5

Vad har du egentligen hört om greve Gripklo?” frågade Magdalena nästa dag när hon slog följe med Beata nedför trapporna. Magdalena hade sovit dåligt sin första natt på Wadenstierna. Det var inget fel på rummet, tvärtom, det var litet men behagligt och man kunde till och med höra vågorna brusa när fönstret stod öppet. Men hon var orolig och kände sig obekväm i sin nya roll. Hon hade tillbringat hela gårdagen tillsammans med Venus. Om hon skulle vara petnoga så hade Magdalena tillbringat dagen med att stå och titta på hur Venus trollband den ena mannen efter den andra. Det var rent beklämmande hur en näpen figur, ett melodiskt skratt och stora blå ögon kunde få män i alla åldrar att glömma bort allt annat. Och bortsett från att det hade varit oerhört deprimerande att lyssna på olika mediokra variationer av ’er skönhet gör mig stum’ så hade det också varit uttröttande. Sent på kvällen hade en ”enkel” middag serverats i en av slottets många förgyllda salar. Eftersom den enkla middagen hade bestått av ett oräkneligt antal rätter – som ett ymnighetshorn av soppor, stekar, pastejer och konfekt – så undrade Magdalena hur påkostad balen egentligen skulle bli som om ett par dagar officiellt skulle fira grevens ankomst. Förväntan hos gästerna i allmänhet och de ogifta damerna i synnerhet var i alla fall skyhög. Själv var Magdalena ambivalent. Å ena sidan förväntades hon hjälpa Venus att säkra greve Gripklos intresse. Å andra sidan hade hon hört skvaller om greven som allvarligt bekymrade henne.

”Vad har du hört?” upprepade hon medan de rundade ett hörn och fortsatte nedför nästa trappa. Hela slottet bestod av oändliga korridorer, oräkneliga rum och så alla dessa trappor.

”Jag har …”, började Beata.

”Ingen tycks ha något gott att säga om honom”, avbröt Magdalena henne. Själv hade hon bara hört lösryckta meningar och samtal som hastigt tystnade. ”Bortsett från att han är rik som krösus förstås.”

”Vem är krösus?” frågade Beata.

Magdalena viftade med handen. ”Ingen viktig. En galen grek. Så, vad har du hört?”

Beata stannade tvärt och såg sig konspiratoriskt om.

”Varför gör du så där?” frågade Magdalena, som nästan gått in i pigan.

”Det finns skvaller som är så gräsligt att inte ens tjänarna vill återge det.”

Magdalena spärrade upp ögonen. Äntligen. ”Men vad är det då?” frågade hon när Beata inte fortsatte.

”Tja, gräsliga saker”, svarade Beata vagt. Hon rynkade pannan. ”Om omänsklig grymhet och onaturliga böjelser och sådant.”

”Omänsklig och onaturlig?” sa Magdalena, skeptiskt. Det lät mest som löst prat, och hon om någon borde veta hur saker och ting kunde förvanskas. ”Du kan inte vara mer specifik?”

Beata såg sig om och viskade. ”Det sägs att greven skickades utomlands för att han mördade en kvinna.”

Magdalena gapade. ”Vad? Vem?”

”Jag vet inte”, svarade Beata ursäktande. Hon väntade tills en jungfru med famnen full av täcken och kuddar hade passerat. Sedan fortsatte hon: ”Han var ung, en kvinna dog och han försvann till sjöss. De säger att kvinnan var med barn.”

Magdalena masserade pannan med fingertopparna för att dämpa huvudvärken som hade börjat mola därinne.

”Jag är ledsen”, sa Beata. ”Men det är allt jag vet. De flesta här har så mycket att prata om att det är svårt att hänga med i allt.” Hon log lyckligt. Hon hade alltid älskat liv och rörelse.

Även om bara en del av det som sades var sant, så … Borde man varna Venus? Eller borde hon skriva till Venus mor, friherrinnan? Magdalena önskade verkligen att det fanns någon att fråga om råd. Men de flesta av de andra sällskapsdamerna på Wadenstierna var knäpptysta och rätt surmagade. Magdalena var ganska säker på att ingen av dem – propra rakryggade ungmör i lika fula kläder som hon själv – skulle drömma om att stå och skvallra med sin piga i trappan. Men det var så roligt att skvallra med Beata och hon hade verkligen ingen annan att umgås med.

