Advokaten Hugo Stenbeck hade som vi sett efter hand förvärvat majoriteten i AB Kinnevik. Trots att vi upprepade gånger mött honom ända sedan Kreugerkraschen och trots den enorma litteraturen kring hans yngre son, förblir han själv en gåtfull och undanglidande gestalt, raka motsatsen till den extremt synlige sonen. Till skillnad från Jacob Wallenberg hade han av allt att döma kommit helskinnad och betydligt rikare ur bulvanaffärerna för tyska Bosch under andra världskriget. Efter kriget hamnar Boschs svenska intressen inom Kinnevikkoncernen, där Stenbeck som vi sett efter hand förvärvade majoritetsägandet. Samarbetet varade tydligen fram till 1958, då bulvanfunktionen inte längre behövdes och Stenbeck kunde lösas ut med mycket god förtjänst.
Som dominerande ägare i Kinnevik arbetade Hugo Stenbeck hela tiden målmedvetet för att utöka koncernens välde och sin egen makt inom företaget. Men han lämnade som sagt ett behagligt minoritetsutrymme och prestigefyllda poster åt de tidigare, adliga ägarna. Hans officiella roll var fortfarande som advokat och ledare av Lagerlöfs advokatbyrå.
Nästa steg för det av Stenbeck nu kontrollerade Kinnevik och dess skogsbolag Korsnäs blev förvärvet av Sandvikens Jernverk i omgångar från 1958 och framöver tills man på 1970-talet helt kontrollerade bolaget med 30 procent av aktierna. En skicklig men gåtfull affär gjordes 1958–62. Kinnevik hade i början av 1950-talet förvärvat turbintillverkaren de Laval i Nacka. Stenbeck lyckades 1958 fusionera bolaget med det av Asea Wallenbergkontrollerade Stal i Finspång, bara för att redan 1962 sälja sin del av det nya sammanslagna Stal-Laval till Asea, troligen med en avsevärd vinst.
Strax efteråt, 1963, överlämnade Hugo Stenbeck formellt makten som VD i Kinnevik till sin äldste son Hugo Stenbeck jr (1933–76) medan han själv behöll kontrollen som styrelseordförande. Av Hugo jr:s övriga syskon blev Margaretha (f 1939), gift af Ugglas, med tiden en betydande moderatpolitiker, riksdagsledamot 1974–95, utrikesminister i den borgerliga regeringen 1991–94 samt därefter Europaparlamentariker. Fram till 1983 hade hon en framträdande roll i Stenbecksfären och av och till styrelseposter i de olika bolagen. Ännu en syster var Elisabeth (1935–85), gift Silfverstolpe, som inte hann spela någon avgörande roll i intrigerna kring imperiet. Först när Hugo Stenbeck jr oväntat avled i cancer återvände yngste sonen Jan Stenbeck (1942–2002) från USA där han gjort egen karriär på finansföretaget Morgan Stanley. I fortsättningen kom han att pendla mellan USA, där hans familj huvudsakligen vistades, och Sverige där han tog över företaget och finansintressena sedan det visat sig att den barnlöse brodern testamenterat sina innehav till honom. Hugo Stenbeck den äldre avled redan året efter, 1977, varefter Jan Stenbeck stod för 50 procent av de tre överlevande syskonens innehav i det bolag som var majoritetsägare i Kinnevikkoncernen. Och med hjälp av moderns egna aktier i Kinnevik kontrollerade han bolaget gentemot de mindre poster som fortfarande innehades av familjerna Klingspor och von Horn. Ingen anade riktigt betydelsen av hans maktövertagande, även om han genast såg till att hålla systrarna borta från den verkliga makten. Fortfarande var skogen i Korsnäs och stålet i Sandvik huvudegendomarna, tillsammans med småposter i besläktade industrier. Kinneviks börsvärde uppskattades till cirka en halv miljard i dåtida penningvärde. Imponerande men inte i högsta divisionen.
En otroligt komplicerad serie affärer och släktfejder följde. Kinnevik hade 1978 köpt 40 procent av stålbolaget Fagersta. Nu lyckades Jan Stenbeck 1983 få Fagersta att köpa majoriteten i Kinnevik. På en beryktad bolagsstämma på biografen Draken i Stockholm kunde han därefter krossa systrarnas och främst Margaretha af Ugglas makt, så att de i princip blev av med sina andelar i familjekoncernen. Varpå Fagersta bytte namn till Kinnevik. Det förra Kinnevik bytte namn till Eris & Co, varpå Fagerstas ursprungliga tillgångar såldes ut, och … Jag är inte riktigt säker på att någon helt förstått affären i efterhand. Säkert är att det hela kostade Jan Stenbeck kontrollen över Sandvik, som såldes ut till det efter familjen Wehtjes tillbakagång mycket anonyma Skanska, före detta Skånska Cement. Men Stenbeck och det nya Kinnevik stod emellertid som i princip enväldiga ägare till Korsnäs, den kassako som länge framöver skulle kunna mjölkas för de hisnande, framgångsrika affärer i de nya branscher den otippade arvingen nu skulle ge sig in i. Margaretha af Ugglas kunde istället ägna sig åt politiken på heltid och som sagt bli statsråd. Man kan dock knappast kalla det familjemakt, syskonen sägs aldrig mer ha talat med varandra, inte ens på moderns begravning.