Skeppsredaren Axel Broström (1838–1905) representerar en annan ytterlighet. Han är den förste förmögenhetsbyggaren i det här urvalet, och en av mycket få framöver, som verkligen börjat med två tomma händer och sedan slagit sig fram till rikedom genom talang, flit och hårdhet. Han behöll sin rikedom livet ut och grundade en dynasti som kan verka som själva arketypen för mönstret »förvärva-ärva-fördärva».
Broström var född i Kristinehamn i Värmland, en viktig utskeppningsort för järn och stål från bruken i Bergslagen. Tidigt faderlös blev han skjutspojke och fick köra hästkärra med järn från en avlastningsplats en mil norr om staden till hamnen och sedan med spannmål och sill tillbaka från staden upp till omlastningsplatsen. När en järnväg omsider öppnades på sträckan avancerade han till förare och bromsare. Han måste ha visat stor duglighet eftersom han efter några år fick anställning hos en grosshandlare i staden som ansvarig för lastning och lossning av skutorna som gick över Vänern och genom Trollhätte kanal mot Göteborg.
När grosshandlaren avled hade den då fortfarande bara 27-årige Broström förvärvat sådan respekt att han kunde låna upp 2 000 riksdaler och inköpa en av skutorna. Han hade då aldrig varit utanför hemtrakten. Göteborg dit hans fartyg seglade med gods var en plats han bara kände genom hörsägen. Men trots inledande svårigheter gick verksamheten lysande. Broström var småväxt, neurotisk och hetsigt energisk. En hård och närig arbetsgivare men också en person som fick saker gjorda. Redan efter två år förvärvades ytterligare ett fartyg, och redaren reste för första gången med till Göteborg – svårt plågad av sjösjuka, en åkomma som följde honom genom hela hans karriär.
Efter femton år, under vilka traderna utsträckts till hamnarna i Östersjön och flera ångfartyg förvärvats, flyttade Axel Broström äntligen högkvarteret till Göteborg. Allt präglades av flit och sparsamhet. Familjens lägenhet tjänstgjorde som kontor – tidvis en enrummare där hustrun Mathilda och de tre barnen trängdes med Axels räkenskaper. Under en krisperiod i slutet av 1880-talet ansåg sig redaren inte ha råd att försäkra sin flotta och drabbades hårt vid två förlisningar.
Men då hela branschen drabbats av kris på 1890-talet lyckades Broström tvärtom utnyttja det till sin fördel genom att billigt köpa upp övertaliga och utrangerade fartyg i engelska hamnar. Han behärskade knappast något främmande språk, men han hade börjat från botten och kunde bedöma fartyg och deras värde som ingen annan i branschen. På kontoret, som vid det här laget var en något större lägenhet, fanns nu faktiskt en anställd medhjälpare. Men dessutom arbetade sonen Dan Broström (1870–1925) liksom yngsta dottern Karin (1878–1952) i firman. Den äldre dottern Elin (1871–1945) hade redan gift sig och bildat familj. Samtidigt som det hela förblev primitivt och opretentiöst byggdes redan en komplicerad bolagsstruktur, där det gamla rederiet, Ångbåts AB Ferm, fick sällskap av nya bolag, främst moderbolaget Ångfartygs AB Tirfing, vars fornnordiska namn kommit med ett fartyg som förvärvats utifrån.
I tomrummet sedan Dicksons lämnat redarnäringen och andra redare dragit sig tillbaka kunde Broströms på 1890-talet ostört exploatera de goda tider för sjöfarten som efterträtt den långa lågkonjunktur som rått sen mitten av 1870-talet. Den svenska järnmalmsexporten ökade starkt, och AB Tirfing kunde slå under sig transporterna från Narvik och Oxelösund. Guldruschen i Klondyke vid förra sekelskiftet ledde till ytterligare uppsving för rederinäringen. Likaså boerkriget i Sydafrika.
Men Axel Broström var en sliten man. Den dagliga omsorgen om fartygen och en neurotisk oro för familjens förmåga att i framtiden kontrollera företaget tärde på honom. Men det skulle dröja ett par generationer innan hans farhågor infriades. Tillsvidare var det väl sörjt för tillväxt och överlevnad. Sonen Dan tog helt över verksamheten 1905, och systrarna Karins och Elins makar engagerade sig också lojalt och tydligen kompetent i företaget. När Axel Broström senare på året avled var Broströmkoncernen Sveriges största rederi med över 20 fartyg.
Dan Broström hade uppfostrats till redare och gift in sig i den göteborgska handelsaristokratin. Hustrun Ann-Ida född Mark (1882–1965) blev framöver av egen kraft en av familjens mest framträdande representanter. Dan Broström visade sig snarast mer dynamisk i sin roll än fadern. Han vidgade verksamheten genom nya dotterbolag och ångbåtslinjer till nya destinationer – Ostasiatiska Kompaniet 1907, Svenska Amerika Mexiko Linien 1911, Rederi AB Sverige-Nordamerika 1914, med tiden omdöpt till Svenska Amerika Linien och koncernens mest kända bolag, samt Svenska Orient Linien 1918. Ett nytt pampigt kontorspalats hade invigts vid Packhusplatsen 1907. Redan 1901 hade man börjat beställa egna fartyg på brittiska varv. Nu förvärvade man svenska varv i Göteborg – Eriksberg 1915 och aktiemajoriteten i Götaverken 1916 och blev dominerande inom varvsnäringen, som växte till en ledande position inom den svenska metallindustrin. Utom rederierna, varven och ett antal mindre bolag med anknytning till sjönäringen ägde man aktieposter i Skandinaviska banken, Uddeholm, Bofors, SKF och andra storbolag.
I likhet med flera medlemmar av familjerna Dickson och Wijk och andra göteborgska storborgare satsade Dan Broström också på en politisk karriär inom det liberala partiet. Han valdes 1906 till riksdagens andra kammare. Göteborgsliberalerna stod till höger i partiet, och Dan Broström bröt efter hand partilinjen genom att förena sig med högern i kravet på byggandet av pansarskepp åt flottan – vilket givetvis inte heller skulle vara dåligt för hans egen varvsrörelse. Efter den kungliga kuppen 1914 belönades han med den ena försvarsministerposten, sjöminister med överinseende över flottan och pansarbåtsbyggena, i borggårdsregeringen under Hjalmar Hammarskjöld. Ännu en representant för storfinansen vid rådsbordet. Huset Broström tycktes stå på höjden av makt och härlighet. De olyckor och skandaler som senare skulle bli dess kännemärke i offentligheten låg ännu långt i framtiden.