Utan att synas alltför mycket i rampljuset var alltså familjen Kempe länge en ständig följeslagare i svensk storfinans. Familjen Wallenberg befinner sig givetvis i en ännu högre klass både ekonomiskt och publikt. Vad som än påstås om motsatsen behåller medlemmarna, eller åtminstone den förmögenhet de formellt kontrollerar, ännu i skrivande stund en central roll i svenskt näringsliv. Även i ett internationellt perspektiv är rollen unik. Ingen jämförbar familj har kunnat vara så dominerande lika länge. I någon mån har det ansetts bero på unika svenska förhållanden under de epoker vi kommer till framöver. Man hittade, som vi ska se, också metoder för att behålla och hålla samman kapitalet som varit främmande för äldre tider och andra länder. Och till en början uppvisade man lika brutalt storvulna och originella gestalter som familjen Dickson.
Förmögenheten grundades av André Oscar Wallenberg, men släkten går mycket längre tillbaka. Den är helsvensk till skillnad från de nyss skildrade invandrade familjerna. Den har inte merkantilt ursprung, även om det också här rör sig om en högreståndsmiljö med nyttiga kontakter. Som i de flesta svenska släkter, fattiga som rika, kan förfäderna spåras ända till sent 1500-tal. Men det var först gästgivaren och kronolänsmannen Jakob Persson (1699–1758) som började avancera socialt, tog ett efternamn, Wallberg, och skickade ett par av sina 15 barn till universitet för studier. Sönerna Marcus (1744–99) och Jacob (1746–78) antog namnet Wallenberg och blev båda präster. Jacob har en viktig plats i svensk litteraturhistoria som författare till reseskildringen Min son på galejan men dog barnlös. Marcus blev omsider gymnasielektor i Linköping. Hans son, Marcus den yngre (1774–1833), gjorde en lysande karriär och blev 1819 biskop i Linköping. Av hans båda äldre söner blev Marcus III, som dog ung, militär och Agathon (1808–87) jurist – den klassiska svenska ståndscirkulationen enligt mönstret bonde-präst-ämbetsman. Den yngste var André Oscar (1816–86).
Precis som de blivande kollegerna Oscar Dickson och Oscar Ekman hade André Oscar, kallad Oscar av omgivningen, av sina socialt strävande föräldrar döpts efter den då nyvalde kronprinsen Carl Johan Bernadottes ende son, den blivande kung Oscar I. I femte delen av sin anekdotsamling Svenska millionärer I-X 1897–1905 insinuerar signaturen »Lazarus» att den dynamiske och okonventionelle Oscar Wallenbergs verklige far måhända inte var den tråkige biskopen utan en glad löjtnant i bekantskapskretsen. Men troligen var det väl helt enkelt så att han av föräldrarna mest liknade sin mor, den »lefnadslustiga och galanta» Anna Laurentia Barfoth (1783–1862), kallad Laura. Namnet Barfoth förekommer liksom flera namn kring Wallenbergs i Hjalmar Bergmans romaner. Även i övrigt påminner miljön om Bergmans Wadköping med ämbetsmän och finansmatadorer i invecklade mönster samt i varje generation upprepade förnamn i brödraskarorna.
Unge Oscar Wallenberg visade ingen håg eller fallenhet för studier. Till rätt nyligen ansågs »sjön» som en lämplig straffkommendering för vanartiga gossar ur överklassen som skulle »göras folk av». Men Oscar tycks själv ha tjatat sig till att 16 år gammal få lämna gymnasiet och gå till sjöss som jungman på ett handelsfartyg destinerat till Amerika. Vid återkomsten sändes han till Karlskrona för att utbilda sig till marinofficer. Karriärvägen var trög och olönsam men åtminstone ståndsmässig. Praktiktjänstgöring på handelsfartyg gav kunskaper till exempel i det i Sverige nästan okända men för handeln viktiga engelska språket. Flottans angelägenheter fortsatte att intressera Oscar Wallenberg långt fram i tiden.
