En ståtlig titel lockade även den yngre grenen av familjen Kempe. Wilhelm Kempe hade som vi minns i sitt äktenskap med Johanna Wallis bara ett enda barn, dottern Wilhelmina Kempe (1844–1930). Med tidens värderingar var det självklart att det väldiga skogsimperiet och den övriga förmögenheten samt de anställdas framtida öden var helt beroende av denna skogsprinsessas val av tillkommande. Detta val inträffade redan 1864.
Den utvalde friaren var den schweiziske officeren och tyskromerske riksgreven Walther von Hallwyl (1839–1921), änkling efter ett kortvarigt, barnlöst, ståndsmässigt äktenskap. Paret träffades under en av bruksägarfamiljens kurortsresor till Homburg i Hessen. Även Wilhelm och Johanna Kempe var ju ursprungligen tysktalande, och framförallt hade som vi också minns Wilhelm Kempe redan personligen aspirationer på att vara adlig, till den grad att han köpte en utredning om saken. Och även om von Hallwyls grevetitel var mycket dubiös – adeln var i verkligheten avskaffad i Schweiz, det tyskromerska riket fanns inte längre och bevisen för att titeln alls funnits var skakiga – så lät den pampigare än vad som erbjöd sig i Sverige. Greve von Hallwyl hade å sin sida under en resa i Norden även besökt Woxna bruk och kunde göra sig en föreställning om rikedomarna – även om Wilhelm Kempe vid denna tid varken var ensam ägare eller så sagolikt förmögen som han senare blev. Den 20-åriga Wilhelmina ansåg sig dock förälskad. Sina illusioner om maken tycks hon ha behållit. Andra blev med tiden medvetna om hur intresset för adlig glans och livsstil fått katastrofala konsekvenser för företaget och dess intressenter, precis som det fått för Dicksons. Till den äldre släktgrenens lyckligare förmögenhetsutveckling och in i våra dagar bestående makt återkommer vi.
Bröllopet firades i paret Kempes bostad vid Kornhamnstorg i Stockholm ett år senare. Tyska församlingens pastor vigde paret. Medan Wilhelm Kempe fortsatte de skoningslösa erövringarna i Norrlands skogar, installerades paret från 1867 på herrgården Erikslund i Södermanland. Kempe skänkte den efter ett par år till Wilhelmina. Tanken sägs ha varit att Hallwyl skulle lära sig företagande genom att sköta godset – detta trots att han tillbragte långa perioder i Schweiz. Vi har också sett hur han faktiskt fick en av Ljusne-Woxnas 648 aktier vid bildandet två år före svärfaderns död. Men detta tycks ha varit hans enda förberedelse för rollen när han vid Kempes frånfälle år 1883 blev ensam ledare för handelshuset Wilhelm H. Kempe samt Ljusne-Woxna AB, dess sågverk, järnverk och smedjor i Ljusne med 1 500 anställda, dess väldiga skogar, övriga bruk och andelar i andra företag och med dem ytterligare ett stort antal anställda eller säsongsarbetande i skogen och dotterföretagen. Han var åtminstone hjälpligt svensktalande, men knappast van att hantera annan personal än meniga soldater.
Inkomsterna förblev till en början enorma. Men Walther von Hallwyl befann sig fysiskt och psykiskt på stort avstånd från verksamheten. Även Wilhelm Kempe hade främst opererat från Stockholm men hade haft ett intresse av ständigt nya förvärv och affärsklipp som svärsonen saknade. Formellt delade paret Hallwyl ägandet med den åldriga svärmodern. Verksamheten i Ljusne sköttes av den disponent som var innehavare av den 648:e aktien, samt av olika förvaltare för järnverket och sågen. Handelshuset i Stockholm fortsatte att sköta försäljningen av produkterna. Även där tycks greven mest ha fungerat som konstitutionell monark.
