Alfred Nobel (1833–96) är i de flesta avseenden de diskreta kapitalhanterarna Cervins motsats. Han var också rikare och som donator på ett helt annat sätt mer betydelsefull än alla svenska konkurrenter.
Nobels rikedom var som sagt med svenska mått kortvarig, men hans förmögenhet överlever än idag, sammanhållen och under hans namn. Den blev mer känd i sin samtid än någon annan svensk förmögenhet utom möjligen Ivar Kreugers, och hans namn har behållit eller ökat sin berömmelse.
Dessutom är Alfred Nobel den ende verklige uppfinnare eller innovatör vi möter i den här framställningen, den ende som bryter regeln att Oppfinnar-Jocke förblir fattig medan farbror Joakim sopar hem vinsterna i slutändan. Till och med i Rausings och Kamprads fall var det, som vi ska se, nära medarbetare i huset som först kläckte den geniala idén till ny paketering av mjölk och möbler. Detta även om Kamprad åtminstone kan ses som medkreatör. Nobel var främst just laboratorieverksam uppfinnare och produktutvecklare på heltid.
Om hans tekniska geni och originella personlighet har många böcker skrivits. Likaså om idébakgrunden till den donation som gjort honom till den tidvis mest kände av svenskar. Här ska vi huvudsakligen stanna vid hans finansiella förmåga – som också är nog så märklig. Det var den som gjorde honom ofantligt rik. Den möjliggjorde också därmed den enorma, geniala donation som i ett slag tvättade hans namn rent från den fasa det ingivit och förvandlade den tillbakadragne misantropen till en världsberömd filantrop.
Inte heller Nobel började med tomma händer, även om hans far gång på gång hamnade i ekonomisk misär. Ingen riktigt fattig kan göra stora konkurser. Pappa Immanuel Nobel (1801–72) var dottersons sonson till stormaktstidens universalsnille Olof Rudbeck och hade efter en ungdom i relativt armod etablerat sig som byggmästare i Stockholm. Han hade en tid haft betydande framgång baserad på kluriga problemlösningar. I långt högre grad än den berömde sonen framstår han dock som det lite världsfrämmande geniet. Han tvingades samma år som sonen Alfred föddes göra konkurs. Till skillnad från de ekonomiskt mer fingerfärdiga bankruttörer vi tidigare mött måste han under de följande åren betala sina fordringsägare fullt ut.
År 1838 utvandrade Immanuel Nobel till Ryssland och kunde 1842 ta emot hustrun och sina fyra söner i S:t Petersburg där han startat en ny blomstrande firma baserad på leveranser till tsarens krigsmakt – först minor och primitiva sprängmedel, sedan mekaniska produkter som kanonlavetter, gevär och ångpannor till krigsfartyg. Med tiden även civila gjuteriprodukter. De två äldre sönerna inträdde senare i bolaget. Den tredje, Alfred, kunde 1850 skickas på studieresa till Frankrike och USA, där han bland annat mötte John Ericsson. Efter lysande affärer under Krimkriget drabbades emellertid även Immanuel Nobel av fredskrisen 1857. Ryska staten annullerade sina beställningar och en ny, utdragen konkursprocess följde. Immanuel tvingades återvända till Sverige med hustrun och yngste sonen Emil. De tre äldre sönerna stannade i Ryssland, där den näst äldste, Ludvig, efter hand lyckades starta på nytt som framgångsrik företagare med egen mekanisk verkstad.
Alfred Nobel hade under studieresan i Paris delat laboratorium med en italiensk kemist, Ascanio Sobrero. Denne hade upptäckt ett ämne som han kallade pyroglycerin, men som senare blivit känt som nitroglycerin. En vätska med en enorm sprängkraft, som tyvärr var nästan omöjlig att hantera. Alfred Nobels ryske kemilärare, Nikolaj Zinin, hade intresserat både Alfred och fadern för vätskan redan före studieresan. Båda började på varsitt håll experimentera för att kunna utnyttja sprängkraften kommersiellt.
