Att Ruben Rausing (1895–1983) yttrade sig surt om Tor Bonniers lysande affär med Erik Åkerlund var ingen tillfällighet. Han hade, åtminstone enligt egen uppfattning, varit bara en hårsmån från att själv kamma hem det lönsamma bytet. Rausings entré i förmögenhetsligans toppklunga tillhör en senare epok, men hans tidiga bana är nära förknippad med mellankrigstidens storfinans. Och den uppfinning som med tiden skulle göra honom stormrik gjordes redan 1944, även om det sedan tog tid för Rausing att förstå, patentera och lansera produkten.
Rausing var otvivelaktigt en av de intellektuellt mest begåvade gestalterna i den här samlingen. Sedan är det en annan sak att han också förenade den bland förmögenhetsbyggare vanliga bristen på etik med en närmast osannolik tur. Han är näst Axel Broström den av de hittills nämnda som börjat längst nerifrån socialt sett, snäppet under Axel Johnson. Hans personlighet påminner också en aning om Johnsons, familjens senare öden om huset Broströms. Efter Albert Bonnier och Axel Broström är han den tredje genuine företagare vi mött. Men dessutom är han den ende i urvalet som gått den annars för Sverige så typiska karriärvägen från folkdjupet via det rättvisa, högklassiga svenska skolväsendet och vidare genom akademiska studier till makt och ära.
Ruben Andersson, som han från början hette, var son till en målarmästare i Råå på skånska Öresundskusten. Familjen var frikyrklig och socialt ambitiös. Efter studentexamen vid läroverket i Helsingborg tvingades sonen emellertid slå drömmen om långvariga läkarstudier ur hågen. Men han hade också genom läsning och praktikarbete på bank utvecklat ett intresse för ekonomi. En moster sålde fisk och ägg i lösvikt och var tydligen familjens affärsgeni. Hon lånade honom 500 kronor. Därmed kunde han 1916 påbörja den kortare och mindre kostsamma utbildningen till civilekonom vid Handelshögskolan i Stockholm, Wallenbergs speciella sponsringsobjekt.
Han blev en av de fem studenter som någonsin fick högsta betyg i nationalekonomi av den legendariske professorn Eli Heckscher och tog en även i övrigt lysande examen våren 1918. På rekommendation från sina lärare fick han omedelbart anställning i Enskilda Banken. Men vid upptäckten att de verkligt lukrativa posterna i bankledningen var vikta för söner i familjen Wallenberg, vars begåvning, även i de fall där de fått nästan lika fina betyg, knappast kunde mäta sig med hans, beslöt han att söka sig vidare. Vid uppbrottet medförde han dels kunskaper om hur Wallenbergbanken fungerade, dels en måttlös beundran för finansdynastin som företeelse. Att grunda en liknande dynasti blev hans livsmål.
I december 1918 började Ruben Andersson på SLT som fortfarande dominerades av Herzog men styrdes av tjänstemän. Emellertid fick han året efter genom Handelshögskolan ett stipendium till Columbia University i USA, lyckades väl där och fick en forskartjänst. Men då han 1920 erbjöds att bli chef för några dotterbolag inom SLT beslöt han att stanna i hemlandet och med amerikanska metoder rationalisera de företag han anförtrotts. Han gifte sig 1921 och tog tillsammans med hustrun Lisa efternamnet Rausing efter hemsocknen Raus vid Öresund.
Konflikter inom SLT:s företagsledning fick honom dock att vilja lämna företaget 1929. Precis som Tor Bonnier fick han höra ryktet att Erik Åkerlund övervägde att sälja veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund. Möjligen var han rentav än bättre underrättad än Bonniers om det faktum att Åkerlund i deprimerat tillstånd underskattade värdet och framtidsutsikterna för sin skapelse. Hur Rausing utan egna tillgångar tänkt finansiera detta enorma köp som till och med för de stormrika Bonniers varit nästan övermäktigt är en gåta. Bonniers och Åkerlund tycks dock ha varit ovetande om att Rausing var på väg bort från SLT och trott att han agerade som bulvan för ägarna bakom tryckerijätten – Herzogs och Söderbergs. Under alla förhållanden bidrog hans intresse till att driva upp priset. En del av summan hade han tänkt låna av Wallenbergs, som emellertid kunde meddela honom att de redan lovat en annan köpare sitt stöd – Tor Bonnier. Rausings senare antagande att Bonniers till råga på allt finansierade avbetalningarna på köpesumman med Åhlén & Åkerlunds egen kassa berättar kanske något om hur han själv tänkt sig att ordna saken.