Istället ägnade han och hustrun sina krafter åt uppförandet av en magnifik privatbostad, ett verkligt palats mitt i huvudstaden, vid Berzelii park, intill Norrmalmstorg i Stockholm. Det Hallwylska palatset är vid sidan av James Fredrik Dicksons Tjolöholm det vräkigaste av de fantasifulla privatslott som förra sekelskiftets finansfurstar, särskilt de som redan befann sig en aning på fallrepet, lät uppföra. Palatset byggdes åren 1893–98 efter ritningar av arkitekten Isak Gustaf Clason, mästare till bland annat Nordiska Museet, Östermalms saluhall och flera av de luxuösa husen utefter Strandvägen. Clasons smak låter sig ofta diskuteras, men det är troligt att Hallwylska palatset främst speglar familjens egna preferenser, precis som det nog i hög grad var Selma Lagerlöf själv som fick sätta prägeln på den inte helt lyckade ombyggnad av Mårbacka där samme Clason omsider anlitades. Wilhelmina von Hallwyl brukar utpekas som ansvarig. Men berättar inte hela utförandet mer om Walthers pretentioner? Samma ideal som fick honom att låta sig avmålas i kvasifeodal riddardräkt för en föga autentisk preussisk korsriddarorden samt beställa nytillverkade barockporträtt av sina förfäder. Förra sekelskiftet med nationalromantik och jugendstil innebar en arkitektonisk guldålder i Sverige. Men av dess elegans och kontakt med det konstnärliga avantgardet finns inte ett spår i Hallwyls palats. Det är istället drömmen om stormaktstida aristokratbarock som präglar den dystert lyxiga anrättningen. Det syns att det varit dyrt, mycket dyrt. Men knappast trevligt att bo och arbeta i. Även barockpalats som Versailles eller Drottningholm må verka obekväma, men är samtidigt ståtligt eleganta uttryck för det yppersta i sin tids estetik. Hallwyls slott är mest av allt ett mörkt gömställe för flyktingar från samtiden. Här fanns på bottenvåningen grevens kontor i orientalisk stil, samt högre upp praktsalar med vapensamling och porträtt med mera, med mera. Allt möjligt att än idag beskåda, sedan paret testamenterat anläggningen och inventarierna till staten som museum och minnesmärke över sig. Och på det viset har deras minne ju faktiskt också blivit mer bestående än många mer kompetenta kapitalisters. Lite av samma fenomen som i dåtiden skildrades i Carl Snoilskys dikt Gammalt porslin – om kungen som bytte bort sina soldater mot en kinesisk kruka, som ännu finns kvar sedan armén och dåtidens riken försvunnit.
Till en början gick allt sin gilla gång. Kung Oscar II besökte Ljusne 1890 och hyllades av utkommenderade arbetarmassor. Walther von Hallwyl blev i kraft av bolagets kommunala röstmassor riksdagsman för Gävleborgs län i första kammaren 1897–1905. Han var ordförande för Svenska Trävaruexportföreningen 1893–1901 utan att företa sig något minnesvärt i den rollen. Förhållandena för de anställda tycks ha varit lika jämmerliga som vid andra bruk vad gäller bostäder och löner. Sedvanlig välgörenhet utövades av familjens kvinnor som tycks ha varit de som såg till att det fanns viss läkarvård i Ljusne. Hallwyls sociala omsorger tog sig uttryck i att han efter Stockholmsutställningen 1897, samtidigt som palatsbygget var på väg att fullbordas, inköpte och skänkte mässingsinstrument till bruksorkestern.
En första olycka blev, samma år som palatset påbörjades, en stor brand i brädgården vid sågverket. Även om den siffra på två miljoner kronor i förlorat virke som uppges med tanke på dåtida penningvärde verkar orimlig, måste katastrofen ha varit enorm. Produktionen vid sågverket kom omsider på nytt igång men uppnådde aldrig samma nivåer som förr. Med till en början köpt virke nådde man som högst drygt hälften av tidigare produktion. Järnverket gick fortfarande hyggligt. Men Hallwyl hamnade snart i nya svårigheter.
Naturligtvis hälsade ingen av dåtidens finansmoguler, oavsett om de ärvt eller själva förvärvat sin förmögenhet, den framväxande arbetarrörelsen med entusiasm. Vi har redan sett Axel Johnsons panikreaktioner. Men för Hallwyl blev konflikten personligt pinsam. Hans främmande ursprung och bristande insikt om lokala realiteter samt det iögonenfallande palatsbygget gjorde honom till en tacksam måltavla för klasshat.