”Förresten så lovade jag att hjälpa till i systugan”, sa Beata och kastade en längtande blick mot två kvinnor som fnissande och med huvudena tätt ihop passerade dem uppför trappan.

Magdalena drabbades av den välbekanta skuldkänslan. Beata var ung och gladlynt och trivdes i den här kaotiska miljön, så långt ifrån deras vanliga stillsamma tillvaro. Det var tydligt att hon längtade efter att få vara med de andra. Längtade efter att få leva.

Magdalena svalde. Hon kunde inte gärna klamra sig fast vid Beata som en drunknande vid en bryggstolpe. ”Gå du”, sa hon och log uppmuntrande. ”Själv tänkte jag ta en promenad ned till vattnet.”

”Vill ni att jag följer med?” frågade Beata.

”Nej”, sa Magdalena bestämt. ”Tack, men nej tack.” Hon kunde inte förlita sig på Beata, det var helt fel. Naturligtvis kunde hon gå själv ned till bryggan, röra sig över de vidsträckta ägorna. Ingen kände henne här och ingen brydde sig. ”Det går bra, Beata. Gå och sy och prata.”

Beata log och försvann efter de andra pigorna.

Venus hade gått och lagt sig för att vila efter en sen frukost och därmed hade Magdalena fått en stunds andrum. Från fönstret i sitt rum hade hon sett ett skepp i klara färger och med kanoner och vimplar som måste vara grevens. Hon ville gärna kika på det innan hon uppslukades av sina plikter. Att döma av hur gårdagen hade artat sig så misstänkte hon att hon skulle få slita hårt för sin lön.

Magdalena skyndade nedför den sista trappan. Hon passerade ett rum där en konstnär låg på rygg på en hög ställning och målade i taket. På golvet stod snickare som byggde hyllor. Och i nästa rum såg hon målare med penslar som förgyllde – tja, allt. Hon hastade över stengolvet och slank ut genom de vidöppna portarna utan att någon så mycket som skänkte henne en blick.

Utan brådska vandrade hon ned mot hamnen. Flera skepp och båtar guppade ute på vattnet och vagt mindes hon att greve Gripklo – den seglande greven – sades äga en hel flotta. Vid piren som sköt ut i vattnet låg det stora skeppet för ankar. Det var surrat med kraftiga trossar vid piren och eftersom det såg tomt ut vågade hon sig närmare. Hon visste inte vad det var för sort men det var ett oerhört elegant skepp med sina förgyllda och målade dekorationer. I fören såg hon en delfin, strömlinjeformad och stark, redo att kasta sig ut i vågorna. När hon långsamt promenerade längs med skeppet passerade hon luckor och kanoner och mer guld. Man hade lastat ur varor, saker packade i tunnor och lårar som stod på piren. Hon petade i smyg på en låda. Kanske just den här hade varit utomlands. Det var egendomligt att en tunna hade sett mer av världen än vad hon hade. Hon tittade bort mot aktern. Den var också dekorerad med en mängd skulpturer som hon, när hon kom närmare, identifierade som mytologiska varelser. Fascinerat tittade hon på skulpturerna som var dels nakna, dels anatomiskt mycket korrekta. Medan Magdalena i detalj studerade en välformad Poseidon i en oanständig situation med en minst lika välformad sjöjungfru, fick hon i ögonvrån se en man komma nedför landgången. Han bar en trälåda i famnen ur vilken kikare och mängder av pappersrullar stack ut. Han var välklädd, hade en stram hållning och gick med långa säkra kliv. Hon förstod att detta måste vara greve Gabriel Gripklo i egen hög person. Hon tvingade sig att skjuta alla förutfattade åsikter åt sidan och bara studera greven objektivt, som vore han en insekt eller ett djur hon aldrig mött och nu nyfiket närmade sig. Han var inte riktigt så gammal som hon trott, kanske några år äldre än hon själv. Och hon måste säga att han såg tämligen trevlig ut. Han var solbränd efter sin tid till havs och välväxt med breda axlar och långa ben. Hon noterade hans självsäkra hållning och naturliga auktoritet, det var som om inte bara den grevliga titeln utan även åren till havs gett honom karaktär och en självklar känsla för sin plats i tillvaron. Kläderna han bar var dyrbara och välsydda men i grunden praktiska. Det mörka håret var förstås en peruk, men den var enkel och såg naturlig ut. När hon mötte hans blick som hastigast kunde hon konstatera att han hade vänliga ögon. Allt som allt såg han faktiskt sympatisk ut. Men Magdalena om någon visste att skenet kunde bedra så hon bestämde sig för att avvakta med att bilda sig en uppfattning. Hon neg kort och han bockade över trälådan han bar. Ett tag såg han ut att vara på väg att säga något men så kom en båtsman fram till honom och kontakten bröts. Lättad tog Magdalena tillfället i akt att vända sig bort och skynda tillbaka till slottet. Det var ändå så att hon och en greve knappast kunde ha särskilt mycket att säga till varandra.

