Perioden mellan fransk-tyska kriget 1870–71 och första världskrigets utbrott 1914 kallas ibland »den vackra epoken», la belle époque. Det är kapitalismens högsommar. Konjunkturen må ha varit skakig med en sorts världsdepression 1873–96 och den akuta krisen för järnvägar och banker i Sverige 1878–79. Men det är ändå en period av fred i Europa, accelererande industrialisering, hisnande tekniska framsteg, imperialistisk expansion i Afrika och Asien och enorm ansamling av privata rikedomar.
I vårt land dras av praktiska skäl ofta istället en gräns redan 1866 då den gamla ståndsriksdagen ersattes med två valda kammare. Andra kammaren valdes direkt av män med en viss förmögenhet eller inkomst. Första kammaren utsågs via landsting och stadsfullmäktige. Dessa valdes med en graderad skala efter hur mycket skatt man betalade i kommunen. Således hade även förmögna kvinnor rösträtt. Liksom företag. Ett stort företag kunde i princip styra sin hemort även politiskt, den verkliga triumfen för den nya typen av förmögenhet och penningmakt. Samtidigt präglas perioden i hela Europa av nostalgiskt tillbakablickande på den gamla jordägande överklass som fått lämna utrymme åt kapitalisterna. Adeln och dess värderingar hyllas i litteratur och konst, särskilt mot slutet av perioden. De nya penningfurstarna gör allt för att imitera ädlingarnas livsstil, gifta in sig i familjer med adliga namn och förvärva eller bygga slott och palats i ålderdomlig stil.
Familjen Dickson och dess öden, dess sista triumfer och begynnande nedgång är något av ett typfall för den vackra epoken i Sverige och dess förmögenhetsvillkor.
Sedan brukspatronen och Baggbölaren James Robertson Dickson dragit sig tillbaka från firman för att vårda sin hälsa och sin privatförmögenhet styrdes själva handelshuset och dess vidsträckta egendomar av hans kusiner James Jamesson den yngre och Oscar Jamesson. Dicksons hade förblivit solventa under 1857 års handelskris och kunnat köpa upp bankrutterande konkurrenters skogar utefter Ljungan. Som förstärkning släppte man även in en kompetent medlem av köpmansfamiljen Waern i firman. Ledande i företaget var dock Oscar, Baggbölarens lärjunge. Från Göteborg drev han via dugliga disponenter verksamheten vidare i Norrland – sågverken, skeppsvarvet, de väldiga skogsegendomarna och virkesstölderna från kronan.
Strax efter riksdagsreformen 1866 inledde Oscar »det andra Baggbölekriget» mot kronan. En nitisk skogsinspektör hade beslagtagit stulet virke, men Dickson lät sina underlydande ta tillbaka partiet, som därpå återfanns inom timmerbommen vid Baggböle. Även denna gång slutade det hela omsider med värjemålsed. Dicksons flottningschef svor sig och sina herrar fria vid tinget i Degerfors. Samtidigt hade Oscar fräckheten att framlägga ett förlikningsförslag enligt vilket Dicksons sågverk i Baggböle skulle få behålla sitt rov och framöver till underpris få ta ut ytterligare 120 000 träd om året från kronoskogarna i Västerbotten. Då kronan avböjde påbjöd Dickson, som i praktiken hade monopol på flottning och sågning i trakten, att inget av statens avverkade timmer skulle köpas när det nu bjöds ut på auktion, varför statens skogsfolk tvingades elda upp det. Det ser ut som en oavsiktlig men ytterst handgriplig illustration till Karl Marx berömda ord om hur monopolkapitalet kan »brandskatta hela befolkningar».
Absurt nog arbetade Oscar Dickson samtidigt energiskt på att öka sin respektabilitet genom kontakter med statens högsta ledning. Han agerade vid riksdagen 1865 för reformförslaget till glädje för regeringen De Geer. På sina gods tog han emot kung Karl XV, vars smak för frivola nöjen och jakt han förstod att tillfredsställa. Med sin engelska orientering hade han också nära kontakt med prinsen av Wales, den blivande Edvard VII, som hade samma intressen som Karl XV, men också var en mer äkta kunglighet än svenske kungen. Familjen Bernadotte var lika nya uppkomlingar som Dicksons och tycks ha varit förtjusta över denna personliga kontaktväg med riktigt blått blod. I sinom tid bättrade Oscar Dickson även på sitt anseende genom strategiskt insatt, på en gång billig och uppseendeväckande donationsverksamhet. Han stödde bland annat Nordenskjölds resa genom Nordostpassagen, Andrées tragiska ballongfärd mot Nordpolen, Artur Hazelius arbete för Nordiska museet och Skansen med mera, med mera. Vetenskapliga sällskap gjorde honom till hedersledamot. Glaciärer på Spetsbergen, issjöar i Patagonien och gudsförgätna öar utanför Sibirien har uppkallats efter honom av tacksamma bidragstagare.
