Tiden från första världskrigets utbrott till andra världskrigets slut innebar större förändringar än någon annan epok hittills i mänsklighetens historia. Skillnaden mellan mina morföräldrars barndom och min egen är i de flesta avseenden större än mellan min barndom och mina barnbarns. I vetenskap, teknik och levnadsstandard togs det stora språnget under krigen och kriserna 1914–45. Likaså i värderingar. Före 1914 var krig nyttigt, diktatur praktisk, rasism en hygienfråga och demokrati på sin höjd en utopi. Allt detta var borta efter 1945. Däremot förblev de grundläggande ägarförhållandena, särskilt i vårt land, i förbluffande grad oförändrade. Revolutionen i Ryssland, de nationella diktaturerna i centrala Europa och socialdemokratins välfärdsprogram i Nordeuropa tycktes för en tid ha inlett en utveckling mot något nytt även vad gällde ägandet. Men kapitalismen har överlevt och under den epok vi avslutningsvis ska nå fram till snarast återskapat villkoren från »den vackra epoken» före 1914. Däremot gjorde nya demokratiska värderingar att den yttre glansen kring kapitalet försvann redan under mellankrigstiden. De stora förmögenheternas innehavare kom att hålla en lägre profil i offentligheten.
Vi har sett hur mottot esse non videri, »vara men inte synas», tidigt brukats av Carnegies ägare. Häradshövding Marcus Wallenberg antog det som valspråk sedan han blivit utnämnd till serafimerriddare 1931. Den latinska frasen låter sig dock även läsas som »vara istället för att bara synas vara». Och så torde han ha menat det. Det vill säga att han minsann var lika bra som han syntes vara. Men »vara men inte synas» har ändå med all rätt setts som en träffande beskrivning av Wallenbergarnas och andra storkapitalisters förändrade roll i samhället efter första världskriget. Långt mer passande än häradshövdingen kunnat ana när han antog valspråket.
Ivar Kreuger (1880–1932) befinner sig på gränsen mellan den gamla kapitalistrollen och den nya. Å ena sidan var han en världskändis. Han uppträdde ungefär som – och gärna tillsammans med – de celebriteter som det nya filmmediet skapat. Han byggde »Tändstickspalatset» vid Västra Trädgårdsgatan i Stockholm, ritat av Ivar Tengbom och fullt i klass med den förra epokens praktbyggen. Å andra sidan kreerade han med framgång rollen som hemlighetsfull aktör bakom kulisserna – som när han i en intervju i Saturday Evening Post den 12 oktober 1929 svarade på frågan om vilka tre saker som varit viktigast för hans framgång: »En är tystnad, den andra är mer tystnad, medan den tredje är ännu mer tystnad.»
Samtidigt är hans plats i det här sammanhanget mer tveksam än till exempel Nobels. Kreuger skapade aldrig någon bestående förmögenhet. Han hade förlorat allt vid sin död. Det kan rentav ifrågasättas om hans förmögenhet alls existerat annat än som bokföringsteknisk företeelse. De efterlämnade tillgångar som det ibland görs ett stort nummer av bland hans märkligt envisa tillskyndare var en droppe i havet av skulder. De var överbelånade ända från köptillfället. Men till skillnad från misslyckade eller kortvariga finansfenomen som Gustaf de Laval, Axel Wenner-Gren eller Refaat El-Sayed spelade Ivar Kreuger en sådan roll för hela det svenska näringslivet och i de andra förmögenheternas historia att det är rimligt att ge honom ett eget avsnitt, medan till exempel Thiels tragedi snarast är en del av Wallenbergs historia. Dessutom kom hans katastrof att få in i vår tid bestående konsekvenser för svensk politik och ekonomi.
Ivar Kreuger föddes som tredje barn men äldste son i en syskonskara om sex i Kalmar. Fadern Ernst Kreuger ägde tillsammans med sin bror Kalmar Mönsterås Tändsticksfabrik, ett av många mindre företag i branschen, samt var rysk konsul i hemstaden. Sonen Ivar var ett skolljus, tog studenten vid 16 års ålder och började genast vid Tekniska Högskolan i Stockholm, som han lämnade vid 20 års ålder med inte mindre än två examina.