Magdalena återvände till slottet. Lika bra att leta reda på Venus innan hon hann ställa till med något. Innan någon dog av hennes skönhet eller hur det nu var en ovanligt outhärdlig man igår deklamerat innan han dramatiskt föll på knä framför den stackars flickan. Hon öppnade porten – män kom rusande och höll upp den åt henne – och skulle just korsa marmorgolvet i hallen när hon hörde ett blodisande skrik, ett kras och ytterligare ett tjut. Nyfikenheten fick henne att titta in i ett stort rum som gränsade till hallen. Skriken kom därifrån, även om de nu dämpats något. En lång kvinna stod och skrek och gestikulerade åt en tjänsteflicka som höll sig för kinden. Åskådarna – pigor som att döma av redskapen i sina händer varit i färd med att städa och damma – såg rädda ut. Kvinnan som hade utdelat örfilen och nu skällde på tjänsteflickan – det var något om en tom karaff – var högrest, mörkhårig och vacker på samma sätt som en skenande häst är vacker så länge man inte står i dess väg. Hennes ansikte var rött och munnen krökt i ursinne. Glansen i hennes ögon fick Magdalena att snudda vid tanken att hon möjligen var berusad. Det serverades förvisso både vin och likörer på slottet men ingen kvinna av börd blev någonsin berusad offentligt.

”Vem är det där?” viskade Magdalena till en piga som med en skrämd viskning svarade: ”Grevinnan Loewenhaupt. Änkegrevinnan Nora”, förtydligade hon och tystnade sedan hastigt.

Aha. Grevens lillasyster.

”Varför är hon så arg?” frågade Magdalena tyst.

Pigan ryckte på en axel och duckade sedan vant för ett glas som kom farande genom luften. Häpet såg Magdalena hur det slog in i väggen snett bakom dem. ”Hon är alltid arg”, konstaterade pigan lakoniskt och började sopa upp glasbitarna.

Magdalena visste inte vad hon skulle säga. Hon hade aldrig sett en kvinna bete sig på det här viset. Men det fanns knappast något hon kunde göra om grevens yngsta syster valde att ha ett vansinnesutbrott på tjänstefolket. Dessutom verkade hon ha lugnat ned sig en smula. Magdalena tänkte precis smita iväg när änkegrevinnans blick mötte hennes.

”Och vem är ni?” frågade den unga änkegrevinnan högdraget.

Magdalena neg och sa: ”Jag är Magdalena Swärd, jag är sällskapsdam åt friherrinnan fröken Venus Dag och Natt.”

”Vad gör ni här?”

”Inget”, svarade Magdalena. ”Jag gick fel, förlåt.”

”Ge fan i att spionera på mig i fortsättningen”, fräste änkegrevinnan. ”Försvinn.”

Magdalena neg igen.

”Men sluta söla”, nästan skrek Nora Loewenhaupt. ”Gå!” Hennes röst bröts och hon vände sig hastigt bort.

