Wallenbergs, Bonniers, Söderbergs och Ax:son Johnsons jätteförmögenheter bestod och växte under hela Välfärdssveriges tid, snarast bättre skyddade än motsvarande kapitalansamlingar i andra västländer. Egentligen Kempes också – fallet kom ju först i det friare spekulationsklimatet under sent 1980-tal. Men än mer på tvärs mot den gängse bilden av dåtidens företagsklimat är det faktum att ett antal nya storföretag startades kring innovationer och idéer på ett sätt som knappast inträffat vare sig förr eller senare, utom möjligen under de första snilleindustriernas tid vid mitten av 1800-talet. I flera fall gav de också upphov till bestående, extremt välkända förmögenheter. I det föregående har vi bland alla handelshus och holdingbolag bara mött två genuina entreprenörer som skapat långlivade familjeföretag i en speciell bransch – Bonniers och Broströms. Även Kempes imperium var ju, trots sin exklusiva inriktning på trä, egentligen ett handelshus som köpt redan befintliga sågar och böndernas nyförvärvade skogar. Men nu står vi alltså inför en rad äkta entreprenörer – Tetra Pak, Ikea, H&M, EF. Ett företag som KappAhl faller utanför just den här framställningen eftersom grundaren sålde verksamheten till Kooperativa Förbundet och någon bestående förmögenhetsgrupp inte uppkom. Likaså Gambro (se nedan).
Från det att laboratorieassistenten Erik Wallenberg fått sin geniala idé att klämma ihop ett papprör till en tetraeder 1944 tog det trots allt hela åtta år innan den nya mjölkförpackningen »tetran» kunde börja prånglas ut på marknaden – först enbart i form av små gräddtetror eftersom maskinerna krånglade och konsumenterna vrenskades.
Detta är inte någon teknikhistoria, där det skulle gå att göra rättvisa åt det extremt krångliga utvecklingsarbetet. Rent ekonomiskt var det avgörande Ruben Rausings fintliga sätt att göra varje steg i utvecklingen av produkten till patent i sitt namn. Ännu i presskriverierna kring familjetragedin 2012 tycks många journalister ha trott att Rausing åtminstone till någon del stod för utvecklingen av förpackningen och de maskiner och material som krävdes för dess framställning och fyllning. Rausing var ekonom och entreprenör, en genial sådan, men inte ingenjör. Det var först Erik Wallenberg och sedan en rad skickliga konstruktörer, först hos Åkerlund & Rausing och sedan i det 1951 avknoppade företaget Tetra Pak, som kläckte de idéerna och såg till att de fungerade. Därtill kom ett icke föraktligt inslag av industrispionage vid teknikernas studieresor i USA.
Men det går inte att komma ifrån att det var Rausings envetna satsning på produkten och styrning av arbetet liksom hans blick för människor och deras kvaliteter, åtminstone utanför familjen, som ytterst gjorde det hela möjligt. Men även här hade han förstås medarbetare, främst Holger Crafoord (1908–82). Denne var en av de unga ekonomer som Rausing anställt redan 1930. Crafoord hade formellt blivit VD i Åkerlund & Rausing 1946 och var 25-procentig delägare där och i Tetra Pak.
Själva produkten Tetra Pak med tillhörande tillverknings- och påfyllningsmaskiner, vilka var den produkt som egentligen såldes, fortsatte att ge problem under hela 1950- och 60-talen. Förpackningarna läckte och förlusterna växte. Ändå etablerade företaget sig på nya marknader. USA, Frankrike, Italien, Kenya och omsider Indien skulle erövras. Ruben Rausings tro på produkten – och sig själv – förblev en avgörande faktor, trots att han hade svårt att medge de misstag som var oundvikliga. Hans ekonomiska sinne svek honom inte heller när medarbetare med enbart tekniska visioner riskerade att gå över gränsen för det betalbara. Egentligen var den klassiska tetran aldrig någon definitiv lösning på problemen, särskilt inte i stora förpackningar på en liter eller mer. Den var ömtålig, svårfraktad och som öppnad orimligt platskrävande i normala kylskåp, vilket bidrog till dess fortsatta impopularitet bland konsumenterna. Därför lanserades 1963, efter visst motstånd från Rausing själv som vid det här laget till den grad fäst sig vid den geniala lösningen att han på allvar tycks ha börjat tro att den verkligen var hans egen uppfinning, en ny produkt, Brik. Som hörs på namnet en tegelstensformad förpackning, lättlagrad och lättöppnad, för vars produktion man fortfarande kunde utnyttja det mesta av den nya pappers- och maskinteknik som utvecklats för tetran. Även här bestod länge läckage- och maskinproblem. Men i början av 1970-talet var världssuccén ett faktum. Förlusterna hade vänts i vinst och miljonerna började rulla in.
