33

Gabriel rusade ut ur Mallas rum.

Ossian reser idag. Paniken lamslog honom för en stund.

Det kan inte vara sant.

Och sedan stormade han iväg. Hjärtat pumpade när han sprang ned till terrassen ovanpå sjögården – terrassen där mängder av slottsgäster hade samlats för att beskåda när Ossians fartyg lämnade hamnen. Överallt stod det folk och tittade ut över det glittrande vattnet. Det var därför slottet var så tomt. Alla var härnere. Även på piren nedanför hade det samlats folk som betraktade det imponerande skådespelet när Ossians stora segelskepp gav sig av. De hade redan lättat ankar och segel efter segel fylldes av vind.

Gabriel såg på fartyget och han mindes med ens allt det som sagts de senaste veckorna. Sådant som yttrats men som han inte hade fäst större vikt vid, inte sett hur det hängde samman.

Malla som drömde om att segla och få se nya världar.

Ossian som berömde Mallas vassa intellekt.

Gabriel själv som ständigt talade om hur klok och intelligent hon var.

Och känslan i Mallas ögon när hon pratade om sin atlas och om sina drömmar. Den liknade Gabriels egen längtan, den som så många gånger drivit ut honom på haven.

Allt lade sig på plats. Och chocken när Gabriel insåg vad som hänt var som att få en kula i bröstet.

Malla var fri att välja vad hon ville.

Och hon ville se världen.

Och långt därborta var skeppet.

Allt fler samlades på piren för att se det ståtliga fartyget börja sin långa seglats. Till och med Amelie kom vaggandes. Hon hade alla döttrarna med sig och de jagade varandra kring hennes ben.

”Visste du?” ropade Gabriel till henne.

”Vad?” ropade Amelie tillbaka.

”Är hon med på det där skeppet?”

Amelie såg bekymrad ut. Andfått kom hon fram till honom. Flickorna stojade. ”Jag förstår inte”, sa hon och andades häftigt. Hon höll sig om magen. ”Vem?”

Gabriel vände sig om, lät blicken svepa över terrassen och fick syn på sin mor istället. Hon måste ha gått hit direkt efter deras möte. Hade hon anat? ”Är fröken Swärd med på det där skeppet?” röt han.

Hans mor kom fram till dem och sa lågt: ”Sansa dig lite.” Sedan kisade hon ut mot skeppet. ”Vi såg henne gå ombord med en resväska tidigare, när vi åt frukost, så ja, jag antar det. Jag trodde du visste. Jag har inte pratat med henne sedan jag …”

Sedan du befallde Malla att slå mig ur hågen, tänkte Gabriel ursinnigt. Blodet rusade. Han stirrade ut mot skeppet igen. Som om han med blotta viljan skulle kunna ändra dess kurs tillbaka till Wadenstierna. Men seglen svällde i den friska vinden och människor rörde sig över däcket. En av dem skulle mycket väl kunna vara en kvinna. Min kvinna.

”Malla!” ropade han fastän hon förstås inte kunde höra honom.

”Men för guds skull!” Det var Marie som anslutit sig. Hon snuddade vid Gabriels axel och väste ur mungipan: ”Visa lite värdig­het.”

Gabriel ignorerade dem alla.

Ossians skepp hade god vind och skulle snart försvinna ur sikte. Det skulle dröja minst ett år, kanske fler innan Ossian återvände. Om de inte förliste, förstås. Eller drabbades av sjukdom. Framför sig såg Gabriel hur Malla drabbades av någon obotlig exotisk feber, långt ifrån honom, på andra sidan jordklotet. Eller tänk om hon föll överbord i en storm? Hon hade varit så stolt över att hon var duktig på att simma, men det var lätt att dras ned av starka strömmar i farofyllda hav.

Gabriel drog ett plågat andetag. Fantasierna gjorde honom kall av vanmakt. Han tog ännu ett andetag och tvingade sig att räta på axlarna. Och konstaterade det oundvikliga.