Början av hans yrkesbana är seriös och ärofull. Han hade anställningar som byggnadsingenjör i många länder, framförallt i USA där han inhämtade kunskap om nya metoder som att bygga i armerad betong. Efter återkomsten till Sverige grundade han 1908 tillsammans med ingenjörskollegan Paul Toll (1882–1946) byggnadsfirman Kreuger & Toll, där han själv sköt till det blygsamma aktiekapitalet. Även i Tyskland startade han ett bolag för byggen med armerad betong. Via en svåger, som också blev delägare, fick Kreuger kontakt med Oscar Rydbeck (1858–1951), då chef för Härnösands Enskilda Bank vars aningen vingliga verksamhet vi redan mött i början av Ernest Thiels bana. Rydbeck ordnade krediter åt Kreuger & Toll och kom framöver att spela en viktig roll i Kreugers affärsverksamhet.
Under åren fram till första världskriget byggde firman i Stockholm bland annat Myrstedtshuset i hörnet av Kungsgatan och Norrlandsgatan, NK på Hamngatan med Ferdinand Boberg som arkitekt, Röda Kvarn på Biblioteksgatan, Danvikshem och, lagom till olympiaden 1912, Stadion med Torben Grut som arkitekt samt utförde grundarbetena för Stadshuset. Byggena uppskattades av såväl uppdragsgivare som allmänhet och har förblivit omtyckta inslag i stadsbilden. Firmans omsättning steg från 140 000 kronor 1908 till över tre miljoner 1913, vinsten från 14 000 till 185 000. De goda vinsterna fick Kreuger att 1915 tillsammans med brodern Torsten Kreuger (1884–1973) och andra intressenter även starta Fastighetsaktiebolaget Hufvudstaden. Konstruktionen var fiffigare än vanligt i branschen men lönsamheten även frånsett detta god. Som helhet var Kreuger & Toll ännu 1917 en sund, seriös och ytterst solid koncern.
Det har skrivits tjocka, intressanta böcker om Kreugers person och halsbrytande transaktioner fram till kraschen. Utrymmet och perspektivet här medger bara en schematisk skildring av de spektakulära affärerna och deras konsekvenser för svensk ekonomi och svenska förmögenheter. Det tog åratal att reda ut detaljer och ansvar i enskilda transaktioner. En del har förblivit oklart vad gäller rena siffror. Men paradoxalt nog är de ekonomiska transaktionerna principiellt lättare att förstå än till exempel Knut Wallenbergs fiffigheter. Ivar Kreugers bana är gåtfull, men gåtorna är psykologiska. De gäller Kreugers motiv, avsikter och insikter. Samt hur de som drogs med i härvan egentligen var funtade intellektuellt och moraliskt.
Det hela började som en helt normal affär vid sidan av byggandet. Som familjens mest driftige medlem tvingades Ivar Kreuger 1912 ta itu med den ärvda tändsticksfabriken i Kalmar. Sedan familjen Hay i Jönköping utvidgat den gamla fabriken där till en dominerande koncern, Jönköping-Vulcan, höll de mindre aktörerna i branschen på att gå under i konkurrensen. Kreuger ombildade sin familjefirma till aktiebolag och fick med hjälp av Oscar Rydbeck fram kapital för att finansiera en sammanslagning med övriga småfabriker. År 1913 bildades Sveriges Förenade Tändsticksfabriker, som framgångsrikt och lönsamt tog upp konkurrensen med Jönköping-Vulcan. Kreuger blev företagets VD, vid sidan av sin framgångsrika verksamhet i bygg- och fastighetsbranschen. Genom nyemissioner av aktier ökades kapitalet. Kreuger köpte själv stora poster och fick en betryggande majoritet. Fortfarande helt seriöst.