Efter biskopen hade han ärvt 6 000 riksdaler och lyckades när han 1837 fyllt 21 låna lika mycket av sin mor, som fått ett blygsamt arv av mormor Barfoth. Pengarna placerades dels i andelar, »lotter», i den nybildade Östgötabanken – en lysande investering som även gav inblickar i bankväsendet och goda lånemöjligheter. Dels placerade han tillsammans med brodern Agathon pengar i Kengis järnbruk i Pajala, en katastrofal placering. Samtidigt fick han fast tjänst som sekundlöjtnant och tillbringade sin mesta tid till sjöss eller i Karlskrona. Ändå är det här han snart börjar bedriva en sorts bankverksamhet. Hans nöjeslystna officerskamrater hade usla löner. »Oscar Wallenberg gjorde här sitt för att lindra situationen», som hans senaste levnadstecknare uttryckt det. Det vill säga han lånade dem pengar. Lite förbluffande, eftersom han själv var lika levnadsglad och lågavlönad. Emellertid visar det sig, om man noggrant läser samme levnadstecknare, att Wallenberg 1839 övertagit förvaltningen av hela sin mors arv samt även sin rika moster Maries förmögenhet om 30 000 riksdaler till 5,35 procents ränta. Det vill säga i praktiken ett lån, som han sedan lånade vidare mot betydligt högre ränta till kollegerna i örlogsbasen. Fler Linköpingsdamer bidrog med tiden. »De dårars förmyndare» kallade en officerskollega Wallenbergs verksamhet – oklart om det främst var damerna eller officerarna som avsågs. »Välgörenhetsmässig» verksamhet, som levnadstecknaren föredrar att kalla det, rörde det sig knappast om i någotdera fallet. »Människokärlek och industriföretag måste hava varsitt särskilda konto», för att tala med Oscar Wallenberg. Det bör dock framhållas att de intet ont anande släktingarna knappast förlorade på det hela, även om mostern år 1842 högst olägligt krävde att få ut sina pengar, en begäran som Wallenberg varken ville eller kunde efterkomma. Vid årsskiftet 1846/1847 hade han efter förlusterna i Kengis ett eget kapital om bara 8 000 riksdaler.
Oscar Wallenberg lämnade 1846 örlogsflottan för att bli kapten på Götakanalångaren Linköping, konstruerad av Carlsund i Motala med John Ericssons fortfarande rätt illa fungerande propeller. Här råkade han göra akterstäderskan Wilhelmina Andersson, kallad Mina, med barn. Efter konflikt med bolaget avflyttade paret 1847 till Stockholm och fortsatte att sammanleva i öppen synd på Stora Nygatan 33. Mina födde honom i rask takt fem barn, av vilka bara sönerna Knut Agathon och Wilhelm överlevde honom. Lyckligtvis för alla inblandade hann han omsider göra Mina till »en ärbar kvinna» och legitimera avkomman genom äktenskap i augusti 1854. Redan i februari 1855 avled emellertid Mina vid Wilhelms födelse.
I Stockholm hade Wallenberg dels utvecklat en journalistisk verksamhet i frågor kring flottan och bankväsendet, dels trätt i förbindelse med handelshuset Lovén & Co, som förmedlade affärer i spannmål och brännvin åt honom och i vars fartyg han köpte andelar. Som premiärlöjtnant i marinen hade han 1850 fått befälet över Sundsvalls båtsmanskompani, och då han därför även besökte Sundsvall knöt han goda kontakter med träpatroner och borgerskap. De ledde till att han efter att formellt ha ansökt om burskap som köpman på platsen kunde väljas till stadens representant i borgarståndet vid riksdagen 1853–54. Det gav i sin tur möjlighet att helt lämna flottan, återvända för gott till huvudstaden samt knyta nya kontakter på högsta politiska nivå. Han fortsatte att satsa på andelar i fartyg. I Stockholm hade han redan presenterat ett projekt för en ny bank, som emellertid inte fick det godkännande från regeringen som behövdes. I Sundsvall hade han bättre tur och stöd av lånelystna lokala företagare. År 1855 grundade han med stöd av Riksbanken den livaktiga Sundsvalls Filialbank och den mindre betydande Hudiksvalls Filialbank. Oscar Wallenberg fungerade som ledare för banken i Sundsvall. Och hans privata bankirverksamhet fortsatte. Samma år uppgick hans förmögenhet redan till 68 811 riksdaler.
