3

Wadenstierna slott, juli 1685

Två veckor efter att hon fått friherrinnans brev och förfrågan om att bli sällskapsdam, stack Magdalena Swärd ut näsan genom det öppna vagnsfönstret. Det regnade fortfarande när hon och Beata lämnade Stockholm igår, men här, tio mil norr om huvudstaden, sken solen. Framför dem reste sig det mytomspunna Wadenstierna upp mot en sommarblå himmel. Slottet var nästan onaturligt vackert och Magdalena reflekterade över hur inte ens vädrets makter vågade misshaga en av landets mest förnäma familjer genom att ösa regn över deras vita sagoslott.

Hon och Beata hade övernattat på ett rastställe på halva vägen, bytt hästar och sedan fortsatt färden norrut i behaglig takt. Om Magdalena förstått den stolte ägaren av raststället rätt så hade greven köpt gårdar längs hela vägen från Stockholm ända ut hit till slottet och anlagt vägar för sina gästers skull.

”Bor de bara här på sommaren?” frågade Beata som hängde ut genom fönstret.

”Jag tror det”, svarade Magdalena.

”Det är väldigt vackert”, sa Beata storögt.

Magdalena kunde inte annat än att hålla med. Vimplar med familjen Gripklos vapen – en gyllene gripklo mot blå botten – fladdrade i tornen och den vita fasaden sken som nytvättad. Var hon än fäste blicken såg hon förgyllda rankor och figuriner, vita skulpturer och enorma krukor med formklippta buskar i. Magdalena stirrade medan de närmade sig. Det var helt enkelt det vackraste hon sett i hela sitt liv. Alldeles oavsett anledningen till att de kommit hit så var hon glad över att få se slottet.

När vagnen stannat och kusken hoppat ned och öppnat dörren åt dem klev de båda kvinnorna ur, sträckte på sig och såg sig nyfiket omkring.

”Så mycket folk”, viskade Beata. Den stenlagda gårdsplanen var fylld med människor, vagnar och djur. Beatas ord hördes knappt över oväsendet. Vagnar som anlänt före dem lastades ur under högljudda instruktioner. Tjänstefolk bar väskor och packning och bekanta ropade hälsningar till varandra.

Magdalena såg sig om, osäker på vad som förväntades av henne. Hon kände ingen här och ingen i myllret verkade ha kommit för att möta dem. Beata hade redan lyft ned den enda resväskan och Magdalena själv bar en mindre kappsäck och en hattask och det var allt de hade med sig. Vagnen hade kört upp till huvudingången och det var alldeles ljuvligt med det glittrande vattnet nedanför dem och det enorma slottet framför dem, men det slog henne att hon kanske borde ha bett om att bli avsläppt vid ingången för tjänstefolk istället.

Var den nu låg.

Medan Magdalena funderade över om hon skulle följa med strömmen av gäster in i huset eller leta reda på en tjänsteingång fick hon se hur en elegant kvinna fick hjälp att kliva ned ur en blank vagn på höga hjul. Trots kaoset som rådde drog kvinnan uppmärksamheten till sig. Ytterligare tre vagnar med samma vapen körde upp och Magdalena kunde inte låta bli att stirra på den färgkoordinerade elegansen. Kvinnan var klädd i en ljust grå resdräkt och bar en matchande hatt med långa duniga fjädrar. Hon var nästan lika lång som Magdalena men betydligt smalare och hennes hållning var så rak och självklar att den lika gärna kunde ha tillhört en drottning. Magdalena sträckte automatiskt på sig. Kvinnan satte ned sina eleganta skor på gårdsplanen och väntade medan en piga ordnade med hennes kläder, en annan ropade något till kusken och en tredje räckte henne en solfjäder. De tre grå vagnarna som kommit efter öppnades, en efter en, och släppte ut en ström med tjänstefolk.

Magdalena tittade på sin resväska. Den innehöll den bästa och den näst bästa av hennes tre klänningar, alla bruna. Den nästnästbästa hade fått tjänstgöra som resdräkt. Hon kände hur tröttheten och oron sköljde över henne. Hon hade sovit dåligt de senaste nätterna eftersom hon hade varit nervös för att komma hit. Hon hade skickat brev om att de skulle anlända idag men i röran som rådde, var det ingen som mötte dem och trots prakten började hon ångra sig, djupt och innerligt. Beata såg lika bortkommen ut som hon själv. Vad hade de här att göra egentligen? Bland människor som tyckte att det var normalt att äga så mycket saker att det krävdes ett mindre kavalleri för att frakta dem? Bland människor som stod för allt det hon ogillade, som inte ens hade vett att …

”Fröken Swärd?”