En vändpunkt i historien kom mot slutet av första världskriget. Ivar Kreuger hade förgäves försökt intressera Berndt Hay för samarbete i syfte att begränsa konkurrensen och höja priserna. Ett engelskt importstopp gav nu den svenska tändsticksindustrin problem. Kreuger lyckades utnyttja läget och köpte 1917 helt enkelt Jönköping-Vulcan och slog ihop det med sin egen rörelse. Det nya företaget, Svenska Tändsticksaktiebolaget, STAB, blev världens största tändstickstillverkare.
Affären var fortfarande varken olaglig eller svindelbetonad. Men den var för det första moraliskt och nationalekonomiskt förkastlig. De få monopol Sverige upplevt har skapats av staten till förmån för folkhälsan då det gällt alkohol och tobak eller uppkommit automatiskt inom verksamheter som ingen annan än det offentliga velat eller kunnat bekosta – vård, skola, omsorg och kommunikationer till avlägsna orter. Här skapades istället ett privat monopol med det uttalade syftet att hindra fri konkurrens, höja priser och brandskatta allmänheten. Marknadsliberaler och marxister är totalt eniga om det förkastliga i sådant.
För det andra fanns även företagsekonomiska brister. För att de nyss så motvilliga aktieägarna i Jönköping-Vulcan med Hay i spetsen skulle sälja krävdes ett kraftigt sockrat anbud. Upplägget var ytterst komplicerat. Men i praktiken kan man säga att Kreuger köpte ut dem med lånade pengar och fick majoritet i STAB. Människor som sålde något till Kreuger fick nu och framöver egentligen väldigt bra betalt, vilket både ökade deras vilja att sälja och det egendomliga förtroende han väckte. Pengarna hade han fått fram med hjälp av Oscar Rydbeck, som samma år blev chef för storbanken Skandinaviska Kreditaktiebolaget och framöver ledamot i många av Kreugers bolagsstyrelser. Kreuger fick belåna sina nyinköpta STAB-aktier så att hans ställning redan här vilade på luft och lån. Kanske var inte heller denna underfinansiering unik eller farlig i sig. Man kan jämföra med André Oscar Wallenbergs ringa investering i den egna banken. Men Wallenberg började genast tjäna pengar för egen räkning. Kreugers investering byggde på hoppet om framtida prishöjning genom monopolet, inte på vad den i och för sig sunda koncernen för tillfället förmådde producera och avkasta. Och i väntan på detta måste räntorna på lånen ändå betalas.
Eftersom den svenska säkerhetständstickan framförallt var en exportprodukt blev man också tvungen att säkra priserna i andra länder. Vilket rimligen var en plan på ännu längre sikt. Efter krigsslutet 1918 började Kreuger köpa företag i utlandet för att få kontroll över marknaderna och uppnå världsmonopol. Han lånade till köpen och belånade det mesta han köpt för att köpa mer. Men utom direkta lån i bank mot säkerhet eller lån via obligationer utgivna av företaget finns även en tredje möjlighet – att betala förvärv med nyemissioner av egna aktier, vilket i än högre grad är en sorts spekulation i framtida vinster. I värsta fall ren svindel – man trycker värdelösa aktier i luftbolag och köper solida bolag med dem, som Refaat El-Sayed en tid lyckades göra på 1980-talet. I en del fall lyckas man – även om få har framträtt och vittnat om saken. Riktigt vilka verkliga värden som fanns bakom Kreugers nyemissioner är svårt att säga. Däremot är det troligt att han än så länge, precis som Refaat, var i god tro. Säkert är dock att den tidshorisont han laborerade med redan var verklighetsfrämmande och livsfarlig. Det tändsticksmonopol som skulle skapas och bli lönsamt fanns ännu inte i sinnevärlden. Här liknar han istället den typ av storsvindlare som, även de i god tro, säljer andelar i framtida fjärran exploateringsprojekt eller kommande högteknologi. Just tändstickor tycks annars skilja sig från tomter i Centralafrika eller rengöringsmedel för rymddräkter. De uppfyller alla de kriterier på en god investering vi än idag kan möta i börsspalter riktade till allmänheten – en produkt man begriper, som finns överallt och har en garanterad åtgång. STAB:s aktier bara steg i värde, trots nyemissioner och trots den efterkrigskris vi redan mött flera gånger.