När Alfred Nobel 1863 återvände till Stockholm hade han redan fått »sprängoljan» att detonera under kontrollerade former. På faderns hyrda malmgård Heleneborg på Söder fortsattes experimenten parallellt med produktion och försäljning av nitroglycerin. Alfred hade fått patent på nitroglycerinblandat krut. Med tiden skulle han inregistrera inte mindre än 355 patent, huvudsakligen inom sprängämnessektorn. Den 3 september 1864 drabbades verksamheten emellertid av en katastrof, då anläggningen sprang i luften varvid yngste brodern Emil och ytterligare fem personer omkom. Immanuel Nobel drabbades strax efteråt av en invalidiserande stroke. Myndigheterna förbjöd nitroglycerintillverkning inom bebyggt område.
Ändå bildade Alfred redan den 22 oktober 1864 tillsammans med fadern och ett par finansiärer Nitroglycerin Aktiebolaget till vilket han även sålde sitt patent för en stor summa. Bland finansiärerna märktes främst »Kungsholmskungen» Johan Wilhelm Smitt, då en av landets rikaste spekulanter med lysande intuition för tillväxtprojekt. Åtta år tidigare hade han tillhört Enskilda Bankens grundare och dess största lottägare. Till att börja med fick man lov att förlägga den farliga tillverkningen på en pråm i Mälaren, sedan till en ny fabriksanläggning i Vinterviken i Gröndal långt utanför det då bebyggda stadsområdet. Två stora egna uppfinningar gjorde det efter hand möjligt för Alfred Nobel att på allvar utnyttja »sprängoljan» kommersiellt. Först tändhatten, som patenterades 1864 och möjliggjorde säker detonation. Sedan blandningen av nitroglycerin med en fast substans, från början kiselgur, som uppfanns 1866, patenterades året efter och möjliggjorde riskfria transporter. Det nya sprängämnet döptes av sin poetiskt lagde skapare till dynamit – ett namn avsett att suggerera expansiv kraft.
Brodern Robert hade försökt starta nitroglycerintillverkning i Finland, vilket dock förbjöds av myndigheterna, varför han återvände till Stockholm och blev chef i Vinterviken. Alfred ägnade sin tid åt demonstrations- och säljresor och snart även åt grundandet av nya fabriker, först redan 1864 i Krümmel i Tyskland, därefter i Norge och Skottland och sedan i nästan alla europeiska stater samt USA, låt vara under ständiga processer med oroade myndigheter och mot inkräktare i patenten.
Före dynamitens uppfinnande inträffade flera chockerande transportolyckor med flytande nitroglycerin – 47 döda i en fartygsexplosion utanför Panama, 84 i Bremerhaven. Med flera. Trots de nu relativt säkra transporterna följde ändå upprepade katastrofer vid tillverkningen av dynamit. Fabriken i Krümmel exploderade 1866 och 1870, Vinterviken 1868 och 1874. Explosionerna skrämde myndigheterna och tid efter annan förbjöds nitroglycerin och dynamit till exempel i USA och Storbritannien – ibland också på tillskyndan av konkurrenter.
Men man kan nog också lite cyniskt konstatera att katastroferna också bidrog till att etablera företagsnamnet Nobel. Den enorma sprängkraften hos produkterna kunde inte betvivlas. Man befann sig absolut rätt i tiden. De stora järnvägsbyggena hade gått in i tunnelepoken. Tunnlar sprängdes under Alperna likaväl som under Södermalm i Stockholm på sätt som aldrig det gamla svartkrutet förmått. Behovet av järn och stål växte dessutom och därmed behovet av sprängämne för det hårdaste berg. Och Alfred Nobel själv var outtröttlig, ständigt på resande fot, ibland med nitroglycerin eller dynamit diskret förpackade i handbagaget. Överallt där så var möjligt startades nya dotterföretag för produktion på nya marknader, med nya kompanjoner. Ständigt demonstrerande produkterna och processande för att rädda patenten undan intränglingar, avundsmän och skräckslagna regeringar. En handelsresande i död enligt många.