Året efter, 1856, nåddes äntligen det stora målet, upprättandet av en egen bank i huvudstaden. Stockholms Enskilda Bank fick regeringens godkännande, oktroj, den 1 juli och kunde öppna sin verksamhet en trappa upp i posthuset vid Lilla Nygatan den 15 oktober. Trots att andra privata eller »enskilda» banker uppstod och försvann kallades just Wallenbergs bank på grund av sin dominerande ställning nästan alltid enbart Enskilda Banken.
Ingen annan yrkesverksamhet omges i vår kultur med sådan mystik och vördnad som banken. Man hanterar värden som styr samhället. Även den som inser betydelsen av arbete inser också att frukterna förmedlas via penningar eller penningars värde. Dessutom blir bankirer otroligt rika enligt regeln att den som hanterar stora summor också håvar in stora summor. Det gäller, enligt samma princip, dock bara den som aktivt styr hanteringen – till skillnad från ägare, sparare och lägre personal. Bankaktier är inte lönsammare än andra aktier. Ingen har någonsin blivit rik på vanligt sparkonto. Men vanligen är styresmännen förstås också stora ägare. Annars skulle de knappast kunna förmå bolagsstämman att på dem överlåta de lukrativa ledningsuppdragen. Det är också svårare att förstå hur en bank fungerar än hur man tjänar pengar på ett sågverk. Det bidrar ytterligare till mystiken, och bankfolk gör vanligen sitt bästa för att inte skingra den.
Bank är egentligen inget entydigt begrepp. Själva ordet kommer av den bänk, banca eller banco, där myntväxling ursprungligen skedde. De berömda italienska bankerna på 1300- och 1400-talen sysslade med att mot provision förmedla betalningar till och från avlägsna platser genom kluriga transaktioner som gjorde tunga och riskabla mynttransporter onödiga. Utlåning mot ränta var i teorin förbjuden av kyrkan och i praktiken ytterst riskabel i en värld där ingen rättsstat fanns och kunde garantera återbetalning. Den fick utföras av judiska affärsmän som inte omfattades av det kristna förbudet eller ökända procentare som tog risken mot ockerränta.
Med tiden började bankerna även ta emot deponerade pengar, till en början rentav mot en avgift. Sedlarna var kvitton på insättning. Snart kom tryckta sedlar att fungera även som allmänt betalningsmedel. Det innebar också att banken i praktiken lånade den summa som sedeln var kvitto på, utan att behöva betala någon ränta, medan bankiren i sin tur kunde placera pengarna i olika lönsamma företag. Men problem uppstod när man tryckte ännu fler sedlar, utan täckning. Inflation och krascher följde. Nära släkt med sedeln är obligationen, som oftast ges ut av stat eller företag med hjälp av en bank som tar provision på verksamheten. Egentligen en sorts sedel som utlovar mer än det betalda värdet vid inlösen eller en viss årlig ränta. Ju sämre utfärdarens ekonomi är, desto högre måste räntan sättas för att locka köpare, som vi sett vid den senaste eurokrisen. Utestående obligationer brukar, som vi såg vid Dicksons kupp i consols, handlas till varierande pris allteftersom utfärdaren förväntas kunna betala eller hur valutans utsikter bedöms.
Därmed är vi nära det man åtminstone till helt nyligen uppfattat som typisk bankverksamhet, att låna in pengar mot låg ränta och låna ut dem mot högre samt behålla mellanskillnaden. Men utlåning är som sagt egentligen en ytterst vansklig verksamhet. Att låna ut pengar till sina vänner brukar vara ett säkert sätt att förlora dem – både pengarna och vännerna. Det behövs handfasta säkerheter som på pantbanken eller bolåneinstitutet samt möjlighet till repressalier via kronofogden och polisen för att det ska fungera. Som sagt, en välfungerande offentlig sektor. Först på 1800-talet flyttar lånen på allvar in i banken från procentarnästet.