Alldeles i början av arbetet med tetran hade Ruben Rausing drabbats av en personlig tragedi då hans högt älskade hustru Elisabeth, »Lisa», avled i cancer 1946. Han gifte aldrig om sig och tycks inte ha haft andra förbindelser. Han kom att arbeta än mer fanatiskt för sitt företag och familjen. Paret hade tre söner, Gad (1922–2000), döpt efter samma bibliska mall som fadern, Hans (f 1926) och Sven (1928–2003). Sven kunde aldrig delta i företagets verksamhet. Den äldre sonen Gad blev 1949 laboratoriechef i Åkerlund & Rausing med huvuduppgift att få uppfinningarna att framstå som gjorda av familjen och fick sedan underordnade roller i Tetra Pak. Kanske var han den mer begåvade. Han studerade arkeologi vid Lunds universitet, disputerade framgångsrikt och utnämndes till docent. Men Ruben favoriserade Hans, som han ansåg mer lämpad för affärer och gjorde till VD i Tetra Pak från starten, medan han själv blev ordförande och den som ändå egentligen detaljstyrde verksamheten. Kanske samma misstag som då Marcus Wallenberg föredrog den följsamme Marc framför den självständigt tänkande Peter eller då skollärare misstolkar lydnad som begåvning. Hursomhelst blev Hans Rausings svaga ledarskap hela tiden ett svårt problem att hantera för de högt begåvade kreatörerna i hans stab.
Ruben Rausing ville i sin strävan att grundlägga en verklig industridynasti aldrig skaffa kapital genom börsintroduktion och nyemissioner som skulle späda ut ägandet. Tetra Pak förblev därmed hänvisat till lån ur Åkerlund & Rausings kassa eller från Wallenbergs som dessutom i egenskap av stora långivare sedan länge hade en representant i Åkerlund & Rausings styrelse. Trots att Marcus Wallenberg yrkade på börsintroduktion lyckades Ruben Rausing gång på gång med sin fenomenala övertalningsförmåga få fram nya lån. Men Tetra Pak var i praktiken konkursmässigt 1965. För att få det hela att rulla vidare måste något säljas. Rausing som trots förlusterna fortsatte att tro på förpackningarna gick med på att sälja det gamla, lönsamma Åkerlund & Rausing till Jacob Wallenberg och Tändsticksbolaget för att fortsätta satsa på Tetra Pak. Även Crafoord, som efter affären avgick som VD, fick loss sin andel, varefter han enbart fungerade som ordförande 1968–72.
Emellertid ville Rausing till förmån för familjemakten och sönerna även få bort Crafoord och andra smådelägare i Tetra Pak. Genom en serie om inte olagliga så åtminstone oetiska manövrer avlägsnades Holger Crafoord, men lyckades ändå få ut drygt 15 miljoner mot att han satt kvar i styrelsen och ökade företagets lånemöjligheter med sitt goda namn. De geniala kreatörerna, Erik Wallenberg och andra, avpolletterades med mycket blygsam ersättning för sina aktier.
Holger Crafoord satsade emellertid det kapital han fått loss i ett nytt snilleföretag. Redan 1964 hade han grundat Gambro, uppbyggt kring urologiprofessorn Nils Alwalls uppfinning av en konstgjord njure 1961. Crafoord utvecklade nu även detta företag till en världskoncern, ledande inom dialystekniken. Företaget har emellertid lika lite som KappAhl givit upphov till någon bestående storförmögenhet. Det har senare sålts flera gånger och ägs för tillfället delvis av Investor. Den stiftelse som Crafoord strax före sin död grundade tycks trots visst ägande i företaget och en av hans döttrar i styrelsen verkligen främst ägna sig åt att stödja medicinsk forskning.
