Familjen Bonnier liknar i många avseenden dem vi redan mött. De kan knappast sägas ha börjat med två tomma händer. De var första generationens invandrare som Carnegie, Dicksons och Kempe. De blev mycket rika. Deras ekonomiska makt blev långlivad så att de idag vid sidan av Wallenbergs innehar den enda överlevande förmögenheten från den svenska storkapitalismens grundartid. Det sistnämnda gör även dem internationellt sett unika, samtidigt som de intar en lika central plats i det svenska ekonomiska systemet och allmänna medvetandet som Wallenbergs.
Men i andra avseenden avviker Bonniers från alla förut här skildrade. De är faktiskt den enda genuina företagarfamilj vi hittills mött. Uppfinnaren-innovatören blir som sagt aldrig riktigt rik, fabrikören-entreprenören sällan, och ytterst sällan långvarigt. Det är investeraren som blir varaktigt rik. Men Bonniers var ända från början entreprenörer eller om man så vill fabrikörer i en konkret bransch. Just bokbranschen kan tyckas vara hemvist för abstrakta värden och teknikfientliga skönandar. Men faktum är att den tryckta boken var den första serieproducerade industriprodukten, och branschen uppvisar modernt industriella drag långt före de flesta andra. Typograferna var de första svenska arbetare som organiserade sig fackligt.
Författarna kan sägas vara innovatörerna, förläggaren fabrikören-entreprenören.
På grund av sin betydelse för författare och journalister har familjen varit mer påpassad och blivit mer närgånget skildrad än övriga storkapitalister. Elaka omdömen överflödar där andra, mer ekonomiskt brutala företagare gått fria. Men man har också fått ta emot mer smicker, dessutom bättre formulerat och mer spritt än de hyllningsböcker av inhyrda akademiker som de andra kostat på sig.
Det är faktiskt lättare att begripa hur ett bokförlag tjänar pengar på att trycka böcker än hur en bank gör det genom att trycka sedlar. Precis som ett sågverk har man en handfast produkt, även om patentskyddet är en avgörande detalj och mer komplicerat än i många andra branscher. Men till skillnad från när det gäller både banker och sågverk låtsas branschfolk vara ointresserade av pengar, vilket gör det svårare än vanligt att få fram siffror. Säkert är att Bonniers förmögenhet växte långsammare än de övrigas. Möjligen passar man ännu inte i sällskapet under den aktuella perioden fram till 1870-talet. Men redan vid förra sekelskiftet tillhörde man absolut tätklungan, och firman grundades före Wallenbergs och Cervins och har i ljuset av sin senare betydelse sin givna plats redan här.
Historien börjar med Gutkind Hirschel (1778–1862), född i en förmögen judisk familj i Dresden. När han 1801 emigrerade till Danmark bytte han namn till Gerhard Bonnier. Efternamnet ska ha varit en förfranskning av det tysk-judiska Gutkind. Efter en tid som språklärare köpte han ett lånebibliotek och utvidgade efter hand verksamheten med bokhandel och tryckeri. Men konkurrensen i Köpenhamn var stor, och hans affärsidé var före sin tid eller helt enkelt usel i sitt dåtida sammanhang. Böcker publicerades vanligen subskriberade. Förläggaren eller författaren gick ut med ett reklamupprop, varpå kunderna betalade i förskott. Boken trycktes i det antal som beställts, ungefär det vi idag skulle kalla print on demand. Bara religiösa skrifter och piratupplagor av bästsäljare trycktes på vinst och förlust. Bonnier försökte trycka högklassiga vetenskapliga verk för direkt försäljning och tvingades mycket riktigt lämna sitt hus och tryckeri 1821.
För att hjälpa upp familjens ekonomi sände han 1827 sonen Adolf Bonnier (1806–67) till Sverige, där bokmarknaden var mindre exploaterad. Adolf kom till Göteborg lastad med böcker på olika språk och öppnade bokhandel och lånebibliotek. Efter två år fortsatte han till Stockholm och försökte intressera även Gerhard för att öppna ny butik där. Denne fick emellertid avslag på sin ansökan om det kungliga tillstånd som behövdes och återvände till Danmark, där han framlevde sin ålderdom med växande osäljbart boklager men ekonomiskt stödd av sönerna. Adolf etablerade sig framgångsrikt vid Storkyrkobrinken med bokhandel och bibliotek, för att 1839 flytta vidare till den nyöppnade Norrbrobazaren, stadens då mest prestigefyllda butiksläge. Man erinrar sig Strindbergs senare skildring av bazaren och hur hans diktbok exponeras i skyltfönstret som »ett urtaget hjärta».