Men även inlåningen har risker. Det kan uppstå »rusning» mot banken då oroliga insättare vill ha ut sina pengar som befinner sig på annat håll. Samma fenomen gäller sedlarna, om allmänheten förlorar förtroendet och vill ha ut värdet i mynt.
Det primitiva svenska bankväsendet hade kollapsat i omgångar i sedel- och lånekriser. Bara Riksbanken hade tillåtits överleva fredskrisen kring 1815. På 1820-talet hade man efter brittiskt föredöme emellertid tillåtit ideellt arbetande sparbanker som tog emot de lägre klassernas små besparingar och placerade dem i säkra obligationer eller lånade ut dem mot pant i handelsvaror. En lag 1824 tillät även privata banker. Först ut var Skånes Enskilda Bank 1831, följd av ytterligare fyra provinsbanker. Östgötabanken där Oscar Wallenberg investerade sina första slantar grundades 1836. Alla dessa banker hade fortfarande sedelutgivning som huvudverksamhet. Man var i teorin skyldig att hålla en grundfond som skulle garantera sedlarnas värde. Och ägarna till bankens »lotter» ansvarade som sagt till skillnad från moderna aktieägare personligen för bankens skulder i händelse av rusning. Detta satte en psykologisk gräns för bankens risktagande. Annars var det i praktiken bara att trycka sedlar och prångla ut dem. Inte som kvitto på insättningar, utan som lån. Låntagaren betalade förstås ränta, vilket blev bankens vinst. Sedlarna kom i teorin förr eller senare tillbaka och måste lösas in i rikets mynt. Att detta geschäft fungerade berodde bland annat på den akuta bristen på betalningsmedel. Även privata skuldsedlar som bönder skrivit till tjänstehjonen cirkulerade på landsbygden istället för mynt.
Filialbankerna i Sundsvall och Hudiksvall fick däremot inte ge ut sedlar utan fungerade, trots att de var privatföretag, som ombud för Riksbanken där de lånade upp pengar som de till högre ränta lånade ut till lokala företag. De försökte sig, utan större framgång, även på inlåning mot ränta från allmänheten.
Oscar Wallenbergs nya bank i Stockholm utövade alla de kända bankverksamheterna – in- och utlåning mot ränta, sedelutgivning, förmedling av betalningar. Man tog emot insättningar på olika slags konton från allmänheten till hygglig ränta och lånade ut till företag för ännu högre räntor. Efter ett par månader hade man redan lånat in en halv miljon riksdaler från allmänheten, ett rejält påslag till den snålt tilltagna grundfond ägarna betalat in. Utlåning skedde genom en sorts skuldebrev som inte omfattades av lagens förbud mot mycket höga räntor och som dessutom till skillnad från vanliga skuldebrev gjorde det möjligt att begära polishandräckning om låntagaren inte betalade.
Många vackra ord har uttalats, främst av honom själv men i sinom tid också av bankhistoriker, om Wallenbergs ambitioner att skapa en svensk »centralbank» till gagn för sund bankverksamhet. I praktiken innebar det en ytterst lönsam utlåning mot mycket hög ränta till sedelbankerna när dessa behövde likvida medel. Dessutom lånade man ut pengar, givetvis i form av egna sedlar, till filialbankerna som lånade dem vidare så att de spreds på avlägsna platser där det dröjde länge innan de åter dök upp i huvudstaden och kunde presenteras för inlösen. Samtidigt åtog man sig att som ombud växla in de lantliga sedelbankernas sedlar i Stockholm, vilket gjorde att dessa måste hålla konton i banken. Det gav dessutom ökad likviditet och större kundtillströmning.
Man gav ut egna sedlar så länge det förblev tillåtet, det vill säga fram till 1903. Familjen Wallenberg bekämpade hela tiden våldsamt tanken på statligt sedelmonopol. Egentillverkade pengar gav god likviditet, och oroliga sparare som ville ta ut sitt kapital påstås ibland naivt nog ha tagit emot det i bankens egna sedlar utan att inse att risken då förblev densamma, bara med den skillnaden att ingen ränta gavs. Men även om sedelspridningen var lika lönsam för Enskilda Banken som för de rena sedelbankerna och fiffigare iscensatt spelade den aldrig huvudrollen.