Dynamitens möjligheter för krigsanvändning och terrorbrott skrämde. Och imponerade. Mest bekant i vårt land är den då vänsterradikale August Strindbergs hyllning till Nobel som de revolutionära massornas välgörare. Munken Swartz som påstods ha uppfunnit krutet hade bara gynnat överklassen, men Nobels uppfinning kunde nog användas till terror i massornas tjänst: »Du Swartz, en liten edition lät taga/för de förnäma och för furstehusen!/Nobel! Du gav en väldig folkupplaga,/som ständigt lägges upp i hundratusen!»
Själv inrättade han till sist ett privat högkvarter i Paris 1873. Sjuklig, ensam och misstrogen levde han främst i sitt laboratorium, där hans två förnämsta senare uppfinningar kom till – spränggelatinet 1875 och det moderna effektivare, rökfria krutet 1884. Han inledde 1876 en hopplös platonsk dyrkan av den österrikiska fredsaktivisten Bertha von Suttner och samma år en sjaskig historia med den likaledes österrikiska blomsterflickan Sofie Hess, som förblev hans hålldam i 18 år.
Under tiden växte förmögenheten. Nobel spekulerade även i aktier i andra branscher för att öka sitt kapital. Robert hade återvänt till Ryssland och lyckats intressera Ludvig för att ge sig in i oljebranschen i Baku vid Kaspiska havet. Alfred gick också in med kapital. Ur råoljan utvanns främst fotogen för att användas i de lampor som börjat lysa upp hemmen. Dessutom smörjoljor, råmaterial för gasframställning samt, fortfarande i begränsad utsträckning, bränsle för maskiner. Med Ludvig som ledare växte »Bröderna Nobel» eller Branobel hastigt till ett världsföretag som framgångsrikt konkurrerade med Rockefellers.
Emellertid led alla bröderna av vacklande hälsa. Ludvig avled 57 år gammal under ett besök i Frankrike 1888. Hans son Emanuel efterträdde honom i Ryssland och ledde företagen där fram till revolutionen. I skildringarna av Alfred Nobels liv berättas hur en fransk tidning råkat förväxla bröderna och i tron att den döde var Alfred tryckt en hätsk dödsruna över »dödens köpman» som blivit stormrik på att sprida nya sätt att »stympa och döda». Vilket skulle ha föranlett Alfred Nobel att börja fundera i de banor som ledde fram till det berömda testamentet i syfte att få ett bättre eftermäle. Kanske. Jag har emellertid trots träget letande inte funnit någon som kan upplysa om tidningens namn eller datum för den famösa artikeln.
Däremot torde franska hatartiklar, tillsammans med regeringens avoghet och det svek han utsatts för av en betrodd fransk kompanjon som avslöjats som bedragare och tagit sitt liv, ha bidragit till Nobels beslut att 1890 lämna Frankrike för Italien. Han bosatte sig i San Remo i en villa som än idag ger ett extremt dystert intryck inklämd mellan väg och järnväg. En raketramp mot havet ska ha funnits för de sista årens bombexperiment.
En sista stor investering i Sverige blev 1893 förvärvet av Bofors bruk och dess förvandling till en modern vapenfabrik. Nobel hävdade att hans alltmer förfärliga förstörelsevapen, inklusive moderna kanoner skulle omöjliggöra kommande krig. Förmodligen var han härvid i god tro. Redan i livstiden var han en diskret men generös sponsor för Bertha von Suttners fredsrörelse.
Sedan är det en annan sak att förstörelsekapaciteten hade gjort honom med svenska mått osannolikt rik. År 1895 avfattade han sitt sista testamente, det som blivit världsberömt, med stadgandet att hela hans förmögenhet minus några mindre legat till släktingar, vänner och trotjänare skulle gå till fem priser åt »dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta» – inom fysik, kemi, medicin, fredsarbete och litteratur med »idealisk» inriktning. Vi behöver här inte bekymra oss om svårigheten att tolka intentionerna. Nobel hade varken hustru eller barn. Dessutom var han i flera avseenden en politisk radikal som bland annat framhållit att: »Särskilt anser jag stora ärvda förmögenheter vara en olycka som blott verkar till människosläktets försoffning.» Ambitionen att få ett vackrare eftermäle måste väl också anses ärlig och hedervärd. I ambitioner och omfattning befinner sig Nobels donation på ett helt annat plan än de Dicksonska eller Cervinska allmosor vi hittills mött. Den har inte skuggan av de baktankar som präglar de senare svenska familjestiftelserna. Däremot har den antagligen inspirerat K. A. Wallenbergs och andra försök att rädda familjekontrollen via en ideell stiftelse – alltså ungefär tvärtemot vad Nobel tänkte sig.