Malla hade rest ifrån honom.

Hon hade gått ombord på ett skepp till Västindien och hon hade lämnat honom.

Nej.

Det var helt enkelt oacceptabelt.

Gabriel tittade på skeppet igen. Delfinen skulle förstås ha hunnit ikapp utan svårighet. Men Delfinen hade han förlorat på grund av sin egen idioti. Vad fan nu? Gabriel tillät sig en sekunds panik och sedan började hans hjärna lösa problemen som ett väloljat maskineri. Vilka båtar i hans flotta låg redo? Roddbåt eller segelbåt? Han snuddade med blicken vid en av de mindre segelbåtarna men avfärdade den snabbt. Men espingen då? Den stora roddbåten? Huggormen var snabb som satan. Men han skulle behöva roddare i så fall. Vilka män hade han till sitt förfogande? Han svepte med blicken över vattnet. Hur blåste vindarna och hur skulle de fortsätta att blåsa? Exakt hur långt försprång hade Ossian?

Gabriel blickade ut över havet som så många gånger förut och försökte tänka förnuftigt. Han visste att det kloka var att vänta. Han borde låta Malla fatta sina egna beslut, och om detta var vad hon ville så borde han naturligtvis låta henne resa.

Han knöt nävarna.

Och släppte ut luften ur lungorna. Tömde sinnet på allt annat.

Han visste vad han borde.

Åt helvete med borde.

Han vinkade till sig en av pojkarna som upphetsat tjoade nere på piren samtidigt som han röt en order. ”Förbered Huggormen!”

Ett mummel utbröt. De män nere på piren som hört hans order stirrade förbryllat på honom.

”Kasta loss för helvete”, röt han samtidigt som han med halsbrytande fart började rusa nedför trappan.

Hans mor, änkegrevinnan, som så långt Gabriel kunde minnas aldrig någonsin hade höjt rösten, Polydora Gripklo, som var känd för sin värdighet, skrek uppbragt och med rösten darrande av hysteri: ”Gabriel! Är du galen! Vad tar du dig till? Stanna! Sluta!”

Marie skrek, om än med mer kontrollerad röst: ”Kom tillbaka, din galning!”

Uppe på terrassen började Amelie snyfta. ”Gabriel!” ropade hon. ”Var försiktig!” Hon brast i gråt. Vilket fick alla döttrarna, från den minsta till den största, att också börja gråta högljutt.

Utan att bry sig om kaoset på terrassen tog Gabriel trappan ned två steg i taget. Hans mor skrek. Marie ropade. Amelie grät och hennes döttrar snyftade. Och ljudet av allt detta, blandat med övriga åskådares olika känsloyttringar, följde honom ned till piren. Gabriel flög fram, slet av sig rocken och västen i farten, högg tampen som en av pojkarna räckte honom och kastade sig ned i båten där roddarna redan satt beredda. Han röt: ”Guld till alla om vi hinner ikapp!” Och sedan, ännu högre: ”Fall på rygg, för helvete!” Och sedan gick det undan.

Nora lyssnade intresserat till kakofonin. Hon blev faktiskt nästan lite upphetsad. För äntligen krackelerade hennes brors fasad. Tidigare, när han stövlat in och meddelat Venus att han inte skulle fria till henne, hade han sett så polerad och samlad ut, men nu …

Nora tittade på Venus och nickade menande. De hade haft sina egna anledningar att komma ut hit men Gabriels avbrutna friarstråt och sedan kalabaliken var som en skänk från ovan. Allt fler gäster och även mängder av tjänstefolk kom skyndande allteftersom ryktet spred sig att det pågick något häpnadsväckande. Kaoset skulle vara till deras fördel.

