Sju söner till Oscar Wallenberg hade uppnått vuxen ålder. Storebror Knut hade som vi sett tidigt berett plats åt sin yngre halvbror Marcus (1864–1943) i bankledningen. Tydligen uppfattade han Marcus som mest lämpad bland de sex yngre bröderna att bistå honom och kontrollera en betryggande aktiepost utöver vad han själv fick rösta för. Kanske verkade Marcus med sitt plikttrogna men inskränkta väsen också lättast att styra. De sex vuxna systrarna räknades enligt tidens synsätt inte annat än som problem vid arvsskiften. Möjligen kunde de användas för att giftas in i familjer med adliga namn som gav glans och god kredit.
Knuts yngre helbroder Wilhelm avled redan 1910, nöjd med en underordnad karriär i flottan och tydligen lätt alkoholiserad. Vi har sett äldste halvbrodern Gustaf (1863–1937) avpolletteras till en diplomatkarriär efter gästspel i AB Stockholm-Saltsjön. Hans fortsatta affärer i hemlandet blev dyra för familjen. Som diplomat uppträdde han odiplomatiskt i Japan under första världskriget och hamnade på en reträttpost i Konstantinopel, där han bara kunde göra begränsad skada. Det i efterhand mycket uppmärksammade faktum att hans sonson, Raoul Wallenberg, aldrig fick någon post i banken, berodde rimligen på den misstänksamhet som både Knut och Marcus sedan gammalt hyste mot Gustaf.
Däremot kom sjöofficeren Oscar Wallenberg den yngre (1872–1939) att spela en roll i koncernen som ständig styrelseutfyllnad i banken, Providentia, Investor samt Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. I vissa avseenden verkar han som en karikatyr av Marcus – ännu bättre på siffror, ännu mer noggrann i småsaker, ännu snålare och ännu mer trångsynt. Kanske var han ändå intelligent och kompetent. Han skötte med framgång rollen som chef för det nyinrättade statliga tobaksmonopolet under ett antal år. Möjligen upplevde Marcus Oscar som det största hotet i kampen för att efterträda den barnlöse halvbrodern Knut som verklig innehavare av makten. Han höll honom hela tiden borta från den inre kretsen samt avlägsnade honom från alla poster där han verkade göra bra ifrån sig. Tor Bonnier, som också satt i Enskilda Bankens styrelse från 1931, skildrar den åldrade Oscar Wallenberg som en på en gång timid och rigid religiös fanatiker. Enligt personalens minnesbilder brukade Oscar ännu under sina sista år dagligen infinna sig i banken, utan att fördenskull räknas till de fyra »herrarna Wallenberg», det vill säga Knut, Marcus och Marcus båda söner, och utan egentliga arbetsuppgifter.
Oscar efterträddes som styrelseutfyllnad av sin två år yngre bror Axel (1874–1963), titulerad envoyé efter en kort diplomatsejour i Washington och med hedersposter i styrelser för olika träindustrier som merit. Hans dotter gifte sig som vi sett med Ragnar Söderberg. Hans son Gustaf hade en tid vissa framgångar som revycharmör under artistnamnet Gustaf Wally. Tor Bonnier säger om Axel Wallenberg: »Jag tyckte bra om honom. Det var något generöst och grandseigneur-aktigt över honom, som passade hans bristande begåvning.»
Dessutom fanns den ännu yngre brodern Victor, som vid sin död 1970 var nästan 100 år gammal och aldrig gjorde något väsen av sig, utom då hans privata affärer behövde saneras av de släktingar som med fiffiga manövrer knuffat undan honom från farsarvet.
Som person var Marcus Wallenberg mycket olik den ståtlige, dynamiske och kreative Knut. Enligt Tor Bonnier var Marcus »tunn och ful, illa klädd, noggrann, försiktig och med kalkylen på den säkra sidan». Som alla Oscar Wallenberg den äldres söner hade han till en början utbildats till sjöofficer. En bana som passade honom sällsynt illa – oansenlig, ömtålig och, för en sjöofficer extra förargligt, mycket närsynt. Han klarade de teoretiska proven åtminstone halvdant men hamnade sist i sin kurs vad gällde lämplighet för yrket. Efter visst tjat fick han lämna flottan 1882 och istället börja studera juridik i Uppsala. Studierna drog ut på tiden till 1888. Dåtidens praktiktjänster som notarie vid domstol, aspirant i ämbetsverk, lärarkandidat eller dylikt var oavlönade och tillsattes av den lokale chefen efter eget skön, förutsatt att den sökande krånglat sig igenom sin akademiska examen. Ett effektivt sätt att hålla obemedlade uppkomlingar utan de rätta kontakterna borta från lukrativa karriärer. Åt Marcus hittade man efter hand en notarieplats i Skåne. Efter praktikåret fick han 1890 på övligt sätt titeln vice häradshövding, varpå han på Knuts uppmaning inträdde som juridiskt biträde i banken – fortfarande och framöver dock alltid kallad »häradshövdingen».