Alfred Nobel avled i San Remo den 10 december 1896 efter en stroke. Testamentet hade deponerats hos Enskilda Banken. Den ene av de utsedda testamentsexekutorerna, Nobels unge medhjälpare Ragnar Sohlman, blev tvungen att mer eller mindre smuggla ut de av Nobels värdepapper som befann sig i franska banker för att undgå fransk beskattning. I sällskap med Sveriges generalkonsul i Paris och beväpnad med en laddad revolver i händelse av rånförsök transporterade han kofferten med papperen till Gare du Nord.
En serie pinsamma processer utbröt samtidigt, där de av Robert Nobels barn som endast fått små legat överklagade testamentet, medan de som inte fått något alls stämde dem som ändå fått något. Den på egen hand förmögne Emanuel Nobel arbetade dock för att farbroderns intentioner skulle respekteras.
Alfred Nobel hade föreskrivit att hela förmögenheten skulle realiseras och placeras i »säkra värdepapper», varpå priserna skulle utgå ur räntan. Detta lät sig inte göras hursomhelst, till exempel med de ryska intressena. Avsäljandet av aktier bidrog förstås till att värdet på dödsboet blev extra högt i jämförelse med dem vi hittills mött. Men ändå måste den noterade summan, kronor 33 233 792:20, anses exceptionell i dåtiden. De hemmabaserade kapitalisterna må ha varit »rikast i Sverige», men i jämförelse med Nobel hade de varit småhandlare.
Efter svensk arvskatt på en del av tillgångarna återstod ändå kronor 31 225 000:36 som grundplåt att överlämna till den nybildade Nobelstiftelsen i december 1900. Den 10 december 1901 delades de första prisen ut, vart och ett om 150 782 kronor.
Men sedan gick det utför, år efter år. De »säkra» värdepapperen, det vill säga statsobligationer, visade sig inte alls säkra. De drabbades av inflationen. Dessutom krävde svenska staten ända till 1946 skatt av stiftelsen med nästan lika mycket som gick till pristagarna. Vid slutet av andra världskriget var prisen nere i 29 procent av vad de varit värda 1901. Först 1953 fick man ökade möjligheter att istället investera i aktier och fastigheter. Långsamt och i ständig strid med inflationen fick man upp värdet på fonden, så att prisen 1975 åtminstone var värda 40 procent av ursprungsvärdet. Lyckade skogs- och fastighetsförsäljningar fick upp värdet ytterligare. Ökad fastighetsskatt på 1980-talet möttes med nya försäljningar och börsnotering av fastighetsbeståndet. »Nobelstiftelsen på börsen! Nästan som Påven ertappad på nattklubb!» ska dåvarande VD Stig Ramel ha sagt. Men manövern lönade sig, särskilt sedan man sålt fastighetsbolaget precis före fastighetskrisen på 1990-talet. Fondens värde närmade sig två miljarder. Den ursprungliga donationen på 31 miljoner skulle enligt gängse beräkningar bara ha motsvarat 1,3 miljarder. År 1991 passerade prissumman äntligen på nytt den ursprungliga siffran. Och den har hittills fortsatt att öka genom börskrascher och valutakriser. Idag uppges det nominella värdet på fonden till 3,15 miljarder, motsvarande 187 procent av Nobels ursprungliga donation. Priset om 10 miljoner per prisämne sägs motsvara 125 procent av summan 1901. Även i detta avseende är dynamitpengarna den verkliga och bestående framgångssagan bland svenska förmögenheter.