I USA och England bildades dotterbolag som köpte sig till marknadsledande ställning. Men det mest spektakulära inslaget var de förhandlingar som fördes med land efter land om monopol på tändstickstillverkning och försäljning. Sådana avtal ingicks med Polen och Peru 1925, Grekland 1926, Frankrike och Ecuador 1927, Estland, Ungern och Jugoslavien 1928, Rumänien och framförallt Tyskland 1929, Litauen, Bolivia och Guatemala 1930. Förhandlingar pågick med ännu fler stater. Naturligtvis vore det oklokt av en stat att bevilja en aldrig så duktig utländsk kapitalist rätten att utplundra befolkningen genom ett sådant monopol. Men den ekonomiska krisen efter första världskriget, förvärrad genom okloka åtgärder som införandet av guldmyntfot, hade skapat samma sorts problem som vi i skrivande stund upplever med euron. Staterna hade brist i kassan, stora skulder och kunde inte devalvera sig ur eländet. Statslån var dyra. Nu dök Kreuger upp och utlovade billiga lån i utbyte mot tändsticksmonopol!
Problemet var att han själv ofta till hög ränta måste låna de pengar han skulle låna ut till låg ränta. I vanliga fall är penningförmedling till regeringar ytterst lönsam. Vi har sett hur Cervins och Wallenbergs gjorde sig stora summor på mellanskillnaden när de lånat upp pengar för statens räkning via obligationslån. För Kreuger låg den eventuella vinsten i bästa fall i framtiden, via de överpriser som monopolen skulle ge. Bara det franska lånet, som dessutom hann betalas tillbaka, tycks ha avkastat en liten avans i förhållande till hur det finansierats.
För att få in mer pengar till företagsförvärv och till statslån och med tiden i allt högre grad för att betala räntor på egna lån och för utdelningar på luftbolagens aktier uppfann Ivar Kreuger alltmer finurliga finansiella instrument. För det första B-aktier med bara 1/1000-dels röst, som gjorde det möjligt att få in mängder av kapital utan att fördenskull förlora kontrollen över företaget. För det andra de beryktade participating debentures, en sorts mellanting mellan företagsobligation och aktie utan rösträtt – med en fast ränta samt rätt till lika stor utdelning som bolagets aktier gav i den mån denna översteg den avtalade räntan. Idén var förstås att locka till investering och spekulation i dessa till synes extremt fördelaktiga och säkra papper utan alltför mycket frågor om substantiellt värde eller utdelningens ursprung. Olika varianter förekom. Dessutom en kreativ bokföring av det ledsamt ordinära slag som döljer brister i soliditeten – alltså motsatsen till vad Knut Wallenberg gjort i sin bank. Ett underskott i räkenskaperna på väldiga belopp doldes ibland helt enkelt som »personligt lån» till Kreuger.
Koncernen fick under tiden en alltmer komplicerad uppbyggnad. Kreuger & Toll förvandlades till ett holdingbolag och utgivare av debentures med den gamla, fullt funktionella byggfirman och det alltmer uppblåsta STAB som dotterbolag. Med hjälp av den aktade och okritiska mäklarfirman Lee Higginson & Co i USA och dess engelska systerföretag hade Ivar Kreuger redan 1923 bildat STAB:s amerikanska dotterföretag Imco vars allt talrikare B-aktier begärligt absorberades av den amerikanska marknaden och på grund av sina goda utdelningar alltmer steg i värde. Redan 1924 ansågs STAB genom sådana förvärv som Sveriges största industriföretag, före Grängesberg, Sockerbolaget och Stora Kopparberg. Via emissioner i Kreuger & Toll och dess olika avläggare och med hjälp av Rydbeck i dennes roll som utlånare av Skandinaviska Kredits tillgångar kunde Kreuger mot slutet av 1920-talet också förvärva majoritetsposter i välfungerande, solida svenska industrier – Grängesberg, L M Ericsson, Boliden och ett antal massafabriker som han slog samman till Svenska Cellulosaaktiebolaget, SCA. Dessa aktier användes i sin tur som säkerhet för nya lån i andra, mindre äventyrliga banker som Enskilda Banken.