Efter den finansiella uppstramningen, familjens totala maktövertagande i Tetra Pak och den definitiva etableringen av funktionella Brikmaskiner vände äntligen kurvorna uppåt. De fortsatta problemen från sent 1960-tal och framåt var helt och hållet av den behagliga art som handlar om hur man skyddar och förmerar intjänade pengar. Konkurrenter som PurePak utklassades. Satsningarna i u-länder gav äntligen utdelning. Pengarna flödade in till dotterbolagen. En komplicerad struktur byggdes upp av företagets jurister för att till varje pris hålla inkomsterna utom räckhåll för det svenska skattesystemet. I Schweiz etablerades företagen Société Outremer och Cordotex som sög upp en sorts agentprovision utöver Tetra Paks officiella inkomster och ägdes av tyska Tetra Pak, som i sin tur ägdes av Ruben Rausing personligen. För att undgå svensk skatt på dessa med tiden enorma belopp tvingades Ruben emellertid 1969 bryta banden med svenska Tetra Pak och emigrera, först till Rom, då Gad inte ville och Hans med tanke på VD-rollen inte kunde lämna Sverige. De astronomiska summor som på detta vis kunde hållas kvar i de internationella bolagen och undgå skatt vidarebefordrades till två familjestiftelser som grundats i skatteparadiset Liechtenstein – Hansra för Hans med ättlingar, Gadsra för Gads familj.
Men kvar i Sverige och sönernas ägo fanns moderbolaget Tetra Pak och dess nu avsevärda vinster som hotades av inkomstskatt vid uttag, förmögenhetsskatt under alla förhållanden samt arvsskatt vid generationsskiften. De föreslagna löntagarfonderna troddes komma att ytterligare nagga förmögenheten i kanten, samtidigt som valutaregleringarna hindrade kapitalet att fly. År 1982 beslöt familjen därför att ge sig en rekordutdelning, 79 miljoner istället för de vanliga 5. Det motsvarade exakt det officiella värdet på samtliga aktier i de utländska dotterbolag som inte redan tillhörde fadern eller stiftelserna. Och pengarna utbetalades i form av just dessa aktier. Egentligen var de värda fem miljarder. Framförallt kunde aktier föras ut utan att beröras av valutarestriktioner. Via bolag i Holland överfördes de till brödernas stiftelser i Liechtenstein. Huvudkontoret flyttades samtidigt till Schweiz, medan Hans och Gad med familjer emigrerade till London.
Under tiden hade Ruben Rausing börjat vantrivas i Rom och flyttat till Lausanne i Schweiz. Under sina sista år släppte han helt styrningen av företaget och ägnade sig åt aktiespekulationer av ett slag han tidigare föraktat. Tydligen med stor framgång. Som skriven i utlandet fick han vistas i Sverige högst 182 dagar om året, om han inte ville bli beskattad enligt svenska regler. När dagarna var förbrukade hade han för vana att resa till Danmark och vistas där så att han åtminstone kunde se Skåne och sin födelsekust från den förgyllda exilen. Och han hade till slut ändå förmånen, eller hur man nu ska uttrycka det, att få avlida under en av sina lagligt utmätta vistelser i fosterlandet, på sin egendom Simontorp nära Lund, strax efter den övriga familjens fanflykt, i augusti 1983.
Ruben Rausing förkroppsligar i extrem grad den klassiska, av sociologen Max Weber kring 1905 formulerade teorin om protestantisk arbetsmoral och kapitalism. En diskret farbror Joakim, utan andra laster än girigheten. Skoningslös, moralisk och familjekär. Även om han på sin ålders höst kunde posera behängd med ordnar, var han extremt osynlig i det offentliga. En genial organisatör. Men också en fantast, som fick medarbetare att undra om han utsatte dem för sina hugskott enbart för att se hur de skulle reagera. Han drev hopplösa projekt som engångsflaskor av papp med samma energi som han drivit tetran. Han trodde sig efter hustruns tragiska död ha löst cancerns gåta genom experiment på hästar och ansåg sig mogen för nobelpris i medicin. Han föreslog 1953 via Dagens Nyheter de svenska och danska regeringarna att genom dammbyggen torrlägga Öresund. Något av den sene Strindberg. En konstnärssjäl, men i sin småaktighet och puritanism svårare att sympatisera med än den än mer kreative kollega vi nu kommer till.