En bra stund senare irrade Magdalena fortfarande omkring i det enorma slottet. Sammandrabbningen med den berusade änkegrevinnan hade skärrat henne och nu var hon dessutom hopplöst vilse. Hon hade svängt fel i en korridor och sedan hamnat i en trappa hon inte kände igen. Aristokrater kunde faktiskt vara enormt irriterande, tänkte hon för sig själv medan hon svängde runt ett hörn och hamnade i ytterligare en korridor hon aldrig satt sin fot i. Fast kanske var det hennes egna upplevelser som färgade henne. Det var ju knappast Venus fel att alla män förvandlades till kärlekskranka idioter i hennes närvaro. Och den beryktade men rätt stilige greven nere på piren hade ju strängt talat inte gjort henne något. Vad den rasande änkegrevinnan beträffade … Magdalena hade sett sorg i de blanka ögonen, en ursinnig bottenlös sorg. Hon saktade ned stegen. Hon orkade inte ens låtsas att hon letade efter Venus längre. Vad spelade en halvtimme mer eller mindre för roll? Slottet var makalöst vackert och hon kunde lika gärna passa på att njuta av det nu när hon ändå hamnat fel. Istället för att skynda sig stannade hon framför tavlor och gobelänger och prydnadsföremål och unnade sig att studera dem noga. Hela tiden väntade hon sig att någon skulle hejda henne och fråga vart hon var på väg, men ingen verkade bry sig om en ensam oansenlig sällskapsdam så Magdalena fortsatte ostörd sin upptäcktsfärd och rätt belåten. Den här delen av slottet var lugnare, sobrare och om möjligt ännu mer påkostad. I taket lyste klara färger, det luktade nymålat, och hon blev stående och stirrade på änglar och moln och allegorier i guld och rosa och blått tills nacken värkte. Mellan varje fönster stod piedestaler och på dem stod krukor i vilka palmer och växter hon aldrig sett frodades. Hon fingrade på ett tjockt taggigt blad innan hon gick vidare. Sakta passerade hon skåp och kabinett, gled över tjocka mattor och beundrade kristall och glas och silver tills hon knappt kunde ta in mer skönhet.

Magdalena skulle just passera en halvöppen dörr när hon hörde dämpade ljud inifrån. Hon tvekade. Den senaste kvarten hade hon inte sett till en enda människa. Alla gäster var förmodligen ute i det vackra vädret och hon tänkte att det kanske var några tjänare därinne som hon kunde fråga om vägen. Det började verkligen bli dags att hitta Venus. Hon var snubblande nära att missköta sina plikter.

Hon stack in huvudet genom dörröppningen och sa ett försiktigt: ”Hallå?”

Ingen svarade och efter en kort tvekan gick hon in. Hon hamnade i ett sorts förmak med små porträtt och en liten sittgrupp. Det var ett litet rum och det var tomt. Magdalena var medveten om att hon passerat någon sorts gräns och att hon inte hade här att göra, men hon fastnade framför ett porträtt av en ung flicka med en hund. Egentligen var det en ganska fånig tavla men när hon kom närmare såg hon att flickan måste vara änkegrevinnan som barn, en ung Nora Gripklo med allvarlig blick och redan med en strimma av den där bottenlösa sorgen i sina barnaögon.

Från förmakets andra dörr hördes ett tyst mumlande. En liten del av Magdalena ifrågasatte det kloka i att överhuvudtaget befinna sig härinne. Men hon gjorde ju inget. Och hon behövde verkligen hitta tillbaka och dörren stod ju ändå på glänt, så … Hon tog de få stegen och kikade in genom dörröppningen.

Så fort hon insett att inte en endaste städande piga syntes till borde hon förstås ha backat ut, men … Magdalena bara stirrade.

Aldrig förr hade hon sett ett sådant rum. Väggarna var täckta med gyllenlädertapeter och juvelfärgade tyger hängde över skärmar och låg på golvet. Mitt i rummet, rakt framför henne, stod en himmelssäng vars make hon aldrig sett. Förgylld och omgiven av förhängen i guldbrokad och rosa siden.

Det var ett rum och en säng som skulle ha passat i en saga. Allt detta konstaterade Magdalena under den bråkdel av en sekund som det tog för en liten lönndörr till höger om sängen att öppnas.

Med något som kändes som verklig fasa började hon backa.

Godegodegode Gud, förlåt mig.

Hur kunde hon ha varit så dum att hon gick in hit? Det var helt oförlåtligt. Om hon bara lyckades ta sig ut osedd skulle hon aldrig mer be om något. Hon skulle sköta sig exemplariskt. Inte gå vilse, inte göra något dumt.

