Vi återkommer förstås till familjen Stenbecks senare öden. Men ännu på 1970- och 80-talen överglänstes man i skogsbranschen, där man fortfarande var fast rotad, av en av de förmögenheter som varit med oss från berättelsens början på 1800-talet, familjen Kempes pappersimperium.
Livsnjutaren Carl Kempe hade 1948 övertagit ordförandeposten i Mo och Domsjö från sin åldrige morbror, advokaten Ernst Treffenberg, som visserligen varit ett stöd för systersonen, men aldrig själv haft någon stark position. Carl behöll den egentliga makten men överlämnade 1949 VD-posten i Mo och Domsjö till sin kusin Erik Kempe. Denne var son till farbror Seth men också med tiden gift med Carls systerdotter Inga Carlgren i ett andra, barnlöst äktenskap, vilket för den korta tid det varade tycktes återställa freden mellan familjegrenarna. Kusinen hade dessutom efter Seths död inträtt i stiftelsernas styrelser och där fått ett tongivande inflytande som kunde utövas i harmoni med Carls välde i företagsstyrelsen. Erik Kempe vidtog bland annat den uppskattade och praktiska åtgärden att flytta huvudkontoret tillbaka till Norrland och placera det i Örnsköldsvik nära det viktigaste bruket. Han bosatte sig på Domsjö herrgård, och hans intresse för verksamheten tycks också ha uppskattats livligt.
Erik Kempe avled emellertid oväntat i hjärtinfarkt 1959. Den bräckliga familjefreden bröt samman. Fransgrenen, det vill säga Carl Kempe och hans syster Fanny Carlgren stred för att VD-posten nu skulle tillfalla Fannys son Matts Carlgren (1917–99), som enligt Carl var den i nästa generation som hade »näsa för affärer». Men Sethgrenen, ledd av Eriks bror Ragnar, hade nu kontroll över stiftelserna och såg till att VD-posten lämnades till en betrodd tjänsteman i företaget, Bengt Lyberg, som behöll uppdraget till 1971, då han avancerade till landshövding i Västerbottens län. Carl Kempe, som i samma veva äntligen lyckats krångla sig in i stiftelsestyrelserna, tvingades av de våldsamma bråk som därpå lamslog verksamheten ge upp sin styrelsepost till förmån för en utomstående kraft, den allmänt respekterade direktören i Handelsbanken Tore Browaldh. Carls släktgren kom framöver istället att representeras av sonen Stig Kempe.
Carl Kempe fortsatte dock att leda Mo och Domsjö utåt och gavs som tidigare framgått äran för företagets tekniska och ekonomiska framgångar. Som en sista triumf kunde han trots det tidigare motståndet installera Matts Carlgren som ordförande i Mo och Domsjö 1965. Vid sin död två år senare lämnade han därmed, för att tala med den vidtalade levnadstecknaren Gunnar Unger, »Mo och Domsjö i goda händer». Sin berömda kinesiska porslins-, guld- och kuriosasamling lämnade han till sina båda döttrar med förbehållet att den aldrig fick skingras eller säljas till utlandet. Troligen tänkte han sig att den skulle bestå bortom den ekonomiska makten ungefär som det Hallwylska palatset, fast ännu mer påminnande om den för honom garanterat bekanta dikten Gammalt porslin av Carl Snoilsky.
Matts Carlgren var uppvuxen i Djursholm och sjuklig. Men han hade valts ut som den mest lämpade i en stor sysslingskara. Han hade examen från Handelshögskolan och var dessutom utrustad med påfallande viljestyrka, gränsande till envetenhet, och ett avundsvärt lugn i svåra lägen, gränsande till nonchalans. Sin vacklande hälsa hade han stärkt med renlevnad och träning, vilket bland annat gjort honom till en hygglig tennisspelare – även om den tid då direktörer som morbror Carl Kempe, kung Gustaf V eller häradshövdingen Marcus Wallenberg kunde utgöra eliten i den vita sporten var förbi. Idrottandet gav honom ändå plats i flera idrottsförbunds styrelser samt i Sveriges Olympiska Kommitté och med tiden i den internationella olympiska kommittén vid sidan om styrelseuppdragen inom koncernen och näringslivets viktigaste organisationer. Dessa uppdrag gjorde honom extra synlig som symbol för näringslivet. I pjäsen Chez Nous av P O Enquist och Anders Ehnmark 1976 om en porrklubb omnämndes Matts Carlgren som en skam för idrotten. Dessutom jämfördes hans nedläggning av ett olönsamt sågverk med mord. Pjäsen är knappast något oförgätligt mästerverk men fick en kortvarig publiksuccé genom Carlgrens försök att åtala skådespelarna. I näringslivet torde det hela dock snarast ha stärkt hans aktier.
Vid det laget hade han ändrat sin ställning i koncernen och från 1971 istället blivit VD för att direkt leda verksamheten, medan ordförandeposten åter blev en dekorativ värdighet och besattes med utomstående. Vid sidan av Mo och Domsjö drev Carlgren också egna företag via holdingbolaget Sanna, fjällhotell och Bukowskis konsthandel. Han hade också förvärvat Kemparnas gamla släktherrgård på Hemsön vid Härnösand och slottet Brandalsund söder om Södertälje.
Tvärtemot vad olyckskorpar trodde vid datorernas intåg under sent 1970-tal ökade behovet av tryckpapper med den nya tekniken. Läsningen av böcker och tidningar ökade. Även användningen av blöjor och toalettpapper ökade, även per individ, fastän det teoretiskt sett borde vara omöjligt. Liksom behovet av kartonger för handeln. Den svenska skogsindustrin fortsatte att expandera. Men Mo och Domsjö fick allt större problem.