Redan 1832 hade Adolf Bonnier utvidgat sin verksamhet till att också förlägga böcker. Fortfarande en riskabel och inte helt respektabel hantering. Till en början tävlade han med mer framgångsrika utgivare av översatta rövarromaner som Lindh i Örebro och tändsticksbröderna Lundströms pappa i Jönköping. Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta spred en serie mer seriösa utländska romaner av succéförfattare som Walter Scott och Bulwer-Lytton, som man prenumererade på och fick avhämta häftesvis. Att det rörde sig om översatta verk berodde på att de saknade patent- eller upphovsskydd och därför var gratis att reproducera, till förtret för både dem och deras svenska kolleger. Boktryckaren N.H. Thomson började emellertid i sin motsvarande serie även blanda in svenska populära skribenter och startade därpå en subskriberad serie med enbart svenskar inklusive bästsäljare som den geniala Emilie Flygare-Carlén vilka tjänade hyggligt åtminstone på första upplagan, innan tjuvtryckarna satte in och kopierade. Upplagorna förblev dock små, 3 500 ex som bäst för en billigbok hos Hierta. Adolf Bonnier satsade bland annat djärvt på svenska poetiska stjärnor som den idag bortglömde Karl August Nicander. Denne fick uppenbarligen helt enkelt bo gratis hemma hos sin förläggare och producera sig, innan han avled 1839. Eftersom kollegan Stagnelius grav ägdes av en annan bokhandlare blev det billigast att även mylla ner Nicander där, en placering som mycket förvånat eftervärlden.
Men Adolf Bonnier gav också ut en populär klassikerserie, vars vackra volymer med Bellman, Lenngren, Stagnelius och andra äldre författare man fortfarande hittar i antikvariaten. Thomson överlät sin verksamhet på honom, och Hierta lade ner, varefter Adolf Bonnier var störst bland förlagen. När han avlidit 1867 övertogs verksamheten av sonen Isidor Bonnier, som drev förlaget fram till 1904 och dessförinnan bland annat hann vara Strindbergs förläggare för en del verk, till exempel andra delen av Giftas. När Isidor drog sig tillbaka såldes förlaget till kusinen Karl Otto Bonnier och uppgick i det vid det laget långt mer dominerande Albert Bonniers förlag.
Till Adolfs butik kom nämligen även 1835 brodern Albert (1820–1900), som skulle bli imperiets verklige grundare, samt 1837 David (1822–81), som snart kom att överta Adolfs gamla bokhandel i Göteborg. Omsider skulle David Bonnier även komma att grunda Göteborgs-Posten. Albert Bonnier började redan 17-årig att förlägga böcker på egen hand, först den skämtsamma Bevis att Napoleon aldrig har existerat 1837.
Länge var verksamheten sporadisk vid sidan om hans roll som medhjälpare i broderns affär. I tidiga utgivningslistor hittar man utom enstaka sagoböcker av Andersen och Dickens mest persedlar som Medel mot hemorroider och Föreskrift att förlänga livet. Men 1844 gjorde han ett lyckokast med den litterära »folkkalendern» Svea. Även om de till skillnad från hemorrojderna och sagoöversättningarna inte var gratis gick det tydligen att göra god avans på välkända höglitterära författare han fick att medverka i den årliga utgåvan, bland andra Fredrika Bremer, Emilie Flygare-Carlén och August Blanche. Den sistnämnde blev framöver en av förlagets verkliga vinstskapare och nära vän till förläggaren. Överhuvudtaget tycks Albert Bonnier i ovanlig grad ha vetat att vinna vänner bland författarna och behålla dem. I bokbranschen är sådant givetvis en talang av helt annan ekonomisk betydelse än i sågverksindustrin eller banksektorn.
Framgången gjorde det möjligt att ta upp konkurrensen med Hierta och Thomson. Albert Bonnier tryckte 1846 skamlöst romaner av Eugène Sue och Alexandre Dumas som Hierta trott sig ha monopol på. Hierta svarade vid ett tillfälle med att ge ut samma bok som Bonnier just annonserat. Men redan 1851 gav Hierta upp för att helt ägna sig åt Aftonbladet och vanlig industri. Även Adolf tjänade som framgått på den segern. Men Albert arbetade mer målmedvetet på att utnyttja läget. Han köpte 1856 ett eget tryckeri med inemot 60 anställda på Riddarholmen, flyttade det efter något år till ett nybyggt huskomplex vid Kungsträdgården samt investerade efter hand i ny teknik – ångdrivna pressar och nymodiga sättmaskiner.
