Namnet Carnegie har på ett säreget sätt återkommit i storfinansen på allra senaste tid. Men den familj och förmögenhet som givit det en plats i svenskt näringsliv tillhör i allt väsentligt den tidiga epoken före omvälvningarna kring 1870.
Historien kan sägas börja redan med den brittiske köpmannen Benjamin Hall (d 1748 – familjens namn uttalas på engelskt vis, »hål») som invandrat till Göteborg. Hans son John Hall (1735–1802) gifte sig med en arvtagerska ur kretsen kring Ostindiska kompaniet och blev med tiden ansedd som Sveriges rikaste privatperson. Han ska vid ett tillfälle ha försträckt Gustav III den enorma summan av 400 000 riksdaler för utgifter i kriget mot Ryssland. Som en av de första ur den göteborgska handelsaristokratin förvärvade han järnbruk och primitiva sågverk inåt landet, främst i Värmland. Rottneros och Munkfors ingick i hans växande imperium. Som progressiv upplysningsman gav han sin son John Hall den yngre (1771–1830) en helt fri och kravlös uppfostran enligt Jean Jacques Rousseaus program. Resultatet blev en lortaktig fjant som lät skägget växa och omsider affärerna gå vind för våg. Möjligen var den yngre Hall inte helt obegåvad men troligen lätt förryckt på ett sätt som förvärrats av det pedagogiska experimentet.
År 1746 hade en skotte från staden Montrose, George Carnegie, flytt till Göteborg efter att ha deltagit i Bonnie Prince Charlies uppror och kämpat i det ödesdigra slaget vid Culloden. Efter att i 20 år ha verkat som köpman i Sverige kunde han dock återvända till hemlandet. Firman övertogs av en landsman, Thomas Erskine, som samarbetade med Hall. Innan Erskine omsider också återvände sände Carnegie sin son David (1772–1837) till Göteborg. David Carnegie började hos Hall som bokhållare och affärskorrespondent. Han kunde 1801 gifta in sig i grosshandlarfamiljen Beckman. Den äldre John Hall avled 1802. Hans son, det vilsna naturbarnet, behövde hjälp och Carnegie blev i praktiken företagets ledare. Strax efteråt startade han 1803 tillsammans med en kompanjon vid namn Jan Lamberg, senare kommerseråd, även Firma D. Carnegie & Co som enligt överenskommelse dock inte skulle konkurrera med Hall genom att handla med järn eller trä.
Halls affärer gick uselt trots de lysande tiderna, och han försattes i konkurs 1807. Den allmänna uppfattningen var att Carnegie bestal den stackars särlingen och saboterade hans firma. Vad vi vet säkert är att Carnegie tillsammans med två kumpaner utsågs att förvalta konkursboet, samt att de därvid skodde sig å det grövsta. För struntsummor ropade konkursförvaltarna själva in bruken när de gick på auktion. Varulager försvann. Hall inledde 1811 en serie processer mot Carnegie och dennes medhjälpare som varade i 15 år. Hans ombud krävde den astronomiska summan två miljoner riksdaler i skadestånd och tilldömdes verkligen nästan 650 000, som i högre instanser prutades till drygt 500 000.
I det läget mutade Carnegie Halls advokat. Vid en våt och lyxig middag med vackra servitriser på Blå Porten i Stockholm övertalades Hall att acceptera halva summan, som skulle utbetalas via advokaten. Denne förutsattes ackordera med Halls fordringsägare om nedskrivning av de återstående skulderna och sedan överlämna resten av pengarna till den långskäggige bankruttören. Emellertid hade advokaten själv med Carnegies hjälp för en spottstyver förvärvat Halls skuldsedlar, som innehavarna trott vara värdelösa. Nu räknade han av dem till fulla värdet och behöll skadeståndet för sin egen och Carnegies räkning. Hall hamnade på gatan och vandrade tiggande genom landet innan han slutligen avled, förmodligen ihjälfrusen, i en tvättstuga på Norrmalm i Stockholm den 29 december 1830. »Skägg-Hallens» öde sysselsatte länge folkfantasin via skillingtryck och kom att skildras i romaner av den svenska prosaberättelsens fader Fredrik Cederborgh redan 1831 och Selma Lagerlöfs livskamrat Sophie Elkan 1906.
Advokaten blev förmögen genom sin insats och startade ett bomullsspinneri men blev till sist på 1870-talet själv ruinerad, vilket av många sågs som ett ingrepp av gudomlig rättvisa.
Den store vinnaren, rövarbaronen David Carnegie, klarade sig däremot alldeles utmärkt, åtminstone på det ekonomiska planet. Halls forna imperium ökades på med hamnar, gårdar och flera bruk.
Carnegies båda små söner hade tidigare omkommit i olyckor, rentav på samma dag. Han inkallade därför 1830 från Skottland sin brorson David Carnegie J:r (1813–90), som fortsatte verksamheten i samma anda och omsider gifte sig med den äldre Carnegies överlevande dotter.