Oscar Wallenberg införde även postremissväxeln, vilken gjorde det möjligt att förmedla pengar mellan orter och banker på annat sätt än genom väldiga koffertar med banksedlar. Lite av de gamla italienska växelbankernas trolleri i modern tappning. Kunden köpte en växel via sitt konto eller på annat sätt och lät sända papperet postledes till annan plats där kontanter utbetalades. För bankerna innebar det utom praktiska fördelar en kort inlåning utan ränta och större tillgång på kontanta medel.
Enskilda Banken bildades som ett gammaldags »solidariskt» bolag med 1 000 lotter om 1 000 riksdaler och fick därigenom en grundfond om en miljon, vilket var riskabelt lite med tanke på den omfattning verksamheten fick. Först 1934 ombildades Stockholms Enskilda Bank till ett modernt aktiebolag, utan personligt betalningsansvar för ägarna. Av de 72 lottägarna hade Oscar Wallenberg själv ursprungligen bara bidragit med 50 000 riksdaler för 50 lotter, det vill säga 5 procent av bolaget. Nära vänner och lojala medarbetare kontrollerade emellertid en betryggande majoritet av lotterna och rösterna på stämmorna. Bland initiativtagare och andelstecknare finner vi även Wilhelm Kempe och medlemmar av familjen Lovén varav en blev bolagets förste styrelseordförande. Samt flera sjöofficerare.
Som synes tillämpades redan här Wallenbergarnas princip att genom minimalt men strategiskt ägande kontrollera mycket stora företag. Ingen blir som sagt rik på bankaktier, inte ens om de avkastar så mycket som Enskilda Bankens lotter med tiden ändå kom att göra. Oscar Wallenbergs exempellösa förmögenhetsutveckling berodde på rollen som verkställande direktör i banken. Han hade en lön, som när den sattes hade förefallit hög, om 4 000 riksdaler per år. Men dessutom hade han, precis som i sina filialbanker ett tantiem, vad vi idag skulle kalla en bonus, om 10 procent på bankens vinst efter avsättningar till grundfonden men före utdelning till de 1 000 lotternas ägare. Efter en tveksam början blev bonusbeloppen snart enorma. De bonusuttag som idag upprör sparare och allmänhet är absolut ingen nyhet i finansvärlden. Detta även om den förste Wallenbergs bonus faktiskt var beroende av att det gick bra för företaget.
De generösa villkoren måste hela tiden försvaras mot bolagsstämman. Men Oscar Wallenberg förblev expert på att samla på sig fullmakter från trogna eller godtrogna vänner. »Jag skrattar åt packet och voterar!» som han själv uttryckte det inför stämman i ett annat bolag som han kontrollerade på samma vis. Sju år efter bankens öppnande hade hans förmögenhet vuxit till 605 000 riksdaler. Väl stadd vid växande kassa kunde han också efter hand köpa upp ännu fler lotter i företaget, särskilt då de var billiga vid rusningar. Vid sin död innehade han 586 lotter av de 3 000 som då fanns i bolaget, det vill säga cirka 20 procent. Dessutom kontrollerade släktingar nu en mycket stor del. Samtidigt ville han dock behålla kapitalstarka småägare att dela risken med. En anekdot berättar om en judisk köpman som sålde sina lotter men av Wallenberg tvingades behålla en enda: »En man som äger tre miljoner är ett alldeles för gott namn i dessa kritiska och upprörda tider att släppa ifrån sig!»
Grundfonden investerades i obligationer, främst från andra bankrörelser, vilket var ovanligt. De gav ränta och därmed ännu mer vinst. Men hur var de bankerna och företagen i sin tur skyddade? För den oinvigde ser det i varje fall ut som en riskabel kedja av flyttat ansvar som i värsta fall slutar i tomma luften.
Det kan se ut som om Oscar Wallenberg var oärlig och oansvarig. Men hans lite svajiga sätt att skaffa fram resurser var normalt för de nya banker som överallt i Europa och USA vid samma tid trollade fram kapital till industrialiseringen. Den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith har påpekat att privatbankernas riskabla sedlar och lån hade en påtaglig jämlikhetseffekt. De tillät flitiga och begåvade men obemedlade yrkesmän att tävla på lika villkor med den som hade eget kapital.
