Vid sidan av fenomenen Rausing, Kamprad och Persson etablerades givetvis ytterligare ett antal stora familjeförmögenheter i Välfärdssveriges paradoxalt förmånliga klimat. Bland dem som överlevat och kunnat ärvas in i nutiden märks således den som skapats av den ännu levande Bertil Hult och hans utbildningsföretag EF. Vi har redan mött det sent omsider uppdagade faktum att han egentligen är son till Tor Bonnier. Än idag åtnjuter Hult således ett understöd från den biologiske faderns familj, låt vara att det i jämförelse med hans egenförvärvade inkomster är ytterst blygsamt. Själv räknar Bertil Hult ändå advokaten Eric Hult, som vid hans födelse 1941 var gift med hans mor och förblev så till 1953, som sin psykologiske fader.
Hults dyslexi är till skillnad från Kamprads eller Perssons medicinskt dokumenterad och vållade honom betydligt värre problem än trista skolbetyg. Han sattes i hjälpklass och tvingades senare börja som springpojke på Enskilda Banken. Där upptäcktes emellertid hans vakna sinne, och han skickades till England för att lära sig språket och lyckades därefter faktiskt ta studenten som privatist – detta vid en tid då studentexamen fortfarande var förbehållen ett mycket litet fåtal gynnade ungdomar. Men en verklig karriär i banken skulle varit omöjlig med hans handikapp. Tillsammans med sin äldre halvbror startade han ett litet företag, i mycket påminnande om Kamprads och Perssons tidiga köp- och säljverksamheter. Brodern behövde emellertid snart ägna mer tid åt sina studier, och Bertil Hult startade istället med en kamrat en liten resebyrå kallad Snöresor 1964.
Året efter slog man sig på den växande och ytterst lukrativa marknaden med språkresor för skolungdomar till engelska kanalkusten. Företaget döptes till Europeiska Ferieskolan, EF. Kompanjonen lämnade verksamheten ett par år senare, och Bertil Hult anställde en läs- och skrivkunnig medhjälpare som skötte pappersarbetet, medan han själv ägnade sig åt idéer, affärskontakter och ekonomi. Tillväxten tog fart, först genom att man i praktiken konkurrerade ut de större aktörer som tidigare funnits på språkresemarknaden, sedan genom att man vidgade verksamheten till fler länder, språk och kurstyper. Framöver internationaliserade man det hela med kurser och skolor för personer med andra modersmål än svenska. Idén att lära sig engelska eller annat språk på platsen med hjälp av enbart luftombytet och infödd lärarpersonal är kanske inte pedagogiskt helt invändningsfri, men den är mycket lätt att omplantera.
Paradoxen med den dyslektiske språkmiljardären har väl till någon del sin förklaring i Bertil Hults egna erfarenheter av inlärning från mycket svårt utgångsläge och med okonventionella metoder. Men givetvis också i genuin språkbegåvning på områden utanför det skriftbundna. Samt i ovanlig affärstalang och någon liten gnutta tur. För kvasivetenskapliga teorier om affärsgener är Bertil Hult, tillsammans med halvbrorsbarnet docent Kim Santesson, naturligtvis ett fynd.
Europeiska ferieskolan blev omsider Education First, enligt egen uppgift världens största privata utbildningsföretag. Bertil Hult följde omsider Kamprads och Rausings exempel och utlokaliserade sitt företag, sin förmögenhet och sig själv, till Luzern i Schweiz. Detta även om han förutom sina utlandsresidens i Schweiz, Spanien och USA också äger och har ägt luxuösa och omdiskuterade bostadskomplex i Torekov och Djursholm.
Ägarstrukturen efter utflyttningen gjordes lika komplicerad som någonsin Rausings och Kamprads med nederländska stiftelser och holdingbolag till holdingbolag. Inte ens chefer i koncernen sägs ha någon egentlig inblick i hur det hela förhåller sig, även om Hult på senare år odlat en långt mer ostentativt glamorös framtoning utåt än kollegerna. Icke desto mindre är EF precis som Rausings, Kamprads och Perssons koncerner basen för en genuin familjeförmögenhet som kunnat ärvas och överföras, så att vi kan återkomma till dess öden.
Mycket olik Hults, Rausings, Kamprads, Perssons och ett antal mindre förmögenhetsbyggen kring snilleföretag i Välfärdssverige är däremot familjen Lundins förmögenhet. Den grundades relativt sent, men icke desto mindre under epoken.
Adolf Lundin (1932–2006) var en ren spekulant av den typ som tidigare och senare i hög grad dominerat förmögenhetsbildningen och dessutom redan från början nära lierad med den gamla ekonomiska eliten. Han var som framgått gift med Walter Wehtjes dotter Eva och därmed även svåger till Marc Wallenberg och morbror till Marcus »Husky» Wallenberg. Han var examinerad bergsingenjör och en av de få utbildade teknikerna bland förmögenhetsbyggarna. Men det var ändå genom rena affärstransaktioner han byggde imperiet. Han började som föga framgångsrik oljeprospekterare hos Shell men gick vidare till Johnsonkoncernen där han knöt nyttiga kontakter. Mot slutet av 1960-talet gjorde han ett antal lyckade aktiespekulationer. Ett kanadensiskt företag han investerat i hittade stora malmfyndigheter, varpå han 1971 kunde etablera sig som investerare i oljebranschen som han ju redan kände väl till.
Med god kassa kunde han ett par år senare göra det första stora klippet. Det är Lundin själv som berättat historien, så det finns risk för att den är sann. Utanför ökenriket Qatars kust fanns ett lovande oljefält. Men inget hände i förhandlingarna med emiren, som väntade sig generösa mutor. Lundins amerikanske advokat förbjöd honom att betala mutorna. Då kom han istället på den geniala idén att slå vad med emiren. En miljon dollar på att det regnar imorgon!
Emiren kammade hem dollarmiljonen, medan Adolf Lundin fick koncessionen på fältet, som visade sig innehålla väldiga gasfyndigheter.
Lundin sålde snart verksamheten med enorm vinst och gick vidare till nya klipp. Fram till 1980-talets mitt arbetade Lundin Oil och gruppens växande flora av företag mycket anonymt. Metoden var dock redan att investera och spekulera där få andra av omtanke om sitt namn eller med tanke på den politiska risken vågade sig in. Arabemirat som Qatar, eller Oman där man också tidigt etablerade sig, är inga demokratier. Men än svårare för svensk opinion blev det när Lundin trotsade en internationell bojkott och investerade i apartheidregimens Sydafrika. Mobutos Kongo-Zaire och den mordiska diktaturen i Sudan har exploaterats med tiden. Men därmed är vi redan långt inne i den mycket annorlunda förmögenhetsepok som nu följer, och på vars affärsklimat Lundins skapelse är ett typiskt exempel.