Den yngre Carnegies mest formidabla kupp kom 1836, då han för lånade pengar ropade in sockerbruket och porterbryggeriet vid Klippan i Göteborg. De hade grundlagts av Abraham Robert Lorent (1770–1833), en tysk företagare vars lantresidens givit namn åt Lorensberg. Efter grundarens död hade familjen emellertid kommit på obestånd så att Carnegie kunde överta fabrikerna billigt. Genom patenterad ny teknik blev verksamheterna lönsamma, byggdes ut och svarade 1850 för 30 procent av staden Göteborgs industriproduktion. Sockerbruket producerade en tredjedel av allt socker och all sirap i Sverige. Porterbryggeriet gjorde Carnegie till ett av landets mest kända varumärken. Ölet förblev en säker inkomstkälla med jämn avsättning, medan det mer lönsamma sockret hela tiden var utsatt för marknadens svängningar.
David Carnegie J:r, vars roll hela tiden varit investerarens snarare än företagsledarens, flyttade redan 1841 med sin familj tillbaka till Storbritannien för att njuta av rovet på sitt slott utanför London och sina lantegendomar i Skottland. Han fortsatte dock att gynna Göteborg och sitt namns minne genom donationer. Han lät på 1850-talet uppföra S:ta Birgittas kapell vid Klippan och Hagakyrkan, båda i den nygotiska stil som kommit på modet i hans hemland och som med byggnader som dessa introducerades i Sverige av de brittisk-göteborgska kapitalisterna. Dessutom skänkte han 1887 en halv miljon kronor, cirka 30 miljoner i dagens penningvärde eller avsevärt mer med tanke på verklig köpkraft, till stadens högskola, det som senare blivit Göteborgs universitet. Denna sorts donationer hade ända sedan Chalmers och Sahlgrens tid varit typiska för de göteborgska handelshusen och kunde väl lika ofta skrivas på goodwillkontot som bokföras som uppriktig puritansk botgöraranda.
Den direkta ledningen av fabrikerna hade hela tiden utövats av en osjälvisk skotsk släkting till Lorent. Vid dennes död 1845 togs verksamheten över av disponent Oscar Ekman (1812–1907), som fortsatte expansionen. Ett glasbruk förvärvades för att komplettera ölbryggeriet. Oscar introducerade 1861 sin bror Emil Ekman (1815–1900) i firman och gjorde honom till verkställande direktör på mycket gynnsamma villkor när Carnegies olika rörelser blev aktiebolag 1865. Som så ofta visade sig, kanske inte helt orättvist, ledningen av bolaget vara mer lönsam än ägandet. Familjen Ekman övertog alltmer av AB Carnegie & Co. Oscar Ekman kunde också 1863 delta i startandet av Skandinaviska Kreditaktiebolaget, det som senare blev Skandinaviska banken. En lite grå figur som också var den som först nyttjade det valspråk som senare gjorts till Wallenbergarnas: Esse non videri. »Att vara men inte synas.»
Även om vi här lämnar den tidiga industrialismens grundartid kan det vara rimligt att kortfattat skildra företagsnamnets senare öden fram till den tidpunkt då vi på nytt möter det i samband med de allra senaste decenniernas »kvartalskapitalism».
Aktiebolaget Carnegie & Co likviderades och delarna såldes 1909. Vid det laget hade familjen Ekman drygt 50 procent av aktierna, David Carnegies ättlingar bara 25 procent. Familjen försvinner därefter helt ur den svenska historien. Men inte namnet.
Av verksamheterna hade sockerbruket fusionerats med Svenska Sockerfabriksaktiebolaget, där familjen Ekman genom Oscars barn behöll och har behållit stort inflytande. Bolaget var tidvis Sveriges största företag och svarade för 97 procent av landets sockerproduktion.
Namnet Carnegie behölls på porterbryggeriet, som emellertid fick stora problem sedan Brattsystemet med motbok och alkoholransonering införts 1917. Det kunde dock säljas med god avans till Vin- och Spritcentralen 1920, för att sedan säljas vidare till Pripp & Lyckholm och omsider Carlsberg, vars svenska bolag än idag behåller namnet på porterflaskornas etiketter. Glasbruket hamnade omsider hos PLM. Pengarna från företagsförsäljningarna hamnade i ett fastighetsbolag, också kallat Carnegie, som omsider blev ett rent förvaltningsbolag.
Oscar Ekmans svärson, finansmannen Karl Langenskiöld (1857–1925) var först chef för Skandinaviska Kreditaktiebolaget och senare riksbankschef. Men han ledde också förvaltningsbolaget. Hans son Carl Gustaf grundade 1932 en liten bankirfirma som 1964, nu med sonsonen Carl som chef, köptes av förvaltningsaktiebolaget Carnegie.
Med nya anställda och i ett nytt ekonomiskt klimat växte emellertid Langenskiöld dramatiskt. Firman börsintroducerades och fick nya huvudägare. Bolaget bytte 1980 namn till Carnegie Fondkommission, antagligen för att utnyttja vad man uppfattade som traditionellt renommé hos det gamla moderbolaget. Genom enormt komplicerade manövrer köpte sedan fondkommissionsbolaget och moderbolaget varandra i omgångar där även andra bolag var inblandade och återuppstod som finansbolaget D. Carnegie & Co.
I en ny tid, inte helt olik den där den förste Carnegie verkade, hade namnet Carnegie därmed efter ett sekel i skuggan av andra aktörer återkommit till ledarklungan i svensk finansvärld. Bisarra händelser följde, inte helt olika dem som omgivit David Carnegie den äldre. Vi får anledning att återkomma till dem och deras effekter. Men de många som antagligen undrat över sambandet mellan börsklipparna och den klassiska porterflaskan har ändå redan här fått svar på sina frågor.