Och just som det verkade som att hon faktiskt skulle klara sig undan med blotta förskräckelsen stötte hon till ett föremål. En vas på en piedestal började vackla. Helt reflexmässigt sköt hon ut handen och fångade upp vasen. Och medan hon med hjärtat i halsgropen kramade vasen i famnen blev en mörkhårig kvinna synlig i lönndörren. Magdalenas chans att slinka ut obemärkt var borta.

Kvinnan höjde förvånat ett mörkt ögonbryn mot Magdalena. Hon var lång, nästan lika lång som Magdalena, och slank som en vinthund. Och – om man bortsåg från de röda högklackade sidenskorna – var hon spritt språngande naken.

Kvinnan la huvudet på sned i en gest som var så graciös att den fick Magdalena att känna sig större och klumpigare än hon gjort i hela sitt liv.

”Ja?” sa kvinnan. Hon verkade helt ogenerad över sin nakenhet. En svag accent och den nästan smärtsamma elegansen avslöjade att hon var fransyska.

Magdalena önskade desperat att hon aldrig satt sin fot på Wadenstierna slott. ”Förlåt”, sa hon svagt och försökte fästa blicken någon annanstans än på kvinnans toppiga bröst eller mörka triangel.

Den mörkhåriga kvinnan gav ifrån sig ett hest skratt. Fortfarande helt ogenerad plockade hon åt sig en sjal från en av stolarna och la den löst över axlarna. Hon tittade bort mot sängen och såg ut att vara på väg att säga något. Men sedan verkade hon komma på andra tankar.

Hon sa lätt: ”Det är ingen fara.” Sedan rättade hon till sidenet över skuldrorna och passerade förbi Magdalena i en enda flytande rörelse. Efter sig lämnade hon en doft av något mörkt, exotiskt och mycket dyrt. Magdalena hörde hur dörren stängdes bakom henne. Hon kramade fortfarande krukan i famnen och undrade vad det var som just hänt. Det enda hon var helt säker på var att hon aldrig sett en kvinna så bekväm med sin egen kropp och så övertygad om sin egen skönhet. Magdalena andades ut och ställde försiktigt tillbaka krukan på piedestalen. Nu skulle hon gå härifrån och förhoppningsvis inte stöta ihop med någon på vägen. Sedan skulle hon ägna sig åt sina åtaganden, plikttroget och ansvarsfullt. Och sedan, inom en inte alltför avlägsen framtid, skulle hon lämna det här vackra men förfärliga palatset.

Ett kvävt ljud inifrån sidenbrokaden fick Magdalena att frysa till is.

Herregud.

Hon stirrade skräckslaget på himmelssängen.

”Hallå? Vem där?” hörde hon inifrån.

Det är nu man borde vända på klacken och fly, tänkte hon innan hon som i trans istället tog de få stegen fram till sängen, sträckte ut handen, drog den skimrande brokaden åt sidan och kikade in.

Bland svällande bolster, tomma vinflaskor och attiraljer som Magdalena verkligen inte ville studera närmare, låg en jättelik man utsträckt. Han såg ut att vara i trettioårsåldern, var solbränd och mycket attraktiv.

Han sken upp när han fick syn på henne. ”Ser man på”, sa han med ett flin. ”Nytt sällskap. Jag tyckte väl att jag hörde röster.”

Magdalena bara stirrade.

”Gick Marie?” fortsatte mannen och viftade med tårna. ”Jag borde ha anat det. Hon är en riktig liten markatta den där.” Han skrattade till. ”Mycket vig. Men helt opålitlig. Fransyska, förstår ni.”

Hon skulle inte säga att han sluddrade. Men han lät berusad och de tomma flaskorna talade sitt tydliga språk. Ja, och sedan var det den där lilla detaljen att han var naken. Och att han var i – ehm – upphetsat tillstånd.

”Ska jag leta efter henne?” frågade Magdalena förhoppningsfullt. Gud, hon skulle ge vad som helst för att få lämna det här rummet.

Mannen såg rakt på henne. Hans nästan chockerande blå ögon var fulla av skratt och han verkade inte det minsta generad av situationen. Han svepte med blicken över henne och Magdalena blev plågsamt medveten om hur olik hon var den undersköna varelsen som, av någon anledning, just övergivit honom.

