Ännu en av de ledande förmögenheterna kom att konsolideras – åtminstone för en tid – genom bildandet av stiftelser efter Knut Wallenbergs recept. Egentligen blev familjen Kempes Mo och Domsjö-gren den första mer betydande förmögenhetsgrupp som följde exemplet, redan 1936. Ändå blev deras försök av flera skäl lite mindre effektivt än de andras.
Carl Kempe (1884–1967) hade efter den stormiga stämman 1916 övertagit posten som VD, dock med pappa Frans som välvillig men aningen påträngande ordförande fram till 1922, följd av farbror Seth som inte riktigt lika välvillig innehavare av samma post fram till 1930. Därefter blev Carls morbror, den kompetente advokaten Ernst Treffenberg ordförande. Denne saknade större eget ägande, men tolererades av släkten Kempe så länge pengar punktligt delades ut. Ett stöd för VD:s vacklande maktställning. Carl var visserligen redan genom arvet efter Frans ytterst förmögen, men ändå långtifrån den störste ägaren. Halva faderns aktiepost hade tillfallit Carls syster Fanny, gift med jägmästare Mauritz Carlgren, som var en av cheferna inom koncernens skogsbruk, medan till exempel farbror Seths ännu var odelad.
Fortfarande spelade faster Lotty Bruzelius (1855–1941) med sina dubbla arvslotter den ledande rollen bland ägarna. Det vill säga den som kunde lägga hennes fullmakt till sina egna röster behärskade bolagsstämman. Sedan länge favoriserade hon sina helsyskon Bertha Salin och Seth Kempe och deras barn, till förtret för VD vars far, den kompetente och självuppoffrande Frans, ju på sin höjd varit Lottys trekvartsbror.
Efter att ha ägnat första hälften av sin levnad åt tennis på dåtida elitnivå, fester, glada dambekanta och ofullbordade studier, visade sig dock löjtnanten Carl Kempe överraskande skicklig i att välja framsynta och hårdföra medarbetare i ledningen för koncernen och dotterbolagen samt manövrera de motstridiga släktintressena. I flera avseenden påminner han om arvtagarkollegan Ragnar Söderberg. I likhet med denne lyckades han förvalta sitt arv och rentav få sin koncern att växa. Hans framtoning var lika grandseigneuraktig – han hade ju genom sin mor dessutom äkta aristokratpåbrå. Men han kunde också vara minst lika översittaraktig, eller värre. Han sägs ha brukat kasta sin tallrik mot öppna spisen om läckerheterna inte passade och plågat underlydande med groteska tidspassningsregler vid middagarna på VD:s Norrlandsresidens, den gamla Dicksonherrgården i Gideå, långt in på 1960-talet. Hans syn på mindre bemedlade människor var extremt nedlåtande. Å andra sidan hade även han ett livligt intresse för kulturhistoria, främst 1700-talet med Gustav III, Lenngren och Bellman. Vi befinner oss dock i en ny tid, långt från Knut Wallenbergs eller Ernest Thiels grandiosa mecenatdagar. Precis som kollegan Ragnar Söderberg utövade Carl Kempe sina kulturintressen, liksom sina olater, på ett relativt diskret sätt, långt från offentligheten, i kretsen av beundrande eller skrämda närstående.
Carl Kempe försökte sig rentav, anonymt, som författare av aforismer, det vill säga förmodat kvicka filosofiska tänkespråk.
Visserligen säger den mer professionelle aforistikern Mark Twain i en av sina fyndiga iakttagelser, som vi redan citerat, att »en rik mans kvickhet roar alltid». Men det måste ändå ha behövts rejäla doser ur Carl Kempes berömda vinkällare på Ekolsunds slott innan någon jublade över plattityder som: »Ödmjukheten är en rar planta, som växer med vetandet.» Ofta är tänkespråken just på detta sätt istället omedvetet komiska – den som tror sig vara filosof med sådana funderingar är knappast ödmjuk. Och Kempes misslyckanden i skola och vid universitet borde kanske ha föranlett en viss försiktighet med skryt kring vetande. Det är samma avundsvärda överklassiga självtillit som vi kunnat studera hos häradshövdingen Wallenberg. Eller: »Man kan ta examen i snart sagt allt – utom i sunt förnuft.» Vilket också tycks berätta något om skribentens självsäkra syn på egen oförmåga att fullborda akademiska studier. Eller: »Sossarnas mäktigaste bundsförvant är den Kungl. Svenska Avundsjukan – en av dem väl organiserad naturtillgång.» Sagt av arvtagaren som fått allt till skänks utan att på minsta sätt ha meriterat sig skulle yttrandet förmodligen varit en gudagåva för just socialdemokratin, om det nått en bredare allmänhet. Eller: »Att älska sitt fosterland och sina landsmän är två vitt skilda saker.» Vems fosterland? Visserligen ägde Kempe eller hans företag faktiskt flera procent av Sveriges totala yta, en rekordnotering i branschen. Men det var rimligen ändå inte avsikten att på detta skamlösa vis låta som om fosterlandet vore enbart hans, medan man med fördel kunde byta ut de »medelsvensson» som hånas i flera andra platta utgjutelser. Detta även om hållningen tycks passa ihop med att han under kriget var engagerad i Riksföreningen Sverige-Tyskland.