En kvinna, några år äldre än hon själv, kom gående genom kaoset. Hon hade handen höjd i en vinkning och log både ivrigt och ursäktande.

Magdalena nickade lättat till svar.

Kvinnan vaggade fram till henne, trängde sig förbi människor, hästar och kaos och räckte fram en mjuk varm hand. ”Välkommen till Wadenstierna”, sa hon med en väl modulerad röst. ”Jag är Amelie Gyllenstierna. Greve Gripklos syster”, la hon till. Amelie Gyllenstierna fortsatte le medan Magdalena presenterade sig men det var tydligt att kvinnan var trött. Hon hade ringar under ögonen, varma röda kinder och andades ansträngt.

Hon strök sig om magen när hon såg Magdalenas blick. ”Jag vet, jag är enorm”, sa hon med ett skevt leende. ”Men det är mitt sjätte och det väntas snart.” Hon vinkade på en piga att komma och ta Magdalenas packning. ”Min man och jag hoppas på en pojke”, fortsatte Amelie Gyllenstierna när Beata försvunnit tillsammans med pigan. ”Men jag misstänker att detta också är en dotter.” Hon la en hand i svanken. ”Jag är så tacksam att ni är här. Min bror, greven, väntas imorgon men gästerna har redan börjat komma. Min make är bortrest, han är i Finland. Och det är, som ni ser, smått kaotiskt här.” Hon hade en vänlig röst och Magdalena bestämde sig för att hon tyckte om henne. ”Och det är bara början, är jag rädd”, fortsatte Amelie när ytterligare en vagn dundrade in över gårdsplanen.

Magdalena visste inte vad hon skulle svara. För den utmattade Amelie hade rätt, det var kaos som rådde. Slottet såg visserligen enormt ut men för att kunna hysa den här mängden gäster – och deras tjänstefolk – hade de förmodligen tvingats ta varenda ledig sängplats i hela byn i anspråk. Det här måste vara årets, kanske decenniets mest eftertraktade sommarfest. Och att döma av de olika vapensköldarna som prydde vagnarna som fortsatte anlända i en strid ström för att släppa ut skrattande aristokrater så var alla som betydde något här. Att vara höggravid och ansvarig för detta – bara tanken gjorde henne utmattad och Magdalena kände en våg av irritation mot greve Gripklo som tvingade sin syster till detta.

”Till och med kungen väntas”, fortsatte Amelie. Hon log fortfarande men det varma leendet hade börjat mattas av i kanterna och Magdalena kände om möjligt ännu mer aversion mot en man som lät sin slutkörda syster sköta ruljangsen medan han själv säkert latade sig någonstans.

”Det är väldigt roligt, naturligtvis”, tillade Amelie skyndsamt och studerade grupperna av unga kvinnor som rörde sig som färgglada fnissiga fjärilar över de mjuka gräsmattorna en bit bort.

”Min bror har varit utomlands en längre tid och min mor, änkegrevinnan, har bjudit hit en mängd unga damer”, sa Amelie. Hon blinkade. ”En mängd ”, upprepade hon. ”Min mor hoppas på att han äntligen ska stadga sig.” Hon strök sig över magen och såg så där salig ut som en del gravida kvinnor hade tendens att göra. ”Det hoppas vi alla”, tillade hon. ”Han har varit borta så länge.”

”Jag förstår”, svarade Magdalena neutralt. Hon såg sig om och studerade de unga kvinnorna som syntes överallt. Det var vad alla de här skönheterna ur samhällets översta skikt hoppades på. Att komma i åtanke som hustru åt en greve som inte ens hade hövligheten att vara närvarande och hälsa dem välkomna.

”Jag förstod det som att ni skulle träffa fröken Dag och Natt”, sa Amelie försiktigt.

”Ja, hennes mor har anställt mig som hennes sällskapsdam”, svarade Magdalena, övertydligt, så att Amelie inte skulle tro att hon inte var medveten om sin plats i hierarkin.

”Hon ska vara här någonstans”, sa Amelie. ”Jag vet inte riktigt var dock”, tillade hon ursäktande. Hon suckade trött.

”Är allt bra?” frågade Magdalena. Hon hade inte så stor erfarenhet av graviditeter men borde inte en person i Amelies tillstånd ligga ned? Dricka varma drycker och vila?