Men den utsvävande, överårige playboyen Åkerlund hade ändå blivit imponerad av den unge, tråkige och asketiske strebern Rausing och hans idéer. Själv en kreativ företagsbyggare insåg han att Rausing hade rätt när han utifrån sina erfarenheter i USA förutspådde att färdigförpackade varor var detaljhandelns framtid och att förpackningar med firmatryck därför var en framtidsbransch. Han erbjöd sig att med hjälp av köpeskillingen från Bonniers starta ett förpackningsföretag och göra Rausing till chef. Denne avböjde. Man har antagit att det skulle berott på Åkerlunds rykte för omoral i affärer, men sådan omoral tycks aldrig annars ha oroat honom. Kanske var han rädd att bli lurad av en person som trots alla olikheter liknade honom själv i slughet. Kanske ville han helt enkelt ha en självständig roll. Men Åkerlund köpte helt frankt en påstillverkare på fallrepet i Malmö och gav Rausing ett erbjudande omöjligt att tacka nej till. Rausing fick 100 000 kronor kontant. Dessutom en årslön högre än arvingen Jacob Wallenbergs i Enskilda Banken, samt ett lån på 400 000 till låg ränta för att köpa halva företaget, som resolut döptes om till Åkerlund & Rausing.
Företaget visade sig till en början olönsamt, tvärtemot vad säljaren förespeglat. Men Rausing gick till verket med stor energi. En första triumf var när man 1930 lyckades intressera kvarnarna att förpacka mjöl i papperspåsar med bestämd vikt att säljas direkt till hushållen. Distributionen förenklades, rent mjöl i påsen garanterades, och producenterna kunde trycka reklam på förpackningen och bli varumärken istället för leverantörer av anonymt pulver av tveksam kvalitet.
Men våren 1932 skakades landet och världen av Kreugerkraschen. Åkerlund hade fungerat som bulvan för familjen Kreuger som ägde Stockholms-Tidningen men inte ville skylta med ägandet. Nu stod han inför valet att antingen köpa tidningen av Torsten Kreuger, som stod åtalad för inblandning i broderns affärer, eller förlora sitt inflytande i tidningsvärlden. Han ville ha loss sina pengar. Åkerlund & Rausing gick fortfarande med förlust, men Rausing gick med på att köpa Åkerlunds hälft för 400 000 kronor som skulle betalas efter hand ur företagets vinst och 50 000 kronor genast. Dessa 50 000 var de enda pengar han själv någonsin kom att investera i sina företag. Häradshövdingen Marcus Wallenberg ställde upp och lät Enskilda Banken garantera behövliga lån.
Rausing såg hela tiden till att skaffa sig begåvade medarbetare, ofta ekonomer och säljare med akademisk utbildning, men också internt rekryterade tekniker. De flesta akademikerna kunde dessutom, även efter att ha anställts, studera i USA på Handelshögskolans stipendier, vilket dels resulterade i allmänna kunskaper om vartåt utvecklingen inom detaljhandel och förpackningar var på väg, dels i regelrätt industrispionage där idéer från besökta företag skamlöst kopierades vid hemkomsten.
En originell del av rekryteringspolitiken var Rausings fixering vid kroppslängd. Småväxta personer anställdes inte.
Företaget expanderade under de följande åren. Genom goda kontakter med en socialdemokratisk kommunalpolitiker fick man hjälp att förvärva ett stort markområde söder om Lund, dit man flyttade verksamheten 1939.
Ruben Rausing var i början av 1940-talet en känd företagsledare. Men fortfarande bara en av många framgångsrika entreprenörer i tidens tillväxtbranscher. År 1943 anställdes emellertid en ung laboratorieassistent vid namn Erik Wallenberg (1915–99, tydligen inte släkt med finansfamiljen). Vid Åkerlund & Rausings anläggning i Lund pågick hela tiden försök att med nya förpackningar slå under sig nya marknader. Det man inom hela branschen framförallt drömde om var att hitta en billig förpackning för mjölk. Mjölken såldes oftast uppmätt i lösvikt i speciella mjölkaffärer. Ohygieniskt, olönsamt och lockande till fusk genom vatteninblandning. I Stockholm och Göteborg hade man börjat med glasflaskor, som emellertid visat sig för dyra. Sedan laboratoriechefen kallats in till beredskapstjänstgöring 1944 fick Erik Wallenberg det otacksamma uppdraget att till varje pris åstadkomma en mjölkförpackning i papper, som dessutom kunde fyllas maskinellt, ställas på bord, transporteras och lagras på minsta möjliga utrymme. Hemma, sängliggande i en svår förkylning grubblade han i nattmörker på problemet, när han slogs av snilleblixten att kapa ett papprör och klämma ihop det i ändarna med vecken vinkelrätt mot varandra så att man fick en pyramidformad så kallad tetraeder.
Resultatet av hans mödor skulle totalt förändra Ruben Rausings förmögenhetsvillkor under den kommande efterkrigstiden.