I oktober 1929 då intervjun om »tystnad» publicerades stod Ivar Kreugers rykte på höjdpunkten. Samtidigt är det ingen tvekan om att han vid det laget var en svindlare. De avsevärda vinster som gjordes i de producerande bolag som han kommit över, inklusive STAB:s kärnverksamhet, täckte inte på långa vägar hans åtaganden i form av räntor och utdelningar. Istället gjordes ständiga nyemissioner och togs nya lån för att täcka åtagandena.
Det är en ödets ironi att just samma månad kollapsade New York-börsen. Fiktiva värden för miljarder förintades i den mest ryktbara av börskrascher. På kort sikt gynnades dock Ivar Kreuger av katastrofen. Åtminstone ytligt sett. Med hans bokföringsmetoder och sätt att hålla kursen uppe genom falska utdelningar framstod hans papper som underverk av trygghet och han själv som en än större finansiell trollkarl. Det är nu han förvandlas från en vanlig svindlare på randen av det möjliga till en desperat, medvetet kriminell bedragare.
Naturligtvis hade även hans egna verksamheter drabbats av krisen. Viljan eller förmågan hos allmänhet och företag att köpa hans nyemissioner av aktier och debentures hade minskat. Samtidigt behövde han än mer desperat pengar för att kunna betala utlovade lån till staterna och ge låtsade utdelningar. När nyemissioner gick trögt tvingades han stödköpa i smyg för att hålla skenet och kursen uppe. Bokföringen förfalskades nu högst medvetet eller gjordes otillgänglig för revisorer, som förbluffande nog lät sig nöja. Generösa styrelsearvoden betalades till bankmän och ekonomer som aldrig behövde bevista något möte. Krediter bortom allt förnuft begärdes från Rydbecks bank, som fortsatte att låna ut hellre än att tänka den förfärliga tanken att allt kunde vila på lösan sand eller, om det ändå gjorde det, leda till avslöjande och undergång för de inblandade.
Kreuger tecknade sommaren 1931 ett fusionsavtal mellan amerikanska IT&T och svenska Ericsson, uppsköt betalningen av sitt åtagande och använde IT&T:s likvid, 11 miljoner dollar, för att i sista minuten betala utdelningen på en laddning av Kreuger & Tolls debentures. En ren förskingring. Han hade samma år också låtit trycka 42 falska italienska statsobligationer till ett åsatt värde av 24 miljoner engelska pund. Det vill säga åtskilliga hundra miljoner svenska kronor, kanske en halv miljard. Vid ett senare tillfälle åberopades papperen av en underhuggare inför statsminister Carl Gustaf Ekman som därefter gick med på att låta Riksbanken stödja Kreuger i hans alltmer desperata läge. Kanske hade de också figurerat i andra sammanhang. Kreuger hade vid tillfället nyss återvänt från Italien efter misslyckade monopolförhandlingar. Den italienska statsskulden var redan vid denna tid enorm och legendarisk, varför landets statspapper var ett naturligt val vid bedrägeriet. Förfalskningen var klumpig med Mussolinis namnteckning illa kopierad och finansministerns namn felstavat.
Den 12 mars 1932 var spelet slut. Kreuger hade i New York lovat att återbetala miljonerna till IT&T. Han saknade dessutom pengar till utdelningar på debentures och de enorma statslån han skulle levererat. Återkommen till Paris sköt han sig i sin bostad.