Samma år gifte han sig med Amalia Hagdahl, dotter till läkaren och kokboksförfattaren Charles Emil Hagdahl. Något av en mesallians enligt familjens nya värderingar. Hagdahl var vän till gamle Oscar Wallenberg och Knut men varken stormrik eller adlig. Amalia var hans oäkta dotter med kokerskan. Å andra sidan var Marcus ännu bara en av de minst attraktiva bland Knuts otaliga halvfattiga bröder. Äktenskapet blev inte lyckligt. Den i hemmet auktoritäre Marcus, med tiden sexbarnsfar, upplevde att döma av bevarade brev stor besvikelse, medan toffelhjälten Knut levde i harmonisk symbios med den barnlösa hustrun.
Men i banken vann häradshövdingen snart uppskattning för sin flit och noggrannhet. Han sattes bland annat att försöka reda upp svårigheterna i de bolag som man kontrollerade efter krisen 1878–79 och som fortfarande i egenskap av avskrivningsobjekt doldes på »Obligationskonto nr 3». Det är knappast sant som Marcus efter Knuts död påstod, att denne var slarvig och struntade i sådant. Däremot var han inte road av trassel och petgöra, varför han med varm hand lämnade det till sin lydige lillebror. Det gällde i första hand det gamla problembarnet Hofors järnbruk samt verkstadsföretaget Atlas. Marcus köpte för familjens räkning Atlas konkursbo billigt och betalade därigenom fordringsägarna, till viss del även den egna banken, medan Atlas aktieägare fick stå sitt kast. »Nya Atlas» kom att ingå i banksfären. I Hofors skrevs värdet på aktierna ned samtidigt som banken förvandlade sina fordringar till aktier, gjorde nyinvesteringar och fick fart på verksamheten. Flera liknande insatser följde och gav omsider bland annat upphov till AB Papyrus 1895. En sista mycket stor sådan rekonstruktion gällde 1901–02 ASEA. Bolaget hade trots sina tekniska framgångar kommit på obestånd genom uppfinnaren Gustaf de Lavals misslyckade finansiella operationer. Insatsen gav Wallenbergs och banken mycket god ekonomisk utdelning och ett inflytande i företaget, som dock minskade sedan man med god vinst sålt de aktier man fått under affärens gång.
Arbetet med dessa affärer har, särskilt av Marcus Wallenberg själv och de historiker som hans efterkommande engagerat, framhållits som helt epokgörande för bankens och det svenska näringslivets utveckling. Det var hursomhelst kompetent kamrersarbete. Häradshövdingen saknade de ekonomiska och tekniska visioner som bragt Gustaf de Laval samt ägarna till Hofors och Atlas i svårigheter och ägnade sig enbart åt den förelagda uppgiften att få förefintliga plus och minus att gå ihop. Visionerna i familjen, även rent kamerala, stod Knut själv för och önskade antagligen att det så skulle förbli. Det var han som uppfann det fiffiga sättet att fortsätta att skriva av på »Obligationskonto nr 3» och nu istället dölja vinsterna för att inhösta dem ograverade i samband med nyemissioner framöver.
Knut var hursomhelst mycket nöjd med broderns sätt att sköta sina åligganden. Tidigare hade han hoppats mer på mellanbrodern Gustaf som redan 1888 beretts plats i bankstyrelsen och 1891 fått den formella ledningen för AB Stockholm-Saltsjön. Men denne hade ju inte motsvarat förväntningarna och dessutom gjort egna vidlyftiga affärer. Istället upphöjdes Marcus 1892 till styrelsemedlem och fick en nyinrättad post som vice VD i banken.
Bara elva år skilde Knut och Marcus, men de tillhörde ändå skilda generationer. Knut personifierade livet ut den grandiost rovgiriga kapitalismen från tiden före 1914. Marcus var redan från början den kommande tidens kapitalist – diskret förvaltande sitt pund, beredd att plocka upp resterna sedan mer fantasifulla projekt gått i kras. Även socialt tillhörde de olika släktled. Knut representerade fortfarande uppkomlingsgenerationen, född utom äktenskapet, son till en akterstäderska. Hans pengar var nya och därmed skamliga, hans kompensationsbehov starkt bakom den tillkämpat pompösa framtoningen, hans cynism total. Marcus var däremot redan en infödd representant för den ärftliga överklassen med dess typiska tro på de egna rättigheterna och den egna förmågan. Trots sin gråmelerade framtoning var han hela tiden på ett närmast komiskt sätt övertygad om att han kunde allt och förstod allt och att den rent tekniska kompetens han ibland behövde köpa på något sätt därmed ändå var hans egen. Han umgicks framöver med inte bara Sveriges utan världens främsta ekonomer, gav dem oupphörligt råd och kom med spådomar som aldrig infriades. Han trodde sig kunna upplysa högt bildade politiker om hur fel deras ekonomisyn var: »Jag har talat med Branting härom.» Det finns en lustig historia om hur han 1919 slagit vad med John Maynard Keynes om räntornas utveckling tre år framåt. Han tycks för övrigt aldrig ha förstått att Keynes ekonomiska idéer snart kom att skilja sig från hans egna. Häradshövdingen hade fel men blev ändå förvånad när det 1925 kom ett brev från Keynes som påminde om saken samt om det faktum att en gentleman måste betala för förlorade vad!