Till slut gav ansträngningarna utdelning. Oscar Dickson adlades av sin namne Oscar II 1880 samt upphöjdes 1885 till friherre, »baron» i dagligt tal, den siste i vårt land som vederfors den äran. Den amerikanske journalisten Jerry Hagstrom har i sin bok om svensk ekonomisk historia påpekat det lustiga i att Oscar Dicksons berömmelse som rövarbaron på intet sätt hindrade att han mot slutet av sitt liv även upphöjdes till verklig baron.
Dessutom hade han precis som systern ingått ett adligt gifte, rentav i samma familj, von Rosen. Han etablerade sig som slottsägare på godsen Skeppsta i Södermanland, där han bland annat tog emot prinsen av Wales, och Almnäs nära Hjo. I Göteborg uppförde han det magnifika Dicksonska palatset i imiterad renässansstil i hörnet av Nya allén och Södra vägen, komfortabla 928 kvadratmeter i stadens absoluta centrum. Idag lokaler för kommunens representation, men då utrustat med för dåtiden närmast ofattbar lyx, inklusive vattentoaletter. För en tid förblev baron Dickson rikast bland svenska privatpersoner.
Den äldste brodern James Jamesson den yngre, firmans andre ledare, hade på furstars vis gift sig med en kusin, Eleonore Willerding, syster till den Theodor Willerding som åtföljt Carl Gustaf Cervin på dennes lönsamma låneresa till Hamburg. Inget talar för att James den yngre var någon dynamisk chef. Men den tillbakagång och avveckling som satte in för handelshuset redan under 1870-talet, efter segern i Baggbölekriget, måste rimligen i lika hög grad ha varit Oscars verk och vilja. Kanske ska man se det som uttryck för de sociala ambitionerna. Med sin engelska orientering besjälades Dicksons i än högre grad än helsvenska kolleger av samma fördomar som aristokraterna i Jane Austens romaner, som vi var inne på i inledningen. Man beslöt på klassiskt brittiskt köpmannavis att lämna den skamliga kommersen och bli lantadel, landed gentry. James bebodde både familjens ärvda högkvarter, det Baggeska huset vid Södra Hamngatan 5, och lantegendomen Överås i Örgryte, där han uppförde en ståtlig herrgårdsbyggnad. Ett lantgods på gångavstånd från Göteborg. Han avled mycket förmögen 1885, samma år som brodern blivit baron. Men tillgångarna måste ha kommit ur nedrustningen av firman och kom främst att användas till godsförvärv av nästa generation. Själv donerade James den yngre avsevärda belopp till institutioner i Göteborg både i livstiden och i sitt testamente som monument över sig själv och familjens ännu bestående storhet.
Redan 1874 hade man sålt sågverken i Gideå och Husum. Rederiet upphörde och fartygen såldes, varefter skeppsvarven blev överflödiga. De återstående industrierna och skogsområdena i norr placerades 1883 i det nybildade Svartvik Aktiebolag med ett nominellt värde om 9 miljoner fördelade på 360 aktier, varav James hade 132 och Oscar 162, medan de övriga fördelades mellan övriga släktingar och kompanjonen Mårten Waern. Det gamla handelshuset fanns kvar men fick allt mindre betydelse.
Helt utanför stod den stormrike, blinde mellanbrodern Robert Jamesson, som med sina engelska spekulationspengar levde som godsägare på Fimmersta i norra Västergötland.
