Efter Ruben Rausings död 1983 var de Londonbaserade sönerna Hans och Gad ensamma ledare för Tetra Pak-koncernen. Hans hade formellt varit VD ända sedan 1951 och tillåtits leda åtminstone den svenska verksamheten efter faderns emigration 1969. Men inför emigrationen hade han bytt stol till ordförandeposten. Och i och med att han och brodern emigrerat året före faderns död befann man sig snarast längre från den verkliga ledningen än förut. Huvudkontoret låg visserligen i Schweiz, men utvecklingsarbetet fanns kvar i Lund. Enligt några var det en besvikelse för teknikerna att inte hela tiden ha tillträde till bröderna som ofta velat hävda sig inför fadern genom att stödja försök med nya uppfinningar. Enligt andra var det istället en lättnad för företaget att slippa alla amatörmässiga projekt och för teknikerna att få arbeta i fred.
Företaget fortsatte att växa av egen kraft och pengarna att forsa in i brödernas stiftelser i Liechtenstein. Stiftelserna har naturligtvis även placerat de inkommande vinsterna i andra aktier och i statsobligationer så att man förfogar över väldiga tillgångar utöver vad som ackumulerats i den egna koncernen.
Två viktiga affärer genomfördes i 1990-talets nya klippklimat.
Wallenbergs hade som vi sett vissa problem med kontrollen över Investors portfölj. Således beslöt man att släppa kontrollen över Alfa Laval för att med de pengar som försäljningen gav köpa sig starkare i andra sfärbolag. Ett problem vid affären med Alfa Laval var emellertid den stora post som innehades av Wallenbergs fiende, den uppåtsträvande spekulanten Fredrik Lundberg, som vi minns från manövrerna kring Kempes Mo och Domsjö, och vars avkomlingar möjligen framöver kommer att tillhöra de bestående förmögenhetsfamiljerna. Tjänstemän från Tetra Pak, som vid det laget helt tycks ha skött ruljangsen även i rent finansiella frågor, förhandlade i största hemlighet med Claes Dahlbäck från Investor och den länge motvillige Lundberg. I januari 1991 nåddes uppgörelsen. Tetra Pak köpte Alfa Lavals samtliga aktier för rekordbeloppet 16,25 miljarder – utan att behöva låna en enda krona! Efter rekordköpet, som innebar att Alfa Laval lämnade börsen, slogs företagen ihop till Tetra Laval, som fortfarande är koncernens officiella namn. Omsider delades verksamheten i tre grenar – Tetra Pak, Alfa Laval och Alfa Laval Agri, som övertog mjölkseparatorerna vilket sägs ha passat ihop med Tetra Paks mjölkförpackningar. Resten av Alfa Laval återfördes till börsen 2002 och har till största del sålts ut, med god förtjänst får man anta, så att Tetra Laval numera bara kontrollerar 26 procent av värde och röster.
Den andra, ännu större och för familjen mer avgörande affären kom 1995.
Hans Rausing hade aldrig varit helt bekväm i rollen som företagsledare, får man anta. Faderns överdrivna förväntningar på den foglige sonen gjorde snarast saken värre. De få utanför företaget som träffat honom fäller ibland sarkastiska omdömen. Han frånträdde posten som ordförande 1993 och deklarerade att han ville avyttra sin hälft. En värdering av koncernen slutade på 81 miljarder. En köpare anmälde sig genast och oväntat, den siste som Hans velat sälja till och den ende han inte kunde neka – storebror Gad. Mönstret torde inte vara obekant från försäljning av vanliga släktegendomar. Men formatet på affären är unikt. Gad förde över cirka 40,5 miljarder i dåtida penningvärde från sin stiftelse till Hansra och blev 1995 ensam herre på täppan.
Det måste rimligen betyda att belopp i den storleksordningen utöver värdet på Tetra Laval, som med tanke på omständigheterna måste ha varit ungefär det verkliga, hunnit samlas i vardera stiftelsen redan i början av 1990-talet.
Samtidigt kan man dock notera hur den slaktade guldgåsen därefter slutat värpa för Hans och hans släktgren. Visserligen är han i skrivande stund tredje rikast av svenskar efter Ingvar Kamprad och Stefan Persson. Men lägger man ihop hans och barnens (se nedan) förmögenhet stannar familjegrenen ändå på blygsamma 51 miljarder, vilket ska jämföras med sammanlagt 144 miljarder för brodern Gads barn. Själv beskriver Hans Rausing sig i Vem är det numera som »professor». Professorstiteln har enligt samma källa utdelats av »University of Dubna» i Ryssland.
Den mer begåvade, men av fadern mindre gynnade äldre brodern, den meriterade arkeologidocenten Gad, tog över företaget och lämnade det vid sin död 2000 till sina tre barn Kirsten (f 1952), Finn (f 1955) och Jörn (f 1960). Dessa tre äger och leder nu Tetra Laval via Gads stiftelse. Kirsten och Jörn är bosatta i England, Kirsten tydligen mest verksam som hästuppfödare. Finn verkar i Sverige och torde därmed vara den som mest aktivt engagerar sig i företagets öden. Med de förändringar som ägt rum under den aktuella perioden, efter farfaderns, faderns och farbroderns emigration, då skatten på utdelningar minskats långt under skatten på arbete och arvsskatten och förmögenhetsskatten avskaffats, kostar sådan lojalitet med landet inget extra längre.
Av Hans barn tycks Lisbet Rausing (f 1960) ha en alldeles äkta doktorsgrad i vetenskapshistoria, låt vara att familjen donerat en hel del i berörda discipliner. Sigrid Rausing (f 1962) är bokförläggare och har övertagit det kända förlaget Granta samt konverterat till judendomen. Hans Kristian Rausing (f 1963) är idag mest bekant för den makabra tragedi som avslöjades i juli 2012. Han befanns olämplig i företagssammanhang, levde hippieliv, reste till Indien och ådrog sig drogproblem. På ett behandlingshem av den lyxigare sorten träffade han sin blivande hustru Eva Kemeny, dotter till en nästan lika förmögen delägare i Pepsi Cola. Paret hann få fyra barn, som lyckligtvis tycks ha vistats på internatskolor.
Bosatta i Belgravia i två hopbyggda townhouses på en adress som mycket väl kan ha varit världens dyraste, 61–62 Cadogan Place, till ett värde av inemot en miljard svenska kronor, bebodde de några rum som liknade en knarkarkvart. De hade arresterats för droginnehav redan 2008, lovat bättring men sjunkit allt djupare i missbruket. Hans Kristian Rausing greps den 10 juli när han körde bil narkotikapåverkad. Polisen fick tillstånd till husrannsakan, bröt upp dörrar och hittade Evas kropp svårt förruttnad, gömd i parets sovrum. Eftersom liket legat i 57 dagar var det omöjligt att fastställa dödsorsak, och maken kunde bara få ett milt straff för brott mot griftefriden samt föreläggande om vård. (Ett märkligt faktum är att samma kvarter, känt också från Sir John Betjemans satiriska dikt om överklassdamen som ber i Westminster Abbey, även varit scen för Englands före Rausings mest kända mysterium i societeten. År 1974 försvann sjunde earlen av Lucan spårlöst efter att antagligen ha mördat familjens barnflicka, medan hustrun sökt skydd på puben Plumber’s Arms intill.) Eva Kemeny Rausing hade dessförinnan i förvirrat tillstånd också hunnit kontakta svensk polis och absolut grundlöst utpeka svärfadern Hans som Olof Palmes mördare.