Riktigt när det började gå fel och varför är oklart. Kritik mot familjens ledarstil och beslut hade funnits länge. Carlgren överlämnade 1981 på nytt VD-stolen till en utomstående, den energiske Björn Sprängare, och blev själv åter ordförande. Men det skar sig snabbt, och 1985 tillsattes en ny, mer följsam VD, medan Carlgren självsvåldigt ledde koncernen in i allt våldsammare spekulationsaffärer.
Här lämnar vi egentligen Välfärdssverige. Men Kempes och Mo och Domsjös undergång hör till den allra första spekulationsvågen därefter och historien kan med fördel göras ganska kort, trots det egentligen komplicerade förloppet. Det tragiska slutet är hursomhelst redan historia.
I början av 1980-talet förvärvade Carlgren kartongtillverkaren Iggesund åt sig och koncernen. En normal investering. Men efter försäljning av delar av Iggesund samt Mo och Domsjös kraftdivision ville han överta pappersjätten Holmen och började kring 1985 köpa aktier där i konflikt med ägarna Söderbergs och Ratos. Den egentliga krisen började när Ratos 1987 synade Carlgrens kort och erbjöd honom att köpa deras 25 procent av rösterna och därmed majoriteten för 1,5 miljarder – kontant inom fem dagar som i en vanlig börsaffär. Han tackade nonchalant ja. Vilket fick ut andra aktieägare på banan. Strax efteråt bjöd Dagens Nyheter-bolaget Marieberg ut en lika stor post för nästan samma svindlande summa. Bonniers var rädda att hamna med en minoritetspost medan Carlgren som nu hade majoritet gjorde som han ville med bolaget, plundrade eller fusionerade. Carlgren behövde således egentligen inte posten. Och under mellantiden hade börsen fallit kraftigt i en av de svängningar som åter blivit vanliga i världsekonomin efter de nya avregleringarna. Men Carlgren accepterade, förtjust över att, i den mån han kunde betala, bli i princip ensam ägare. Så mycket pengar som det nu rörde sig om hade dock varken han eller Mo och Domsjö. Man har en obehaglig känsla av att han faktiskt inte förstod de villkor som uppkommit i det nya ultrakapitalistiska klimat han och hans kolleger önskat och propagerat för i årtionden. Det var inte längre självklart att någon bank eller ytterst staten trädde in när gamla fina företag och familjer och deras arbetstagare hotades.
Koncernen och Carlgren personligen var redan svårt skuldsatta. Mo och Domsjös aktie fortsatte att falla fritt vid nyheten om vansinnesköpet. Den alltmer desperata jakten på lånemedel fortsatte att driva företagets ägare mot ruinens brant.
För att ytterligare förvärra läget engagerade sig Matts Carlgren och hans privatbolag Sanna 1989 i en kommersiell satellitkanal för kabel-TV i hopp om att denna framtidsinvestering skulle hjälpa upp saken. Ett sådant projekt hade inte ens om det fungerat kunnat bli lönsamt på länge. Det fungerade inte ens på kort sikt. Slutet blev att Matts Carlgren i december 1990 tvingades sälja sin familjs och sina företags Mo och Domsjö-aktier till SCA. Han tvingades under låtsade hedersbetygelser bort som ordförande vid bolagsstämman 1991. Ur Kempestiftelserna fördrevs han slutgiltigt året därpå, varefter Seths sonson, Ragnar Kempes son, Carl Kempe den yngre (f 1939) behöll makten där. Stiftelserna hade vid mitten av 1990- talet efter Carlgrens affärer kvar bara drygt 19 procent av rösterna och 5 av kapitalet. Men man kom framöver att liera sig med den uppåtstigande finansmannen Fredrik Lundberg (f 1951) gentemot SCA och stödja dennes maktövertagande i Mo och Domsjö. Det gav Carl Kempe den yngre en plats i styrelsen som vice ordförande. Koncernen har till skillnad från de forna ägarna kunnat fortsätta att profitera på växande pappersbehov i informationssamhället. Efter avsalu av bland annat bruket i Domsjö bytte företaget 2000 namn till Holmen. I dagsläget kontrollerar Lundbergföretagen drygt 61 procent av rösterna, Kempestiftelserna knappt 17. Carl Kempe den yngre behåller sin dekorativa plats i styrelsen. Men varje egentligt samband med den gamla familjekoncernen har försvunnit. Även stiftelserna har blivit mindre familjepräglade och i takt med att makten och förmögenheten krympt faktiskt fått förhållandevis ideell karaktär.
Den talrika familjen Kempe, Johan Carls och biskop Franzéns ättlingar, återfinns på många håll. Mest markant är Andreas Carlgren (f 1958), son till Matts Carlgrens yngre bror Frans, centerpartistisk miljöminister 2006–11 och Sveriges första öppet homosexuella statsråd. Matts Carlgren själv avled i armod 1999 efter att ha levt övergiven i en tvårummare. Några miljoner som koncernen tidigare satt undan som försäkring hittades emellertid efteråt och tillföll tredje och sista separerade hustrun. Carl Kempes porslinssamling såldes 1997 av döttrarna för 40 miljoner till ett privat museum i Ulricehamn, som dock stängdes av ägaren 2007. År 2008 började Sotheby’s sälja föremålen ett och ett i Hongkong, där det hela beräknades kunna dra in uppåt 500 miljoner.