Den yngste brodern Axel var en tragisk figur. Med sin del av fadersarvet efter James den äldre samt vad han kunnat processa till sig genom att ifrågasätta Baggbölarens testamente etablerade han sig som godsägare på Kyleberg vid Tåkern i Östergötland. För att hjälpa jordbrukare i trakten, men väl inte heller helt utan tanke på egen vinning, hade han även utverkat oktroj för att öppna enskild bank i Vadstena och ge ut sedlar. Under den stora finans- och bankkrisen 1879 avslöjades disponenten i banken som förskingrare. Rusning utbröt, och ägaren Axel Dickson blev i enlighet med dåtida bankpraxis tvungen att i görligaste mån betala innehavarna av bankens sedlar med egna medel. Visserligen hade han i samband med arvskifte efter sin första hustru räddat över halva boet till sina tre döttrar, men själv gjorde han konkurs och måste ironiskt nog söka stöd ur de fonderade medel som han inte lyckats lägga vantarna på då han och systern försökt beröva Baggbölarens brorsbarn deras arv. Med sin unga andra hustru och de nio barn som föddes i det äktenskapet flyttade han till Skeppsta där brodern Oscar lät honom vegetera som förvaltare. Han avled 1899. Hustrun levde till 103 års ålder och dog först 1943.
Av Axels tre förmögna döttrar från första äktenskapet drabbades den äldsta, Blanche, av ödet att 1874, genom ännu ett furstligt ingifte, bli förmäld med sin kusin, James Jamesson den yngres äldste son James Fredrik Dickson (1844–98), imperiets designerade arvtagare.
James Fredrik var född i London under faderns tid där och hade senare skickats tillbaka till England för internatutbildning vid Eton. Han hade förvärvat den dåtida brittiska aristokratins later samt knutit socialt förmånliga och ekonomiskt farliga kontakter med likasinnade ädlingar. Uttråkad av kontorstjänsten i Göteborg och tydligen även på grund av privata problem lämnade han 1868 Sverige för en lång Orientresa. I Indien råkade han träffa en av sina kamrater från Eton, sonen till den regerande vicekungen, sjätte earlen av Mayo. Deltagande i maharadjors kröningsfester och leopardjakter följde, varifrån exotiska föremål överlämnades till hemortens museer. Men det mest bestående minnet av resan, för honom själv och den göteborgska societeten, blev den avsevärda kvantitet haschisch som han också medförde. Vid hans beryktade, brutalt berusade fester, där han älskade att iscensätta smaklösa practical jokes mot värnlösa gäster, blandades ofta pulveriserad haschisch i vinet, särskilt för skötsamma och måttliga personer, med påföljande dramatiska effekter. Till och med skalden Viktor Rydberg påstås vid ett besök på James Fredriks lustjakt ha utsatts för experimentet.
Vid hemkomsten hade James Fredrik också 1869 antagits som delägare i firma James Dickson & Co tillsammans med fadern, farbror Oscar och deras kompanjon Mårten Waern. Som sådan var han den siste Dickson som blev verkligt förmögen. Fadern vidtog också en märklig manöver för att säkra hans välde. Som vanligt blev förmögenheten kraftigt undervärderad i bouppteckningen 1885. Testamentet föreskrev att James Fredrik skulle få köpa aktierna i det nybildade Svartvik AB till det deklarerade, skrattretande låga värdet, innan dödsboet, inklusive köpesumman, delades. I praktiken fick han därmed dubbelt så mycket pengar som de tre syskonen tillsammans, hela faderns makt i företaget samt all framtida avkastning därifrån. Med tanke på James Fredriks personlighet hade det kanske ändå varit bättre att dela aktierna rättvist och tillsätta en kompetent företagsledare utifrån. Han sägs dock ha varit nästan lika hårdför i de affärer han trots allt gitte befatta sig med som Baggbölaren och farbror Baronen. I varje fall var han lika tarvligt snål mot sin personal samt vänner och välgörare som han var slösaktig för egen räkning.