Amelie nickade. ”Det är ingen fara. Mina graviditeter har alltid varit lätta. Det är bara väldigt nära nu och jag är aningen trött. Men min bror kommer imorgon och då hoppas jag få vila. Det har bara blivit lite mycket. Min mor är dessvärre indisponerad och min syster … ” Amelies röst flöt iväg och ersattes av ett blekt leende, som om hon inte ville säga för mycket.

Men Magdalena visste att änkegrevinnan sades lida av svår melankoli. Och att något inte stod rätt till med den yngre systern i familjen hade ju redan antytts i friherrinnans brev. Tydligen hade familjen Gripklo minst lika många hemligheter som hon själv.

Amelie lutade sig in mot Magdalena och sa förtroligt: ”Jag är glad att någon kommer och hjälper till med Venus.” Hon kramade Magdalenas arm och Magdalena försökte anlägga ett ansiktsuttryck som hon hoppades var passande för ett förkläde, underordnat men hövligt intresserat på samma gång. Amelie fortsatte: ”Jag har inte riktigt hunnit hålla ett öga på henne. Det är så många ungdomar här. Men hon behöver det. Hon drar till sig – eh – män.” Amelie nickade mot något bakom Magdalena. ”Och där kommer hon”, fortsatte hon överdrivet glättigt, så där som man gjorde när man ville släta över att man yttrat sig ofördelaktigt om någon som just dykt upp. Det blev en obekväm tystnad och sedan kastade Amelie sig helt oväntat om halsen på Magdalena. Hon doftade tvål och puder och lite svett. ”Jag är så glad att ni är här”, viskade hon mot Magdalenas hals. ”Ni ser så ansvarsfull ut, jag är säker på att det kommer att gå bra.” Och så snörvlade hon till mot Magdalenas hals. ”Nu kommer allt att bli bra, det vet jag”, upprepade hon.

Med en känsla av annalkande katastrof vände Magdalena sig om. En grupp skrattande unga män, oerhört eleganta med näsdukar och kravatter och promenadkäppar, närmade sig. Det var precis sådana män som Magdalena ogillade och – om hon skulle vara ärlig – skrämdes av. Ett glatt tjut hördes, följt av skratt, manliga ivriga röster och sedan skingrades gruppen under ett ögonblick och en enda kvinna blev synlig i deras mitt.

Och Magdalena bara stirrade.

I höst skulle hon själv fylla tjugosex.

Ända sedan hon fått brevet från friherrinnan hade Magdalena upprepade gånger intalat sig att tjugosex inte var en särskilt hög ålder. Att hon fortfarande var ung. Att det faktum att hon ansågs vara gammal nog att vara en pålitlig sällskapsdam åt giftaslystna kvinnor inte alls måste vara jämställt med att hon numera var en nucka.

Hon svalde hårt. För naturligtvis hade hon haft fel. När hon nu för första gången såg flickan hon förväntades hålla reda på insåg Magdalena – tydligt och smärtsamt – att hon var att betrakta som i det närmaste uråldrig.

Friherrinnan fröken Venus Dag och Natt, Magdalenas protegé, var den vackraste kvinna – den mest undersköna varelse – Magdalena någonsin sett. Venus var ung, verkligt ung, med gyllene hår som föll i tjocka, blanka, glänsande, korkskruvar kring hennes ansikte. Varje gång hon log – och det verkade hon göra ofta – blev hennes ansikte perfekt hjärtformat med mjuka kinder och en förtjusande liten haka. Och det stod som ett säreget ljus kring henne, som om solen sken lite extra just på den plats hon befann sig. Och – precis som Amelie sagt – drogs männen till henne. Fast det var ändå en underdrift. Männen kretsade kring Venus som planeter kring en lysande sol.

”Fröken Venus”, ropade Amelie och vinkade. ”Jag undrade just var ni var. Det här är er sällskapsdam, kom så ska jag presentera er.”

Gruppen gled isär ytterligare, motvilligt och med en distinkt fientlighet från de unga männens sida. Och så möttes Magdalena av en nästan chockerande klarblå blick som hastigt svepte över hennes bruna hår, bruna klänning och bruna skor innan den slog sig till rätta någonstans mittemellan Magdalenas ögon. Venus bar en klänning i blekt blått siden med skummig vit spets som smekte ljushyllta späda armar. Små blå sidenskor skymtade fram nedanför klänningen, midjan var overkligt smal och ovanför den ena smilgropen bar hon en svart hjärtformad mouche. På en annan kvinna skulle det sett överdrivet ut men i Venus ansikte såg den svarta lilla fläcken bara spännande ut. Hon blinkade långsamt mot Magdalena innan hon log ett leende som fick en smilgrop i vardera kinden att framträda.

