

”Käraste. Det kan inte komma som en överraskning att jag ber om din hand”, sa han och såg fruktansvärt nöjd ut. Han hade alltid varit säker på sig själv och sin betydelse. Förut hade hon beundrat honom för det, kanske till och med sett upp till honom.

”Det är för sent för det”, sa Magdalena. Hon antog att hon borde känna triumf men hon kände sig bara trött. Och kanske lite desillusionerad. Livet var konstigt. En gång hade hela hennes värld kretsat kring den här mannen och det hon trott att de hade tillsammans. Men någonstans på vägen hade Peter slutat vara viktig för henne. När hon nu tittade på honom, när hon kände sin hand i hans väckte han inga känslor i henne överhuvudtaget. Inte kärlek, inte ilska – ingenting. Peter var henne likgiltig. Magdalena sökte i sitt allra innersta, svepte med minnet över allt som hänt, letade efter den välbekanta smärtan och sorgen. Men nej, hon kände ingenting.

Hon var fri.

Hon såg på honom, förundrad. ”Det är över”, sa hon häpet.

Men Peter skakade på huvudet. ”Jag förstår”, sa han i resonlig ton, som om det inte handlade om ett konstaterande från hennes sida utan om en diskussion han tänkte vinna. ”Vi betedde oss båda dumt”, fortsatte han och Magdalenas irritation återvände. ”Men allt det där är så länge sedan. Jag står ju här och ber om din hand. Är du inte lycklig? Jag vill att det ska vara du och jag nu.” Han log och klappade henne på handen. ”Du var alltid min bästa vän.”

”Men Peter, förstår du inte?” Magdalena drog handen åt sig. ”Ingen vän skulle bete sig som du gjorde”, sa hon. ”Faktiskt tror jag det vore bättre för alla om du gav dig av efter Christina”, tillade hon, inte ovänligt. ”Säkert kan ni två hitta tillbaka till varandra, om du lägger manken till.”

”Du kan inte mena allvar”, sa Peter och hans ansikte stelnade. ”Jag måste säga att du beter dig helt irrationellt.”

”Tycker du?” undrade Magdalena. ”Jag har aldrig känt mig så förnuftig i hela mitt liv.”

”Men hur kan du göra så här? Mor sa att du var fattig, att du var förtvivlad. Du borde uppskatta att jag vill ha dig tillbaka.”

Så, han hade vetat. ”Det är nog bäst att du går nu”, sa hon. ”Innan vi båda säger saker som vi kommer ångra.”

”Men jag vill ha en förklaring”, envisades Peter. Hans ögon smalnade. ”Är det på grund av någon annan?”

Och det var naturligtvis en fråga som hon skulle behöva tänka över. Det var dock inget som Peter hade med att göra.

”Det vi hade är över”, konstaterade Magdalena. ”Jag har gått vidare. Och det har du också”, påminde hon.

Peter såg på henne med tilltagande avsmak. ”Det är på grund av honom, eller hur?” Han grep tag om Magdalenas arm och drog i henne så att hon snubblade till i gruset. ”Tro inte att jag inte sett hur du bär dig åt. Alla har sett. Det är skamligt hur du viker ut dig.” Han ryckte henne i armen.

”Sluta”, sa hon mer irriterad än rädd. ”Och släpp mig, du gör mig illa.”

Peter stirrade på henne och hon hade faktiskt aldrig sett det här ansiktsuttrycket förut, han såg ut som om han ville slå henne. Men hon var ändå inte rädd. Peter betydde ingenting och han gjorde bara sig själv en otjänst. Hans fingrar hårdnade och Magdalena flämtade till. Kanske var hon lite rädd ändå. Hans fingrar klämde åt och hon gjorde en grimas av smärta. ”Sluta!” sa hon och funderade på om hon skulle sparka mot hans smalben eller om hon skulle gå direkt på skrevet.

En hård röst klöv luften: ”Cronstedt! Släpp henne!” Gabriels ord var som en pisksnärt. Faktiskt hade Magdalena aldrig hört honom så arg. Men hon var osäker på om hon var lättad. Mittemellan Gabriels pulserande ursinne och Peters manliga kränkthet var inte riktigt den plats där hon helst ville befinna sig.

Peter svängde runt och eftersom han fortfarande höll fast henne följde hon med och kved till. Det började göra rejält ont.

”Snälla Gabriel, du gör det bara värre”, vädjade hon.

”Så det är Gabriel nu”, väste Peter och skakade henne igen.

”Aj.”

”Cronstedt, jag varnar dig!” Gabriel närmade sig snabbt.

”Du borde skämmas”, fortsatte Peter sitt ilskna väsande utan att släppa henne. Magdalena undrade om Peter bar på en dödslängtan. Begrep han inte att Gabriel menade allvar?

”Du tror väl inte att han kommer erbjuda dig detsamma som jag?” sa Peter föraktfullt.

Och sedan var Gabriel framme hos dem. ”Släpp. Henne.” Han väntade inte, utan grabbade tag i Peters skjorta, väst och kravatt. Med ett jättelikt tag lyfte han Peter från marken och röt: ”Nu!”

