Bland deltagarna i James Fredrik Dicksons våldsamma fester nämns av dåtida skvaller även »stockholmsbankiren C–n». Det kan knappast röra sig om någon annan än Carl Cervin (1850–1919), son till Wallenbergs rival Carl Gustaf Cervin, arvtagare till dennes firma och delägare från 1873. Redan fadern hade som sagt haft goda förbindelser med släktkretsen Willerding-Dickson. Carl Cervin den yngre gifte sig 1886 med James Fredriks svägerska, Alice Dickson, dotter till den olycklige Axel Dickson, syster till den äldre Blanche Dickson. Eftersom fadern räddat pengar till de äldre döttrarna före konkursen var även hon relativt förmögen. Och bankirfirman Cervin hade som sagt repat sig strålande efter tvångsförvaltningen på konkursens rand.
Man nådde inte omedelbart samma nivå som före krisen på 1870-talet, men noterade framåt sekelskiftet 1900 liknande siffror i absoluta tal, låt vara att storbankerna vid det laget dragit ifrån rejält. Inom sitt specialområde, förmedling av obligationslån och aktieemissioner, fortsatte man att spela en viktig roll, samtidigt som man vad gällde ägandet förblev ett familjeföretag. I en annars ytterst diskret formgiven annons från 1925 berömmer sig firmans siste ägare Tage Cervin av att ha förmedlat 236 obligationslån om sammanlagt drygt en halv miljard kronor – en för dåtiden närmast ofattbar summa, även om andra medintressenter funnits och penningvärdet halverats under tiden från 1873. Dessutom aktieemissioner för drygt hundra miljoner. Sådana operationer kunde försiggå på lite olika sätt. Men något förenklat kan man säga att mäklaren/bankiren övertog lånet eller aktieutgåvan till en lägre summa än den officiella, sålde det till högre pris och behöll mellanskillnaden som provision, eller i värsta fall, om introduktionen misslyckades, fick lov att själv behålla värdepapperet och stå risken. På det viset kom firman på nytt att få intressen i flera stora bolag.
Carl Cervin den yngre bidrog bland annat till rekonstruktion av Nässjö-Oskarshamns Järnvägs AB 1898 och Klippans pappersbruk 1911, där man behöll sina intressen. Bland övriga storföretag där firmans ledare satt i styrelsen i kraft av sitt ägande märktes försäkringsbolaget Skandia, Uddeholm, Höganäs, Lindholmens varv, Motala verkstad och Lux samt ytterligare järnvägar.
Inspirerad av sin Dicksonfödda hustru eller som botgöring på eget initiativ slöt sig Cervin också till skaran av ostentativa donatorer. Han grundade år 1900 ett hem för »fallna kvinnor», det vill säga i praktiken unga prostituerade, Hemmet Fristad, i Bromsten, strax söder om nuvarande Rinkeby utanför Stockholm. Den pampiga, slottsliknande byggnaden stod färdig 1902 och invigdes med stor pompa i närvaro av kungligheter och ömhjärtade societetspersoner med moraliska intressen. Ett specialchartrat tåg stannade mitt på banan så att de höga gästerna under övliga hedersbetygelser kunde stiga av direkt framför anläggningen. Verksamheten upphörde på 1920-talet, tydligen i brist på lämpliga interner, varpå kommunen tog över palatset som ålderdomshem. Idag är det friskola. En Cervins väg i trakten minner dock ännu om verksamheten. Paret Cervin bidrog till köpet av Barnens ö samt bekostade 1907 det vackra Romanäs sanatorium utanför Tranås, kanske mest känt för att poeten Harriet Löwenhjelm avled där 1918.
Bankirfirman skulle egentligen ha övertagits av äldste sonen Carl »Charlie» Cervin, som emellertid i augusti 1914 under försök att knuffa upp ett fönster som fastnat störtade ut från tredje våningen på Taxinge Näsby slott och avled. Istället inträdde mellansonen Tage samma år i firman, medan en yngre son omsider övertog skötseln av familjens gods Haneberg i Södermanland.
År 1918 ändrades banklagen så att privatbankirer behövde ett speciellt tillstånd för att bedriva verklig bankrörelse med inlåning från allmänheten. C. G. Cervin blev den enda firma som fick sådant tillstånd, vilket belåtet framhålls i den ovannämnda annonsen. Andra »bankirer» som omtalas därefter, som den tidigare nämnda firman Langenskiöld, torde främst ha varit en sorts börsmäklare. Carl Cervin avled året efter och efterträddes av »den siste bankiren» Tage Cervin (1892–1971).
Denne manövrerade skickligt och tycks helt ha undgått att dras in i bundsförvanten Ivar Kreugers manipulationer och därpå följande katastrof. Men han avyttrade ändå omsider 1944 den nu alltför sårbara privata bankirrörelsen till Skandinaviska Banken. Kanske spelade det faktum att han levde i ett barnlöst, men tydligen lyckligt, äktenskap också en roll för nedläggningen av familjeföretaget. Därefter fortsatte han emellertid som vad vi idag skulle kalla styrelseproffs i de bolag som firman kontrollerat, till exempel Uddeholm där han dock kom i våldsam konflikt med den verkställande direktören och faktiska verksamheten. Så sent som 1949 titulerar han sig »bankir» i telefonkatalogen, med ett centralt beläget kontor intill Gustav Adolfs torg i Stockholm. Ännu senare gjorde han sig bekant som sponsor av en stor räddningsoperation för Visby ringmur.
Men vid det laget var han en anakronism. Bankirernas tid var egentligen för längesedan över, och de nya finansklipparnas tid inte ens påtänkt ännu. Låt oss gå tillbaka till en förmögenhet av kortare varaktighet men samtidigt av långt mer bestående värde.