”Nej det är ingen idé”, svarade han. ”Marie är snabb som en pilfisk.”

Ett lakan hade snott sig kring ett av hans ben. Det slingrade sig vitt runt en muskulös vad. I övrigt dolde ingenting hans kropp och hans påtagliga erektion.

”Raring, stå inte där och var blyg”, fortsatte han släpigt. ”Kom hit och ta för dig.” Han drog i armarna. ”Tyvärr får du göra det mesta av arbetet.” Och först nu insåg Magdalena varför han låg så utsträckt. Han var bunden vid sängen. Armarna var utsträckta och handlederna fastbundna vid sängstolparna med röda sidensjalar. Han flinade.

Magdalena kunde inte hejda rodnaden som hon kände slå ut över hela ansiktet. ”Varför är ni bunden?” frågade hon.

”Hon ville binda mig och vem är jag att inte göra henne till viljes?”

Magdalena drog efter andan. Krampaktigt kramade hon brokaden hon höll i. ”Men varför gick hon? Er hustru?”

Han flinade igen. ”Jag tror faktiskt att det är ert fel. Ni skrämde iväg henne.” Och tillade: ”Och hon är naturligtvis inte min hust­ru.”

”Vet greve Gripklo om det här?”

”Tror ni han skulle ha något emot det?” kontrade mannen med en road glimt i de blå ögonen. ”Jag hoppas ni inte tänker skvallra”, tillade han allvarligt.

”Jag lovar att inte säga något”, sa hon hastigt.

”Tack gode Gud för präktiga fruntimmer”, sa han och himlade med ögonen. ”Såvida ni inte har lust att fortsätta där hon slutade”, fortsatte han med en menande blick mot sin mandom, ”så kanske ni kan vara så vänlig och knyta upp de här?” Han drog i händerna. ”Hon knöt hårt och det börjar skava.”

”Självklart”, sa Magdalena. ”Eftersom jag är ett präktigt fruntimmer så ska jag hjälpa er”, kunde hon inte låta bli att tillägga. Hon lutade sig längre in. Brokaden slog igen om henne och hon fann sig innesluten i gyllene tyg tillsammans med en naken bunden man. Hon höll tillbaka ett nervöst skratt och böjde sig istället fram över honom. Doften av tung parfym och något som Magdalena visste hade att göra med aktiviteten den här mannen och hans älskarinna ägnat sig åt härinne slog emot henne. Hetta svepte över hennes ansikte. De var så nära varandra att hon kunde känna värmen från hans hud. De utsträckta armarna var solbrända och svällande och Magdalena visste inte var hon skulle fästa blicken, vilken naken del av honom som var minst generande att titta på. I ögonvrån såg hon hur något som såg ut som en läderpiska, med fjädrar i toppen, låg bredvid honom. Ytterligare sidensjalar och olika remmar låg utspridda bland de skrynkliga sängkläderna. Hon darrade på handen.

Mannen blinkade lojt. Långa ögonfransar skuggade solbrända kinder och spektakulära kindben och han viskade. ”Har jag chockerat er? Ni tänker väl inte svimma? För det skulle bli svårt för mig att förklara om ni kollapsade ovanpå mig.”

”Jag är inte det minsta chockerad”, ljög Magdalena.

”Nej, jag ser det”, sa han och studerade hennes ansikte ingående. ”Vem är ni egentligen, om jag får fråga?” sa han.

Ingen, jag är ingen.

Hon skakade på huvudet och koncentrerade sig på knuten kring handleden som var närmast henne. Den vägrade ge med sig och hon lutade sig närmare för att kämpa med det besvärliga sidenet. Hon snarare kände än såg hur hans blick svepte över hela hennes kropp. Den fastnade på hennes bröst.

Magdalena drog ännu hårdare i det förbaskade sidenet. ”Jag måste säga att jag ogillar hela den här situationen”, muttrade hon.

”Det förvånar mig inte det minsta”, svarade han släpigt. ”Jag skulle kunna slå vad om nästan vad som helst att ni är en kvinna som ogillar en mängd saker.”