Wallenberg var ett finansiellt geni. Men också ett retoriskt. Ideligen framhöll han att hans åtgärder ingick i osjälviska program för det allmänna bästa. Som riksdagsman i borgarståndet uppmanade han sina vänner att aldrig hänvisa till handelns intressen när de ville få igenom sin vilja utan »hålla sig vid synpunkten av det rent mänskliga». Men rimligen var han också i god tro då han hävdade att alla tjänade på att han själv tjänade. Och i grunden hade han ju rätt. De industriföretag han stödde och tjänade pengar på gav faktiskt bättre levnadsvillkor åt otaliga arbetare än slitet som lantproletärer gjort.
Ändå blev bankens första tid turbulent. Vi har redan stött på fredskrisen 1857 efter Krimkriget. Enskilda Banken hade lånat ut stora belopp till landsortsbanker, som nu inte kunde betala. Wallenberg var pank även privat. Rusning utbröt på bankkontoret och kontona tömdes. Ett tag vägrade handlarna att ta emot Enskilda Bankens sedlar. Men än värre var läget i Skånes Enskilda Bank, som emellertid efter komplicerade turer räddades när Wallenberg ställde garantier som han nog i realiteten saknade möjlighet att infria om det skulle behövts. En krasch skulle ha blivit katastrofal för alla intressenter inklusive Enskilda Banken. Nu kom man som sagt undan med blotta förskräckelsen, men resultatet för året var uselt och VD:s bonus stannade under 2 000 riksdaler.
Men sedan gick det raskt framåt. År 1859 kunde verkställande direktör Wallenberg redan kvittera ut 24 000 riksdaler i bonus och arvode, en för tiden astronomisk lönesumma, år 1862 hela 46 000. Vartill kommer värdestegring på hans lotter som 1862 redan handlades för 3 750 styck. De gav honom ytterligare minst 5 procent av den vinst som återstod efter hans eget bonusuttag. Tidningarna visade ursinne och oro, både över det väldiga uttaget till chefen och för den väldiga inlåningen från allmänheten i förhållande till den minimala grundfonden, som enligt reglerna skulle ha garanterat spararnas säkerhet i händelse av kris.
Redan under åren 1860–63 uppförde Enskilda Banken ett eget, vackert bankpalats, som ännu finns kvar, på adressen Lilla Nygatan 23. Det var det första i sin art i landet och hade kostat en halv miljon – en kostnad som många i styrelsen fann orimlig. Men Oscar Wallenberg insåg värdet av en sådan byggnad. De tungt monumentala palats som banker överallt uppfört och uppför bidrar till att öka vördnaden och mystiken kring hanteringen och ger ett stabilt intryck som döljer den ofta svajiga soliditeten. Banksalen dit allmänheten kom var stor och praktfull, medan kontorsutrymmena och direktionsrummen var små, mörka kyffen.
Enligt Nordisk Familjeboks klassiska andra upplaga var Oscar Wallenberg »både kroppsligen och andligen rikt utrustad». Under alla förhållanden var han extremt dynamisk på många områden. Som änkling avlade han två barn med den framlidna hustruns syster, Lovisa Andersson, vilka uppfostrades under namnet Rytzell. År 1861 gifte han sig, 45-årig, istället med den 23-åriga Anna von Sydow, halvsyster till hans nära medarbetare Fingal von Sydow. I det nya äktenskapet föddes 14 barn, varav 11 överlevde honom. Mest bekant av dessa blev sonen Marcus, som vi återkommer till, samt i någon mån Gustaf i egenskap av Raoul Wallenbergs farfar. Familjen hade nu Sirishof på Djurgården som ståndsmässig bostad och förvärvade dessutom 1876 lantegendomen Malmvik på Lovö.