Dödsboet gjorde konkurs. Luften gick ur imperiet. Sparare och företag blev ruinerade. Rydbeck hamnade i fängelse. Direktörer och styrelseproffs som blundat eller bara inte förstått men uppburit höga arvoden försvann ur näringslivet, åtminstone i USA. Kongressen stiftade nya, välbehövliga lagar för kontroll av kreditväsendet och insyn i storfinansen. I Sverige föll statsminister Ekman, som tagit emot mutor för sitt parti från Kreuger och som framgått sedan hjälpt denne samt i omgångar ljugit om saken. Nykterhetsaposteln Ekman representerade folkpartiets föregångare »de frisinnade». Han hade antagligen helt enkelt inte förstått att pengar en så moraliskt högtstående person tog emot för den goda sakens skull kunde vara »mutor». Och han hade antagligen sett det som självklart att i kristlig tacksamhet sedan hjälpa sin välgörare, liksom att försöka dölja saken när onda människor ville bråka. På längre sikt skapade kraschen och de förhållanden, inklusive förfalskningarna, som avslöjades en mörk bild av storkapitalismen i vårt land och dess tjänare bland borgerliga politiker. Den bilden bidrog till socialdemokratins valseger och maktövertagande 1932 och extremt långa maktinnehav därefter.
Likaså torde händelsen ha ytterligare ökat viljan hos finansmän att hålla en låg profil, att »vara men inte synas».
Omdömena om Kreuger har ändå gått starkt isär. Den liberale amerikanske ekonomen och Kennedyrådgivaren John Kenneth Galbraith kallade honom för »en bov av napoleonska mått». Otvivelaktigt var formatet på Kreugers svindel något av ett världsrekord, men det är viktigt att, som hans senaste biograf Frank Partnoy påpekar, också se ansvaret hos styrelsemedlemmar som blundade och bankmän som lät sig ryckas med utan att ställa frågor. I Sverige härskar ofta motsatt ytterlighet. Kreuger var nog ändå ett visionärt geni och en mänsklighetens välgörare som emellertid drabbades av en gemen otur när oktoberkrisen kom 1929 och sedan, möjligen, råkade begå små oegentligheter i sina försök att reda upp saken! Hur skulle de genier som befolkar svenska banker och storföretag ha kunnat luras av en billig svindlare eller verklighetsfrämmande galning?
Det är hursomhelst svårt att se hur Kreuger ens utan krisen 1929 skulle ha kunnat lotsa projektet med monopol och lån i land. Någonstans kring bildandet av STAB rycktes han med av lättheten att skapa konkreta värden till synes ur ingenting och började skapa fiktiva värden ur ingenting. Han började tro på sin egen myt ungefär som den nästan jämnårige Mussolini, som ju också kom att spela en roll i hans historia. De båda delade faktiskt många intressen, metoder och psykologiska drag – alldeles frånsett det lite likartade slutet.
En sista konstighet i den svenska bedömningen är påpekandet att det fanns substans i företag som STAB, SCA, Ericsson, Boliden med flera, ja även i den ursprungliga byggfirman som fortsatte sin verksamhet under Toll. Självklart. Men tyvärr fanns det oändligt mycket mera luft i det förmodade värdet på hela koncernen. Det var en avsiktligt uppblåst bubbla. Alltihop byggde på en omöjlig framtidskalkyl. Koncernens åtaganden kunde inte infrias med hjälp av de riktiga bolagens riktiga vinster. Dessutom påstår man ibland att konkursboet skulle ha »plundrats» av konkurrenter och särskilt familjen Wallenberg (se kapitel III:7 och 10). Sanningen är att det rörde sig om panter som de utlånande bankerna själva blev tvungna att överta i brist på andra köpare under den rådande krisen. Boliden tillföll således den hårt drabbade Skandinaviska Banken, före detta Skandinaviska Kredit, där Rydbeck opererat. Handelsbanken övertog SCA och en del av L M Ericsson – vilket med tiden blev början till sfärens holdingbolag Industrivärden. Enskilda Banken och Investor förvärvade på samma sätt STAB och betydande poster i Grängesberg, SKF och L M Ericsson, samt paradoxalt nog även majoriteten i Skandinaviska Banken där Kreuger också köpt in sig med luft och sedan lämnat aktieposten som säkerhet för lån hos den Wallenbergägda konkurrenten.
Därmed är det också naturligt att återvända till Wallenbergs och den mer diskreta regim som tagit över i banken och bolagen efter Knut Wallenbergs glansdagar.