Magdalena reste sig upp. ”Och vad menar ni med det?” frågade hon kyligt. ”Ni vet inget om mig. Det finns mycket som jag tycker om.”

Han ryckte på axeln till svar. Rörelsen fick hans erektion att darra till mot hans platta mage. Och hon drabbades av en galen impuls att snabbt sträcka ut handen och röra vid den fascinerande hårda manligheten.

”Är du säker på att du inte vill krypa ned bredvid mig istället?” andades han. ”Raring.”

”Sluta”, sa hon. ”Jag vet inte vad ni gjort härinne och tro mig, jag vill verkligen inte veta. Men ni måste sluta prata så där.”

Mannens mun kröktes i ett släpigt, rätt elakt leende. Han svepte med blicken över hennes varma ansikte, svettiga panna och bruna kläder. Hans ironiska leende sa Magdalena att det han såg var en illa klädd nucka, nöjd med sin egen präktighet, som fördömde honom. Och det värsta var att det kändes som om han såg rakt in i henne. Som om han hade tagit sig in, rotat runt en stund men inte hittat någonting av intresse och därför nu uttråkat avfärdade henne.

Det gjorde ont. Och det var djupt orättvist.

Hela sitt liv hade Magdalena varit beroende av andras välvilja. Livets hårda skola hade lärt henne att hon alltid måste vara hövlig och tillmötesgående. Sist hon hade blivit arg, riktigt arg, hade det slutat i katastrof. Hon slätade till klänningen och tog ett steg bakåt, ut ur kokongen av brokad. Med ena handen drog hon isär förhängena. Hon såg sig om i rummet. ”Det skulle nog vara bra att vädra lite härinne”, sa hon och tittade på honom där han låg, utsträckt som ett storslaget djur med de svällande armarna, det nästan löjligt välbyggda bröstet och – tja – resten av hela sin manlighet.

Mannen drog självsäkert på munnen. ”Inte konstra”, sa han. ”Kom igen nu.”

En man van vid att få kvinnor dit han ville. Magdalena log, ett hövligt, leende, ett leende hon finslipat under år av förödmjukelser och umbäranden. Hon knäppte sedligt händerna framför sig och nickade. ”Ja, adjö då”, sa hon.

”Hah hah, jätteroligt”, sa han. ”Släpp loss mig nu. Jag lovar att inte kasta mig över dig.” Han kvävde en gäspning och sträckte på nacken som om han var stel. ”Tro mig, jag kan behärska mig”, tillade han med ett höjt ögonbryn.

Och det var nog det där sista. Att han automatiskt utgick ifrån att Magdalena skulle lyda, som fick bägaren att rinna över.

Hon vände sig om och gick mot dörren. La handen på handtaget och öppnade den.

”Vad tar ni er till?” ropade han. ”Kom tillbaka.”

Den svaga tonen av desperation i hans röst var belöning nog. Magdalena vände sig om igen.

Lättat sa han: ”Där lurade ni mig nästan.” Han drog i armarna. ”Sätt lite fart nu.”

Magdalena la huvudet på sned. ”Hur länge tror ni att det dröjer innan er – eh – väninna kommer tillbaka?” frågade hon.

”Marie? Hon har nog lämnat mig för gott”, svarade han.

”Ni förstår verkligen inte, eller hur?” fortsatte Magdalena.

”Raring, jag har ingen aning om vad du pratar om”, grinade han och drog demonstrativt i sina sidenbojor igen. ”Kom nu.”

”Nej, ni kommer aldrig förstå”, sa Magdalena med en suck.

Hon vände sig om igen.

”Vänta!” ropade han men Magdalena lyssnade inte längre.

Det var så extremt olikt henne. Men hon var genuint less på översittarfasoner och någon gång måste även en kvinna som hon få lov att sätta ned foten.

Så Magdalena gick.

Med stor tillfredsställelse lämnade hon den nakne bundne mannen bakom sig. Hon stängde dörren om det gyllene sovrummet. Sedan gick hon hastigt de få stegen genom förmaket och stängde även den dörren efter sig. Ute i korridoren satte hon fart och skyndade därifrån.

Hon blev inte upptäckt.

Och om mannen ropade så hörde hon det inte.

Men hon log hela vägen.