Det är möjligen osäkert om bankirerna Cervin tillhör den absoluta eliten bland svenska förmögenhetsbildare. Som vi sett är det redan i ett fall som Wallenbergs svårt att mäta bankirförmögenhet i kronor och ören. Och i än högre grad förverkligade firman Cervin mottot »vara men inte synas». Men i tre generationer och mer än ett sekel spelade man bakom kulisserna en stor roll. Släkten konkurrerade med Wallenbergs och blev befryndad med Dicksons. Ibland nämns namnet ändå, till exempel av Fridas diktare Birger Sjöberg, som ungefär synonymt med Joakim von Anka och man hittar det gärna tillsammans med övriga här nämnda på marmorplattor som satts upp i museientréer för att hylla donatorer. Firmans grundare är dessutom intressant genom sätten att tjäna pengar.
Släkten var svensk precis som Wallenberg, om än med danska rötter långt tillbaka i tiden. Firmagrundarens farfars farfar var präst, farfars far borgmästare i Karlshamn och riksdagsman i borgarståndet. Fadern var godsägare i Småland, modern född Silfversparre. Carl Gustaf Cervin (1815–99) utbildade sig till jurist och avancerade hastigt i regeringskansliet. Parallellt fungerade han från 1844 emellertid också, förmodligen lagligt men knappast etiskt, som privatbankir. Redan här var han en av dem som bäst vetat att utnyttja den offentliga sektorn som hävstång vid privat förmögenhetsbygge. Han blev Stockholmsombud för privatbanker i landsorten, tillvaratog deras intressen i centralbyråkratin och växlade med god provision deras sedlar mot riksbanksedlar – innan Wallenbergs bank övertog den verksamheten till lägre taxa. Cervin blev som privatpraktiserande bankir långt rikare än Wallenberg blivit på sin privata lånerörelse innan Enskilda Banken grundats. Redan 1855 kunde han, fortfarande statsanställd, köpa godset Hässelby av familjen Bonde för 220 000 riksdaler, rusta upp det förfallna barockslottet och investera i jordbruket. När hans första hustru Emma Sofia Meurk avled året därpå deklarerades fastigheten med inventarier och jordbruk dock bara till 16 000. Precis som Johan Carl Kempe och på sitt sätt Wallenberg valde Cervin hustruns syster, Jenny, till ny maka. Hon fick därmed även ta hand om barnen från det första äktenskapet.
År 1857 lämnade Cervin äntligen Regeringskansliet för att helt satsa på bankirverksamheten. Högkonjunktur rådde ännu. Huruvida han redan då anade de möjligheter som den utbrytande krisen skulle erbjuda går inte att veta. Ändå var det här som hans talang för att utnyttja staten nådde sin fulländning. Eller för att tala med skandalskrivaren Lazarus några decennier senare: »Kom så 1857 års stora handelskris, av vilken Cervin liksom många andra fiffikusar visste att begagna sig för att förtjäna pengar.»
Det som störtade handelshus som Tydéns eller, tillfälligt, Wilhelm Kempes i fördärvet och därmed skakade deras långivare i Enskilda Banken och Skånebanken var blancokrediter i Hamburg. Det betydde, något förenklat, att man betalat köpta varor med lån hos handelshus i Hansastaden. Dessa kunde sedan krisen börjat inte som utlovat få fram pengarna, varför svenskarna krävdes på kontanter som inte fanns. Inte heller fanns det någon som ville låna ut i tyskarnas ställe när allt verkade krascha. Lite som i den i skrivande stund aktuella eurokrisen i Sydeuropa.
Till skillnad från dagens europeiska centralbank och nyliberala regeringar agerade Sveriges dåtida riksbank och liberala regering energiskt för att lösa krisen genom stödinsatser. Även Wallenberg arbetade som vi sett för saken inom banksektorn. På bankmäns vanliga vis var han inte heller emot statsingripanden i sådana här lägen, och motionerade om saken i riksdagen. Den 30 december 1857 beslöt man således att ta upp ett stort statslån och skapa en fond för lån till firmor med tyska skulder. Den 2 januari avreste Cervin till Hamburg för att där försöka låna upp motsvarande tolv miljoner riksdaler. Med sig hade han kommerserådet Theodor Willerding från Göteborg, vars familj som tyska invandrare hade goda förbindelser på platsen. Denne var son till den äventyrlige Willerding vi mött som befryndad med Dicksons och ska dessutom ha varit ende nära vän till Baggbölaren James. Kanske är det här som Cervins nära förbindelser med Dicksons börjar. Den svenska finansvärlden är minst lika liten som kultureliten.
Kontraktet undertecknades den 29 januari 1858 med Norddeutsche Bank och bankirfirman Salomon Heine. Den strax innan avlidne radikalromantiske poeten Heinrich Heine tillhörde, även om ekonomerna aldrig nämner det, faktiskt den ena ägarfamiljen.
Cervin måste ändå ha agerat som privat förmedlare och ställt upp med någon sorts garanti för lånet. Säkert är att han blev enormt rik på kuppen. Willerding blev aldrig lika förmögen. Kanske förvaltade han inte sitt pund lika effektivt. Exakt hur det hela var organiserat tycks omöjligt att idag säga. Klart är att svenska myndigheter betalade en mycket hög ränta, högre än den i Sverige lagligen tillåtna, till de tyska finansiärerna. Plus en provision som åtminstone till stor del gick till Cervin och Willerding. I Sverige lånades pengarna ut kortfristigt, varvid staten med kluriga metoder liknande Wallenbergs kringgick sin egen lag om räntetak. Uppgifterna om hur lånet togs emot på marknaden går starkt isär. Den rimliga kompromissen finns i en nyare doktorsavhandling vid Handelshögskolan av Axel Hagberg: »Endast en del av statslånefondens kapital kom att utnyttjas och samtliga lån var återbetalade i juli 1858, men regeringsingripandet visade att staten med en relativt begränsad insats kunde återetablera stabiliteten och förtroendet på den finansiella marknaden.»