På bruksorten var det lättare än i staden att hålla fackföreningar borta genom järnhård kontroll av de underlydande. Ändå lyckades arbetare i Ljusne bilda en politisk ungdomsklubb som 1904 anslöt sig till Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Året efter planerade man en fest för att inviga sin fana men förbjöds av förvaltaren att mötas inomhus eller på mark som ägdes av bolaget. Istället samlades man på en allmänning kallad Fejan för att åhöra brandtal av tillrest agitator. Någon fick den geniala idén att avsända ett hyllningstelegram till kung Oscar med anledning av den fredligt lösta unionskrisen med Norge. Telegrammet framhöll att de 1 500 fattiga avsändarna av bolaget tvingats ut på landsvägen för att hålla sitt möte. Bolagsledningen förlorade ansiktet inför sin dyrkade monark och tappade därpå omdömet. Sex av initiativtagarna avskedades. Det gjorde skandalen total. Den schweiziske greven liknades av skämttecknarna vid slottsfogden Gessler som plågat Wilhelm Tell. Bolagets skogsskövling kom under debatt. Hat och hånskratt kom framöver att följa Hallwyl.
Förmodligen bidrog händelsen till beslutet senare på året att inskränka driften i Ljusne och helt lägga ner sågverket. Åtgärden ökade inte Hallwyls anseende. Hundratals arbetare ställdes på bar backe och kastades ut från arbete och boende. Som skäl för nedläggningen angavs bland annat virkesbrist. Men samtidigt spred sig nyheten att man sålt stora mängder skog på rot, som nu skulle avverkas av andra bolag under rovdriftsartade former. Kritiken i liberala och socialdemokratiska tidningar var förödande. Hur mycket Walther von Hallwyl alls begrep eller styrde av detta är oklart. Men hursomhelst fortsatte han att för egen del dra sig ur och avveckla verksamheterna.
Sågverket stängdes i maj 1907. Järnverket och smedjorna miste därmed sin viktigaste kund och drog ner verksamheten. Hallwyl avvecklade året därpå i samråd med svärmodern Johanna Kempe även handelshuset Wilhelm H. Kempe, men behöll aktier i ett antal bolag, inklusive vad som återstod av Ljusne-Woxna. Johanna Kempe avled året därpå efter att sålunda ha upplevt början till slutet för det imperium maken erövrat.
Av paret Hallwyls fyra döttrar uppnådde tre vuxen ålder. Den äldsta dottern Ebbas make, kammarherre Wilhelm von Eckermann, som var före detta sjöofficer, utsågs 1909 utan närmare kvalifikationer att leda vad som återstod av bolaget. Dennes son, bergsingenjören Harry von Eckermann var för ovanlighetens skull intresserad av den praktiska verksamheten, som han 1912 hemkallades från USA för att leda på plats. Men då hade utvecklingen redan gått ifrån bolaget. Efter försök till nyorientering åt olika håll men inte åt pappersmassehållet, vilket varit det naturliga med tanke på skogsegendomarna, likviderades bolaget 1919. En utredning beställd av makarna Hallwyl 1920 för att ta reda på »vart pengarna hade tagit vägen» gav Harry von Eckermann skulden. Riksgreven lämnade redan året därpå den jordiska jämmerdalen och de pengar han kunnat få ut ur likvideringen. Han begravdes med feodal pompa nära godset i Södermanland, på Västerljungs kyrkogård där en imposant pyramid uppfördes över graven. Men ett ännu mer påfallande monument, avsett att minna om familjens storhet när nu den ekonomiska makten försvunnit, var förstås palatset som enligt makarnas testamente från 1920 skulle förvandlas till oföränderligt minnesmärke och tillfalla staten. Wilhelmina vigde sina återstående dagar åt att katalogisera samlingarna, och 1938, åtta år efter hennes död, öppnades härligheten för nyfiken allmänhet.
Då var också den väldiga förmögenheten i princip utplånad. Harry von Eckermann hade tillåtits fortsätta i det rekonstruerade bolaget Ljusne-Woxnas styrelse tills även detta gick i konkurs 1926 och köptes upp av Ströms bruk. Industriell verksamhet fortsatte dock i Ljusne ända fram till 1980-talet. Men det är en annan historia.