Efter riksdagsreformen 1866 valdes Oscar Wallenberg till den nya Första kammaren av Stockholms stadsfullmäktige, en plats som han sedan behöll ända till sin död. Den gick mycket väl att förena med heltid som företagsledare, eftersom riksdagen fortfarande sammanträdde bara under korta perioder. I riksdagen intresserade han sig naturligt nog för penningfrågor, propagerade för internationellt gångbara guldmynt samt försökte diskret gynna banksektorns intressen med hänvisning till höga principer. Men han ivrade också för kvinnors rätt att råda över sin egendom.
Bankens vinst fortsatte att växa. En utdragen konflikt i ledningen ledde år 1871 till att flera av de ursprungliga stiftarna lämnade styrelsen och startade eget, det som med tiden blev Handelsbanken men till en början i folkmun kallades »Frånskilda Banken». Istället fick släktingar som brodern Agathon och svågern Fingal von Sydow en allt starkare position. För att förgylla bankens fasad gjorde Wallenberg den lysande ädlingen greve Henning Hamilton till styrelseordförande 1875.
Den värsta krisen i Enskilda Bankens historia kom åren 1878–79. Priset på järn hade fallit kraftigt, och bruksnäringen drabbades hårt. Många företagsledare som var låntagare i banken gick i konkurs. Järnvägsbolagens obligationer, som banken satsat på, föll i värde eller blev osäljbara. Problem tyngde särskilt bygget av Stora Bergslagsbanan mellan Falun och Göteborg, där även Dicksons var engagerade. Enskilda Bankens svårigheter utlöste rusning bland småspararna, som tömde sina konton. Kung Oscar II ryckte i december 1878 och januari året efter ut till undsättning och satte båda gångerna in 10 000 kronor i banken. Ryktet överdrev kraftigt summans storlek, men gesten hade effekt åtminstone tillfälligt. Själv begick Wallenberg för en gångs skull en klart kriminell handling då han i januari 1879 gömde värdepapper för 600 000 kronor att användas av familjen för den händelse han som solidarisk lottägare skulle dras med i en konkurs för banken. I slutändan räddades banken denna gång, som så många banker senare, genom att staten ställde upp. Man stödköpte obligationer i Bergslagsbanan och gav krediter till Enskilda Banken via en järnvägslånefond. Verksamheten kom på fötter men uppnådde aldrig under Oscar Wallenbergs livstid samma dramatiska lönsamhet som den haft vid mitten av 1870-talet.
Tack och lov hade greve Henning Hamilton just avgått som styrelseordförande när han 1881 avslöjades som växelförfalskare och förskingrare och tvingades fly ur landet. Och som Oscar Wallenberg sa: »Vi äro vanda att göra förluster.»
Ett minne av krisen var de bolag som hamnat i bankens ägo då deras högbelånade ägare gjort konkurs. Främst var det Hofors järnbruk i Gästrikland. Huruvida Oscar Wallenberg avsiktligt ruinerat ägarfamiljen Petré eller tvärtom försökt stödja dem med nödlån är omtvistat. Övertagandet gav hursomhelst badwill i dåtiden. Petrés gamla illa skötta pengar ansågs som finare än Wallenbergs nya välskötta. Ombildat till ett aktiebolag ägt av Oscar Wallenberg med släkt och bundsförvanter 1880 blev Hofors dock det första industriföretaget i det som senare skulle bli Wallenbergsfären. Oscar själv föredrog att hålla sig till bankaffärer, men äldste sonen och designerade arvtagaren Knut, som nu var i 30-årsåldern, intresserade sig för bruksdriften.
André Oscar Wallenberg avled 69 år gammal i januari 1886 och begravdes i den kulle vid Malmvik som släkten gjort till privat kyrkogård. Hans tillgångar uppgavs till förbluffande låga 2,8 miljoner, sedan man till exempel räknat andelarna i Enskilda Banken till bara det nominella värdet 586 000 kronor. Hans verkliga förmögenhet var således många gånger större, med ett litet pikant inslag i form av de gömda tillgångarna från 1879, som redan vuxit till miljonbelopp. Framförallt var hans makt över banken, vars omslutning var 34 miljoner, total. Hans efterträdare som verkställande direktör blev som avsett sonen Knut Agathon Wallenberg. Men till honom och förmögenhetens öden i hans händer får vi återvända i ett senare avsnitt.