Men själva den litterära ambitionen är förstås positiv och ovanlig i hans miljö som komplement till tennis, golf, jakt och segling. Mycket riktigt umgicks han med sin motsvarighet i kungahuset, den valhänte amatörpoeten prins Wilhelm. De hade dessutom ett relativt folkligt fiskeintresse gemensamt. Till och med prins Wilhelm uttrycker sig dock i en hyllningsskrift till Carl Kempes 80-årsdag ytterst försiktigt om aforismernas värde.
I likhet med Wilhelms bror, kung Gustav VI Adolf, intresserade Kempe sig också för gammalt kinesiskt porslin, vilket tydligen inte kolliderade med hans tallrikskastarvanor. Han byggde livet igenom upp en utsökt, ytterst värdefull samling av sådant och annan dyr kuriosa, som emellertid, precis som hans företag, gick ett sorgligt öde till mötes efter hans död.
Sitt intresse för 1700-talet och den gustavianska epoken kunde han omsätta i aristokratisk livsföring på den magnifika herrgården Ekolsund vid Mälaren vilken han som nytillträdd företagsledare förvärvat redan 1917. Här residerade han helst framöver. Huvudkontoret låg fortfarande vid Strandvägen i Stockholm, nästan på pendlingsavstånd och långt från sulfitlukten. Den praktiska verksamheten sköttes förstås av platscheferna på bruksorterna i Norrland. I Gunnar Ungers underdåniga biografi från 1967 ges han ändå hela äran för de tekniska innovationer inom pappersmassetillverkningen som forskades fram i Mo och Domsjös och dotterbolagens norrländska laboratorier under hans VD-tid. Men det hör så att säga till genren. Det är däremot ett faktum att han trots sitt häftiga humör och de pyrande släktkonflikterna lyckades kontrollera koncernen och få den att växa fram till slutet av 1940-talet.
Den för förmögenhetens framtid avgörande åtgärden kom emellertid från faster Lotty. Hon var fortfarande oerhört förmögen som innehavare av både halvsystern Helenas och sin egen arvslott och arvet efter deras gemensamme make, den genom egna arv nästan lika förmögne professor Bruzelius. Men precis som Knut Wallenberg saknade hon bröstarvingar. Även om hon aldrig själv befattat sig med företagets affärer hade hon varit den största mottagaren av de generösa utdelningar som släktingarna kunnat rösta igenom med hjälp av fullmakter hon lämnat. Enda dottern hade avlidit sinnessjuk redan 1924. Förmögenheten på 1930-talet torde omräknat till dagens penningvärde ha varit i miljardklassen. Detta fastän hon redan inlett en karriär som välgörenhetsdam i stor stil. Hon hade bland annat donerat hus för ensamstående yrkeskvinnor i Stockholm, arbetsstugor i Norrland och en kyrka i Morjärv. Hon gav generösa legat till tjänstefolk och utvalda syskonbarn i sina testamenten. År 1936 tog hon initiativ till två stiftelser för att »inom Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län fullfölja religiösa, välgörande, vetenskapliga, sociala, konstnärliga eller eljest kulturella syften samt främja jordbruket inom dessa län». Men syftet skulle också uttryckligen vara att skattefritt hålla ihop Mo och Domsjö som familjeföretag. Bakom den formuleringen anas hennes rådgivare och älsklingsbroder Seth.
Den ena stiftelsen, J.C. Kempes minne, trädde genast i kraft och fick hälften av hennes aktier i koncernen, den andra, Seth M Kempes minne, skulle efter hennes död få resten av kapitalet. Hon ledde själv den första stiftelsen fram till sin död 1941.
Stiftelserna var förmodligen helt autentiska uttryck för Lotty Bruzelius filantropiska ambitioner. Men också för den inte fullt så filantropiska ambitionen att bekämpa trekvartsbrodern Frans minne och ättlingar, särskilt VD Carl Kempe. Denne hade två år tidigare högeligen förtörnat hennes moraliska sinne genom skilsmässa från första hustrun och omgifte med en betydligt yngre dam. Den utvalda hade varit gift Dickson men uppgraderade sig, precis som hovstallmästaren Bonde, till en modernare och som det verkade mer stabil finansfamilj. I det vällovliga syftet att näpsa sådan lössläppthet och, postumt, vad hon uppfattade som Frans Kempes snikenhet, gynnade faster Lotty fortfarande Seths barn och barnen till helsystern Bertha. Styrelsen för stiftelserna skulle efter hennes frånfälle bestå av Seth, som alltså absurt nog även kom att basa över en stiftelse till sitt eget minne, samt en systerson till hennes framlidne make, samt därpå Berthas son och Seths båda söner. VD Carl stod först som tredje suppleant. Flera familjemedlemmar som var yngre än han själv stod före i kön för att vid någons frånfälle ta plats i tremannastyrelsen. Och i fortsättningen skulle de styrelsemedlemmarna, från de mot Carls släktgren fientliga grenarna, utse sina egna efterträdare.
Reglerna var som synes i praktiken så nära man kunde komma arvsregler av gammal feodal fideikommisstyp. Man brydde sig inte om den diskreta finurligheten i Knut Wallenbergs skapelse. Först Johnsonstiftelserna lyckades i det avseendet gå längre i öppen cynism. Kempestiftelserna kom dock genom sin bakgrund i interna konflikter att bli mindre effektiva än de andra.
»Den tanten skapade verkligen ett irritationscentrum för Mo och Domsjös ledning», brukade Carl Kempe förklara. En mer träffande iakttagelse än någon av hans aforismer. Men det skulle ändå dröja till efter hans tid, innan kombinationen av naiv välvilja och omedveten illvilja i Lottys stiftelseprojekt på allvar visade sina svagheter.