Kalendern Svea nådde snart upp i 10 000 exemplar om året. Men än mer inbringande blev från 1855 utgivningen av Adelskalendern och ännu mer Handelskalendern från och med 1859. År 1865 flyttades förlaget och tryckeriet till en nybyggd fastighet vid Mäster Samuelsgatan, där det sedan blev kvar ända till 1921. Tvärtemot vad sonsonen Tor Bonnier påstår i sina i och för sig mycket underhållande memoarer från 1972 lånade Albert Bonnier mycket stora summor till sina investeringar i nybyggen och ny teknik. Men det skedde tydligen så diskret att även den närmaste omgivningen kunde tro att han »aldrig torde ha haft annat att göra med en bank än för insättningar på sparkasseräkningar». Öppen och social med sina vänner kunde Albert Bonnier också vara lika hemlighetsfull som någon bankir om ekonomi och privatliv. Under hela sin aktiva tid, även sedan förlaget vuxit till en storindustri, tycks han själv ha utfört i stort sett allt arbete på kontoret, från manusläsning till bokföring, samt fattat alla utgivningsbeslut.
Det är också märkligt hur han lyckades bygga upp sin rörelse under vad som kallats »Sveriges litterära järnålder» mellan 1850-talet och sent 1870-tal. Det fanns nästan inga nya omtyckta författare. Men vad som fanns hamnade hos Albert Bonnier, medan den till omsättningen större konkurrenten Norstedts satsade på handböcker och statligt tryck. Det säger för övrigt något om stabiliteten i svenskt samhällsliv att samma två förlagsnamn fortfarande dominerar branschen. Utom Blanche hade Bonnier även Zacharias Topelius som nära vän och god inkomstkälla. Likaså Viktor Rydberg. Topelius Fältskärns berättelser hade först gått som följetong i Finland men återutgavs av Bonniers 1854 och kom sedan i ständigt nya, ständigt större upplagor. Hans lite jolmiga sagor och dikter sålde också enormt. Rydberg gav 1862 ut den chockerande Bibelns lära om Kristus. Hans dikter sålde också starkt, och senare blev hans samlade verk en förbluffande förlagsframgång i decennier. På den grund som Albert Bonnier genom sina kontakter och sina investeringar lagt före 1880-talet växte senare förlagets framgångar i sonens regi.
Som judiska invandrare undgick familjen Bonnier under de första generationerna den insyltning genom giften som annars utmärkt den svenska förmögenhets- och förvaltningseliten. Albert Bonnier gifte sig med sin trosfrände Betty Rubensson (1828–88), som emellertid tidvis vårdades för svåra depressioner. Av deras tre barn tog Karl Otto Bonnier över verksamheten på 1880-talet. Hans äldre syster Jenny förblev ogift och tvingades fungera som husföreståndare hos fadern Albert när denne blivit änkling. Den yngre, Eva Bonnier, förblev även hon ogift men blev också en betydande konstnär. Hon drabbades emellertid också av depression och omkom 1909 efter att ha kastat sig ut genom ett hotellfönster.
Efter Betty Bonniers död sammanlevde Albert Bonnier i hemlighet med en dam som i familjen omtalades som »det förskräckliga fruntimret». Hon födde honom ytterligare två söner. Precis som Wallenbergs barn med svägerskan uppfostrades de under annat namn, Hennings, men på bekostnad av familjen. Tydligen fanns det i Bonniers fall även andra understödsförtjänta pretendenter.
Albert Bonnier avled år 1900, då sonen sedan länge tagit över företaget. Han efterlämnade tre och en halv miljon kronor. På papperet var han därmed mer förmögen än vad Carl Gustaf Cervin uppgivits vara året innan, ja rentav rikare än Oscar Wallenberg 14 år tidigare. Kronans värde låg fast. Men förmodligen hade inte Bonniers sådana möjligheter som bankirerna att utöva kreativ bokföring för att undfly dåtidens mycket blygsamma arvsskatt.
Men här är vi redan långt inne i nästa epok, då en ny generation tagit över. Låt oss återvända till Göteborg och Dicksons.