James Fredrik Dicksons privata hushåll omsatte över 80 000 kronor om året, vilket troligen motsvarar mer än fem miljoner idag. Vinkällaren kom i den som vanligt försiktigt utformade bouppteckningen att värderas till 61 632 kronor. Cigarrerna och konjaken var av högsta klass, resor och kläder ytterst kostsamma. En dyrbar spelpassion tärde också på hans kassa. Likaså konst och lyxföremål till hans townhouse i Göteborg som tävlade med farbror Baronens palats i elegans. Han jagade årligen veckovis med hertigarna av Hamilton och Shrewsbury i England, aristokrater som trots sin höga rang på grund av sin vandel inte togs emot vid drottning Victorias hov. För James Fredrik Dickson gällde något liknande. Både farbror Baronen och dennes namne kung Oscar förebrådde honom hans leverne. Han blev aldrig adlad, men upphöjdes ändå 1894 till kunglig hovstallmästare. Frukterna av hans erotiska eskapader måste också betalas med generösa underhåll. Hustrun Blanche tycks ha översett eller tvingats överse med det mesta. De mest groteska festerna och haschischorgierna utspelades förstås i hennes frånvaro, men det hände att han blev överraskad i erotiska situationer med tjänstefolket. Emellertid är en av de bästa historierna nog en vandringssägen, den berättas även om andra vidlyftiga europeiska potentater under den viktorianska eran. Hustrun överraskar maken i mörkret i aktion med kammarjungfrun. James Fredrik finner sig och säger: »I thought it was you, Blanche!»
James Fredriks dåliga rykte och ointresse för verkligt affärsliv fick med tiden baronen Oscar Dickson att tvinga bort honom från firma James Dickson & Co. Bristen på andra kompetenta arvtagare och, kanske framförallt, baronens egna och James Fredriks ambitioner att istället bli accepterade som lantadel fick honom dessutom att i samråd med den utsvävande brorsonen mot slutet av sitt liv avveckla de övriga familjeföretagen. Svartvik AB sålde 1891 sågverket i Svartvik och skogarna vid Ljungan till ett norskt konsortium. Sedan betalning mottagits delades pengarna ut till ägarna, i praktiken Oscar och James Fredrik, och det nominella värdet skrevs ned från 9 miljoner till drygt en. De sista resterna av imperiet – brukskomplexet Askesta-Sandarne med tillhörande skogar – avyttrades dock till Bergvik och Ala 1897 för hela 11 miljoner genom James Fredriks försorg, och bytet delades än en gång mellan honom och Oscar.
Baronen avled senare samma år på Almnäs. Friherretiteln ärvdes av äldste sonen med det äktgöteborgska förnamnet Osborn (1866–1921). Den ansenliga förmögenheten delades mellan alla fem barnen, som levde gott på pengarna. Men den Dicksonska firman var försvunnen som ekonomisk maktfaktor och vinstmaskin.
James Fredrik hade genom slakten på aktiebolaget kunnat realisera de tillgångar som fadern smusslat till honom och som nu vuxit till än större värden, utan att behöva dela med sina syskon. Han var i kontanter åter en av landets rikaste män, men också en av de mest skuldsatta. Och lyxlivet slukade ständigt större summor. Redan 1892 hade han köpt egendomen Tjolöholm i Norra Halland. Nu beslöt han att där på allvar förverkliga sina aristokratiska ambitioner genom att uppföra ett slott i engelsk tudorstil. Den utmärkte arkitekten Israel Wahlman, senare bland annat mästare till Engelbrektskyrkan i Stockholm och Skurubron i Nacka, införskrevs för det groteska bygget.
James Fredrik hann emellertid knappt se det kostsamma projektet påbörjas. I februari 1898 höll hans kusin den nyblivne baronen Osborn Dickson en våldsam middag för fältrittklubben på ett hotell i Göteborg. James Fredrik ställde sig redlöst berusad på en stol med ena foten på bordet för att hålla tal varvid han föll ned i en hög med krossat glas. Han skar sig i ett finger, som förbands med stanniol från en champagnekork. Skadan negligerades under 14 dagars fortsatt festande. Blodförgiftning konstaterades. Efter ytterligare ett par veckor av verkningslös läkarvård och otäcka amputationer avled han i svåra plågor.
Hustrun Blanche Dickson, den olycklige Axel Dicksons dotter, fortsatte bygget av Tjolöholm, inklusive ett pampigt marmormausoleum över maken. Utom medeltidsfernissan fanns här nymodigheter som Sveriges första dammsugare och ett hypermodernt duschrum. Men inte heller hon fick njuta länge av härligheten. Under hemresa från släktbesök i Indien 1906 avled hon i dysenteri och begravdes i havet. Slottsbygget hade slukat stora pengar, och Blanche Dickson gjorde i sitt testamente väldiga donationer av ett slag som skulle varit James Fredrik främmande, bland annat en hel miljon till en välgörenhetsfond ägnad makens minne.