”Åh”, sa hon med ung röst och förtjusande skär mun. ”Mitt förkläde.” Sedan neg hon och det var exakt rätt sorts nigning från en kvinna av hög börd som mötte sin äldre sällskapsdam för första gången. Den var perfekt utförd, med precis rätt grad av respekt men samtidigt med en klar värdighet. Den fick Magdalena att känna sig i tur och ordning gammal, klumpig och väldigt, väldigt obetydlig. Venus, som förmodligen tränat på nigningar sedan hon lärt sig att stå upprätt, reste sig med en graciös rörelse, knöt samman händerna och stod sedan absolut stilla, omgiven av sina beundrare.

Venus höjde ett ögonbryn, hon hade naturligt mörka ögonbryn och ögonfransar – naturligtvis – och på nära håll var hennes skönhet om möjligt ännu mer slående. Med sin späda figur, gyllene hår och närapå genomskinliga hy var hon så vacker att det gjorde fysiskt ont i Magdalena. Om Botticelli levt idag skulle han med all säkerhet använt Venus som sin enda inspiration och musa.

”Jag är anställd av er mor att vara ert sällskap”, sa Magdalena med så mycket myndighet hon kunde uppbåda samtidigt som hon tänkte att hon aldrig, aldrig borde ha tackat ja till detta uppdrag.

Venus sa inget mer och Magdalena blev allt mer illa till mods. En del av männens blickar var visserligen mer nyfikna är fientliga men hon försökte ignorera dem ändå, försökte göra sig just så brun och obetydlig och oviktig som hon säkert framstod. Hon hade aldrig rört sig i de här kretsarna, ingen borde känna till hennes historia här, men man visste aldrig. Med fasa såg Magdalena plötsligt en av männen lösgöra sig, ta ett steg fram och öppna munnen för att säga något. Han avbröts av ett bestämt:

”Jag är glad att ni är här.” Venus log sitt smilgropsleende och i den blå blicken läste Magdalena ingen illvilja och ingen falskhet.

”Verkligen?” Magdalena hade inte tänkt yttra det förvånade ordet högt men Venus hade tagit henne på sängen.

Venus nickade så att de blanka lockarna guppade mot kinderna. ”Mina föräldrar hoppas på ett parti med greven”, sa hon.

Magdalena blinkade till. Ja, så mycket hade hon redan förstått. ”Naturligtvis”, svarade hon i brist på bättre. Ur ögonvrån såg Magdalena hur Amelie Gyllenstierna stod och vägde osäkert på fötterna. Om hon inte snart fick ur sig något mer vettigt än ’verkligen’ och ’naturligtvis’ skulle folk tro att hon var efterbliven.

Venus la huvudet på sned. ”Min far var god vän med den gamle greven”, sa hon lågt. ”Mina föräldrar har väntat på att den nye greven ska återvända. Och på att jag ska bli tillräckligt gammal. Ni är här för att se till att allt går som det ska. Att jag inte gör något dumt”, förtydligade hon. ”Eller hur?”

Amelie började skruva på sig och harklade sig nervöst.

Magdalena skyndade sig att säga: ”Jag ska bara leta reda på mitt rum först, så kan vi snart lära känna varandra lite bättre.” Hon lyckades låta vuxen och bestämd, tack och lov.

”Ja”, sa Venus. ”Då väntar jag här.”

Magdalena tvekade, osäker på om hon just förlorat första ronden. Hon gav männen en sträng blick men hon hade inte så mycket mer att komma med och Venus verkade ändå både snäll och samarbetsvillig. Det skulle gå bra det här, intalade hon sig.

”Fröken Swärd”, sa Venus med låg röst.

Magdalena rynkade pannan. ”Ja?”

Venus gled upp bredvid henne. Det blå sidenet var så tunt att det fladdrade vid minsta rörelse. Hon sänkte rösten och sa, så lågt att bara Magdalena kunde höra:

”Jag vill bara att ni ska veta att jag nog hellre dör än gifter mig med en gammal greve”, andades hon. ”Det känns mest rättvist att berätta det för er.” Hon log sitt strålande leende, tog ett steg tillbaka och försvann sedan åter in i klungan av män.