Historien med Keynes berättar också om den kanske pinsammaste sidan av häradshövdingens karaktär. Hans närmast patologiska snålhet. Även hans beundrande biograf Torsten Gårdlund kan räkna upp en serie tarvliga gnidigheter gentemot nära medarbetare och vänner. Å andra sidan gjorde den honom knappast mindre nyttig i banken.
Det faktum att han 1911 upphöjdes till VD, medan Knut gick vidare till ordförandeposten, visar den uppskattning som storebrodern hyste för sin lydige medhjälpare. Men troligen var det också menat som definitivt bevis på hur den 58-årige finansfursten och hans 53-åriga hustru i brist på egna barn tänkte sig successionen i sfären. Något senare inleddes de fyndiga donationer som säkrade Marcusgrenens välde. Marcus reagerade dock surt på stiftelseprojektet – borde inte alltihop direkt ha testamenterats till honom och hans barn? Vilket tyder på en häpnadsväckande kortsynthet eller den sorts extrema snålhet som bedrar den mest elementära vishet. Som det nu blev har ju hela makten och härligheten kunnat fortsätta att ärvas på odelat, furstligt sätt. Och utan besvärande skatteuttag av den sort som båda bröderna hatade. Överhuvudtaget är det förvånande att inte häradshövdingen insåg att Knut varit hans välgörare ända från den första anställningen i banken. »Marcus tyckte inte om sin store halvbror», konstaterar Tor Bonnier. Efter Knuts död skrev häradshövdingen förfärliga omdömen, som han lyckligtvis inte publicerade, om broderns insatser i banken innan han själv fått ordning på affärerna, samt framförde samma synpunkter muntligt varigenom de tyvärr ändå nådde en vidare krets. Inför en medarbetare påstod han 1940 att Knut genom sin mor haft »zigenarblod», vilket gjort honom »lat och ohederlig på alla sätt». Naiv självsäkerhet är som sagt ett behagligt privilegium som förvärvas i överklassens barnkammare. Blind avundsjuka är däremot en plågsam åkomma som verkar vara rättvist fördelad i alla socialgrupper. Egendomligt nog låter de sig lätt förenas.
Knut lämnade ju ordförandeskapet i banken medan han var utrikesminister men återvände 1917 och innehade posten ända till sin död 1938. Marcus behöll VD-stolen till 1920, varefter han satt kvar i styrelsen samt fungerade som ordförande i ett antal av de börsbolag man kontrollerade, till exempel Stora Kopparberg. Han hade glädjen att se sina söner Jacob och Marcus junior tidigt ta plats i styrelsen, vilket bekräftade deras företräde framför horden av andra, fattigare släktingar.
Vid sidan av företagsförvaltandet ägnade Marcus Wallenberg sig också åt Skattebetalarnas Förening, som han grundat 1921. Den existerar fortfarande, även om namnet knappast är välfunnet. Syftet är ju det motsatta, att inte behöva betala skatt. Han väckte med tiden mycken vrede då han just för att undfly skatt i Stockholms stad skrev sig på sommarstället Malmvik på Lovö.
Sonen Jacob upphöjdes till VD i banken 1927.
Utnämningen till serafimerriddare 1931 beredde Marcus Wallenberg stor glädje. Han torde aldrig ha blivit medveten om att valspråket var mer välfunnet än det i förstone kunde verka.
Det är knappast sant att Marcus genomskådade Ivar Kreuger. Det gjorde ingen i banken. Däremot hyste man viss avoghet mot Kreuger som konkurrent – även om man också slöt avtal kring förvärv av fler aktier i Stora Kopparberg. Det var enligt gammal sund praxis man bara lånade ut mot säkerhet i svenska industriaktier och absolut inte befattade sig med debentures. Tor Bonnier berättar från sin unika utsiktspunkt öppenhjärtigt om den förvirring som rådde i bankstyrelsen en dag i början av mars 1932. Bara Marcus junior råkade vara närvarande från familjen, då statsminister Ekman ringde och krävde nya lån åt sin gynnare Kreuger. Något som man efter kontakt med de övriga herrarna och med hänvisning till sina principer om insyn i låntagarens affärer lyckades slippa.
Istället fick man genom kraschen alltså kontroll över ännu fler industriföretag, även om några av dem måste rekonstrueras precis som panterna 40 år tidigare. Förändringen av banken från solidariskt bolag med lotter till modernt aktiebolag 1934 var så odramatisk att den ofta inte nämns i böcker om släkten. Slutligen kunde, efter Knuts död, häradshövdingen överta ordförandeklubban i banken och posera som släktens patriark fram till sin död på Malmvik 1943.
Alla hans fyra döttrar gifte sig adligt, den yngsta, Ebba, med hovstallmästare Carl Bonde. Samme greve som förut varit gift med James Fredrik Dicksons dotter men nu uppgraderat sig till en nyare finansfamilj. Till sönerna Jacob och Marcus junior återkommer vi i deras rätta sammanhang.