Peter släppte Magdalenas arm. ”Varsågod”, sa han föraktfullt. ”Jag vill ändå inte ha något mer med henne att göra.”

Så snart Gabriel såg att Malla var fri ignorerade han Peter Cronstedt. Han skulle ta itu med det avskummet sedan, nu ville han bara veta att Malla var oskadd. Om Cronstedt hade krökt ett hår på hennes huvud, om han skadat henne på något sätt … Gud, han skulle inte kunna ansvara för sina handlingar i så fall. Gabriel la handen på värjan. ”Är allt som det ska, fröken Swärd?” frågade han och sökte Mallas blick där hon stod och gned sig om armen.

”Tack”, sa hon med stadig röst. ”Allt är bra.”

Lättnaden fick Gabriel att andas ut. Han spände blicken i Cronstedt. ”Vad fan är det som pågår?” frågade han.

”Ni borde skämmas, greve Gripklo”, svarade Cronstedt medan han med ilskna rörelser rättade till sina kläder.

Mannen måste vara galen som stannat kvar, Gabriel var fortfarande så arg att han hade svårt att kontrollera sig. Han tog ett hotfullt steg mot Cronstedt.

”Och tro inte att ni är diskreta”, fortsatte Cronstedt med en krökning på överläppen. ”Alla skvallrar om er två.”

”Fröken Swärd har inte gjort något fel”, sa Gabriel mellan käkar så sammanbitna att tänderna gnisslade. ”Du, ditt otrogna kräk, däremot har mycket att skämmas för.”

Peter Cronstedt hånlog. ”Jag har just erbjudit den där kvinnan äktenskap, så jag har inget att skämmas för.”

”Verkligen?” Gabriel blev bragt ur fattningen. Han kastade en snabb blick på Malla. Panik genomfor honom, inte hade hon väl … Men en nästan omärklig huvudskakning från henne lugnade ho­nom.

”Fast jag vill ändå inte ha henne”, fortsatte Peter, tog upp sin hatt från marken och borstade av den.

”Hon är för god för dig”, sa Gabriel. ”Du lurade och du svek henne, en kvinna som du hade ansvar för.”

”Det är väl ändå att kasta sten i glashus?” sa Cronstedt hånfullt. ”Eller tror ni att ert förflutna är hemligt på något sätt? Kom inte och predika för mig om moral och ansvar. I jämförelse med er är jag ett helgon.”

Som han skulle vilja krossa den här mannen, mala honom till damm. ”Du ska vara borta från Wadenstierna efter lunch”, röt Gabriel. ”Begrips? Om jag ser dig här en minut efter den tiden ansvarar jag inte för följderna.”

”Jag har ingen som helst avsikt att stanna.” Cronstedt gav Malla en blick som var så föraktfull att bara Mallas nästan osynligt varnande ögonkast avhöll Gabriel från att slita mannen i stycken.

”Undrar just vad änkegrevinnan skulle säga om hon visste vad som pågår?” Och med det förtäckta hotet vände sig Peter Cronstedt om och gick därifrån.

Gabriel skyndade fram till Malla, tog hennes arm, strök med fingrarna, fjäderlätt, över henne. ”Skadade han dig?”

Hon drog åt sig armen. ”Han har rätt”, sa hon med tom röst.

”Tänk inte mer på honom”, bad Gabriel. Han ville sluta henne i famnen, kyssa bort oron i hennes panna och sorgen i hennes ögonvrår. Få henne att glömma att Peter Cronstedt någonsin existerat. ”Tänk på oss istället. Han är inte värdig dig.”

Malla började gå därifrån. Hennes steg var ilskna i gruset och med en känsla av att det drog ihop sig till storm hann Gabriel ikapp henne.

”Vad?” sa hon frustrerat. Hon stannade till och han ville be henne att inte ta den här diskussionen nu, inte när de båda var upprörda, inte när de tillbringat en natt ihop som var så fulländad, inte än, inte nu.

”Vad ska jag tänka?” fortsatte hon. ”Kan du tala om det? Kan du säga mig vad det är mellan oss?” Hon såg uppgivet på honom, som om ilskan gått ur henne och ersatts med något mycket värre: besvikelse. ”Kan du det?” fortsatte hon lågt. ”För Peter hade rätt i allt det han sa.”

Gabriel såg på henne, de oroliga ögonen och den stolta hållningen. Hon hade naturligtvis all rätt att fråga. Men han kunde inte svara, för han visste inte. Det enda han visste var att han hade bundit henne i sin säng. Att de hade älskat som han aldrig hade älskat förut. Att han delat saker med henne som länge varit odelbara. Men han hade aldrig tänkt att det skulle bli så komplicerat. ”Jag vet inte”, sa han till slut.

Malla skakade på huvudet som om hon väntat sig just det svaret men ändå var fruktansvärt besviken. ”Nej”, sa hon. ”Du vet förstås inte.”

”Du förstår inte, det är komplicerat …”

Malla avbröt honom. ”Vet du Gabriel, du har fel. För det är inte komplicerat. Och jag förstår precis.”

Hon gick därifrån, lämnade honom mitt på grusgången.

Gabriel tänkte att han borde springa efter henne.

Men det gjorde han inte.