Sedan är det en annan sak att affären för Cervin innebar ett privat lyft och kunde ordnats mer förmånligt för staten. Ursinnig polemik följde i tidningar som Folkets röst, riktad mot ansvariga politiker och profitörerna Cervin och Willerding. Då och framöver fanns tyvärr även påtagliga antisemitiska tongångar i kritiken. Cervin hade ju ordnat det hela med hjälp av familjen Heine, »judarne» i Hamburg. En tonart som för övrigt även Oscar Wallenberg gärna anslog när hans intressen var hotade.
Efter denna flygande start för bankirfirman kom Cervin att fortsätta surfa på statens skulder, ömsom i samverkan med Wallenberg, ömsom i konkurrens om ledarplatsen på lånemarknaden.
Tillsammans med Enskilda Banken och Carnegie medverkade bankirfirman C. G. Cervin 1861 i ett lån till Riksgäldskontoret på tre miljoner riksdaler. De tre deltagande firmorna bör ha varit de tre största privata penninghanterarna i landet vid tidpunkten. Ett nytt, femårigt obligationslån till Riksgälden om tre miljoner avsett att bekosta militär upprustning betalades ut av samma tre finansiärer redan 1863, samma år som Carnegies Oscar Ekman också officiellt via Skandinaviska Kreditaktiebolaget etablerat sig i bankbranschen. Hela tiden fortsatte Cervin med omfattande inlåning från välbeställda privatkunder och utlåning efter samma koncept som Wallenbergs bank. Under 1860-talet förmedlade han mot provision obligationslån åt kommuner och industriföretag. I början av 70-talet blev han i allt högre grad järnvägsbolagens bankir och ägare till järnvägsobligationer för mycket stora belopp. Omslutningen närmade sig ibland Enskilda Bankens och överträffade många provinsbankers.
Emellertid gick, som vi såg i föregående avsnitt, järnvägsbyggandet mot sämre tider. Den förste finansiär som drabbades var Cervin. Bolagen betalade inte sina räntor, deras obligationer förlorade dramatiskt i värde. Kännedomen om detta spreds och ledde till rusning mot Cervins kontor i november 1875. På ett par dagar tömdes kassan på kontanter, och några egentryckta sedlar hade han ju inte som privatbankir, utan tvingades inställa sina betalningar. Järnvägsobligationerna var nu osäljbara.
Om vad som sedan exakt hände går påståendena, som ofta då Oscar Wallenberg agerat, isär. Vid ett möte på börsen den 15 november skapades en »administration» för att reglera skulderna och om möjligt undvika konkurs. Fordringsägarna fick betalt i järnvägsobligationer värderade till det påtryckta värdet. Enligt den numera accepterade versionen ska administrationen, ledd av Wallenberg, på så sätt ha rett upp härvan osjälviskt och elegant. Otvivelaktigt gjorde mottagarna dock en ännu sämre affär än de kunde ana, då obligationerna föll än mer under krisen 1878–79. Man behöver inte heller acceptera talet om osjälvisk idealism från förvaltarna – det var helt enkelt sunt egenintresse att förhindra konkursen för Cervin och delar av järnvägsbranschen. Äldre skribenter vill dessutom göra gällande att Wallenberg i verkligheten först hade försökt sätta sin förhatlige konkurrent i konkurs genom att tubba några småsparare att kräva ut sina struntsummor i kontanter, som inte fanns. Varpå Wallenbergs fiender ska ha avvärjt hans »som alltid lömska uppsåt» genom att betala småskulderna och sedan se till att administrationen fick ha sin gång. Kanske bara illvilliga rykten. Men helt orimligt är det väl inte att Wallenberg hoppats kunna krossa konkurrenten och lägga vantarna på verksamheten, men att han sedan accepterat och aktivt engagerat sig i administrationen som det för honom näst bästa och enda genomförbara alternativet.
Cervin sålde Hässelby tillbaka till familjen Bonde – med rejäl vinst. Nu kostade stället 530 000 kronor. Den nya kronvalutan som införts 1873 hade samma värde som riksdalern, och ingen inflation hade förekommit. Redan 1878 var bankirverksamheten i full gång igen. En ödets ironi var att firma C.G. Cervin till följd av saneringen och administrationen blev en av de få bankirfirmor som kunde överleva nästa stora kris, 1878–79, då ju även Wallenbergs bank höll på att bita i gräset på grund av järnvägsobligationer.
Cervin tycks även enligt samtida anekdoter ha haft något av den misantropiske Joakim von Anka över sig. Eller är det bara en allmän schablonbild av bankirer? Hans deklarerade dödsbo 1899 ter sig precis som Wallenbergs och antagligen av samma orsaker förbluffande fattigt – något över en miljon kronor. Vi har ju sett hur Hässelby deklarerades efter första hustruns död. Visserligen visade det sig att han hade försträckt 30 000 kronor till fattiga studenter. Men eftersom summan fanns upptagen under »osäkra fordringar» kan det knappast ha rört sig om välgörenhet. Bankirfirman togs över av sonen Carl den yngre, som vi möter igen framöver.