Tjolöholm och vad som återstod av tillgångarna tillföll enda dottern som också hette Blanche. Hon var gift med greve Carl Bonde, också han med tiden hovstallmästare, med vilken hon fick fyra söner, innan han 1920 gifte om sig med Ebba Wallenberg, dotter till häradshövdingen Marcus Wallenberg och därmed sondotter till Oscar Wallenberg. En av sönerna blev arméchef. När Blanche dog 1960 tillföll Tjolöholm en annan son, som sålde det till Göteborgs stad.
James Fredriks yngre, på arvet delvis lurade lillebror, Axel Edvin Dickson blev godsägare nära Alingsås. Han var i allt olik sin bror – religiös och helnykterist. Axel Edvins ene son, kammarherre James Dickson (1899–1980) blev den mest kände Dickson efter storhetstiden. Som riksdagsman för högerpartiet väckte han uppseende genom extrema åsikter samt genom att medföra en tam snok till en session i andra kammaren. Läsare i min ålder minns möjligen hur satirtecknaren Bertil Almqvist avbildade honom som stenåldershövdingen »Snoke-Dicke» i ett seriealbum om Barna Hedenhös 1954. En syster till Axel Edvin och James Fredrik blev nykterhetsapostel. En annan var gift med Göteborgskapitalisten Olof Wijk den yngre, en tid talman i andra kammaren och den nästnästsiste som blivit adlad i Sverige. Den adliga grenen av släkten Wijk fortlever inte men har ättlingar med andra namn.
Till en av den äldre Blanches systrar och hennes avkomlingar återkommer vi i nästa avsnitt. Bland barnen till Baggbölarens bror Charles märks en prominent politiker som blev landshövding och överståthållare. Två döttrar till Edward, »den fattige Dickson», gifte sig med bröder till Olof Wijk, och den enas dotter gifte sig i sin tur med Oscar von Sydow (1873–1936). Denne blev 1914 civilminister i Hjalmar Hammarskjölds »borggårdsregering». Denna ministär tillsattes som bekant sedan kung Gustav V tvingat den parlamentariska, liberala regeringen att avgå. Där förenades den gamla ämbetsadeln med de nya kapitalistfamiljerna i vad man hoppades skulle bli en ny auktoritär regim som slog vakt om privilegier och nyttiga orättvisor – vi möter strax ytterligare två av dess ministrar. Men drömmen om aristokratins återkomst krossades i de följande årens omvälvningar. Kapitalets makt och härlighet bestod, om än, som vi ska se, i utåt mer diskreta former. Oscar von Sydow blev med tiden både kortvarig statsminister och långvarig riksmarskalk. Hans son Kristian kommer vi att möta som ingift i Broströmkoncernen (se kapitel IV:4).
Familjen Dickson kan tyckas illustrera det internationella tregenerationersmönstret i storkapitalet – »förvärva, ärva, fördärva». Men Baggbölaren och Baronen var inga passiva, grå förvaltare, och tillbakagången under den sublime slösaren James Fredrik har föga gemensamt med Thomas Manns berättelse om den livströtta handelshusfamiljen Buddenbrooks undergång eller de patetiska sista generationerna av internationella dynastier som Ford eller Agnelli eller ett par exempel vi ska möta här framöver. Ett problem var den imponerande nativiteten som splittrade arv och inflytande. I James Fredriks generation var man redan uppe i 49 barnbarn till de två invandrade bröderna Robert och James. James den yngres manövrer för att säkra äldste sonens kontroll misslyckades och gynnade temporärt den kanske minst lämpade ledaren. Därtill kom den antikverade ambitionen att ta klivet in i en godsägarklass vars tid egentligen var ute. Jordägaradelns sätt att bevara egendom utan hänsyn till syskon eller kompetens fungerade inte längre, och de nya metoder som i vårt land skapades för att behålla makten och förmögenheten i finansfamiljer var ännu inte uppfunna. Men släkten Dickson har diskret fortlevt under eget namn och levt upp under andra beteckningar. På 1970-talet räknade man totalt 876 avkomlingar till de båda bröderna. Idag är de mänskligt att döma ännu fler. Åtskilliga är medlemmar av en stolt släktförening med hemsida på nätet.