Nora såg på folket runt omkring. Gabriel betedde sig som en galning – det var riktigt fascinerande att se hur han skrek och viftade åt roddarna. Och naturligtvis ville alla se hur greve Gripklo gjorde sig till åtlöje inför precis alla människor på hela slottet. Och det för en kvinnas skull. Nora skakade på huvudet. Detta skulle följa Gabriel resten av livet. Tydligen älskade han verkligen fröken Swärd, och för första gången på mycket länge beundrade Nora sin bror förbehållslöst. Hon tittade sedan på sin mor, mamma som hon älskade så mycket och som nu vred sina händer och skrek sig hes. Nora såg på sin älskade storasyster, käraste Amelie och hon svalde tårarna. Men sedan såg Nora på Venus och hon kände ingen sorg, bara lycka. De nickade i samförstånd. Alldeles strax …

Och sedan kom Magdalena Swärd ut på terrassen. Nora slog handen för munnen. Skrattet bubblade i henne.

Fröken Swärd studerade det allmänna kaoset med häpen min. Hon fångade Noras blick och frågade över oväsendet: ”Vilket förfärligt liv. Vad är det som händer?” Hon svepte med blicken över terrassen och höjde på ögonbrynen åt den skrikande änkegrevinnan. ”Varför skriker er mor?”

Nora log brett. Hon hyste inget agg mot fröken Swärd längre, tvärtom. Fröken Swärd var förmodligen en perfekt kvinna för hennes bror, stark och rekorderlig och modig.

Nora tittade ut mot vattnet där Gabriel anslutit sig till de övriga båtsmännen och nu rodde som en galning. Hon antog att hon möjligtvis kunde ha berättat för sin storebror att Magdalena Swärd visserligen hade gått ombord på Ossians skepp tidigare idag, att Nora, Venus och änkegrevinnan intagit frukost på terrassen och studerat ilastningen och därmed hade sett Magdalena Swärd gå ombord med en väska i handen. Men Nora, som ensam hade dröjt sig kvar, förlorad i egna tankar, hade även sett fröken Swärd tårögd och tankfull återvända iland. Hon borde förstås ha berättat det. Men då skulle hon ha missat den här spektakulära underhållningen. Nora log mot fröken Swärd igen och följde med hennes blick ut över kaoset.

Magdalena betraktade spektaklet utan att riktigt kunna tro sina ögon.

”Men vad står på egentligen?” frågade hon Nora igen. ”Vad gör er bror?”

”Gabriel?” skrattade Nora, som om hon hade roligt åt ett högst privat skämt. Ganska irriterande faktiskt. ”Han är på väg till Ossians skepp.”

”Men varför?”

Nora drog långsamt på munnen och hon var så lik Gabriel att Magdalena hajade till.

”Min bror tror att ni har rest er väg tillsammans med Ossian Bergman”, sa Nora med ännu ett kluckande skratt.

Magdalena hörde orden men förstod inte. ”Tror han att jag är på båten?” frågade hon.

”Ja”, nickade Nora. ”Jag borde kanske ha berättat att ni är kvar här på torra land”, tillade hon utan att se ut att ha det minsta dåligt samvete.

Magdalena blinkade långsamt. ”Och han gav sig av efter mig?” sa hon förundrat. ”Efter mig?”

”Ja”, sa Nora med ett ännu bredare leende.

Amelie kom fram till dem. Hon höll sig för magen och skrattade och grät på samma gång. Alla hennes döttrar svärmade runt henne. ”Det är underbart”, sa Amelie och kramade Magdalenas axel. Även Marie Dicke anslöt sig till dem även om hon inte såg fullt lika entusiastisk ut.

”Äntligen gör han något rätt”, höll Nora med om. Hon gav Marie ett ursäktande ögonkast men fransyskan viftade bara med handen.

”Han är en speciell man”, sa Marie. ”Galen förmodligen.”

”Men, jag förstår ingenting”, utbrast Magdalena. Det brände i ögonen.

”Jag är så väldigt glad”, sa Amelie och föll i ännu mer högljudd gråt.