Arvingarna till den Perssonska förmögenheten kunde alltså andas ut. Liksom otaliga andra som någon generation tidigare skulle tvingats till komplicerade manövrer eller i värsta fall fått bidra till folkhushållet.
Av de familjer och förmögenheter vi här tidigare mött är Kamprads i skrivande stund fortfarande i teorin styrd av grundaren som vid det här laget närmar sig 90-årsåldern. Med minst 450 miljarder på kontot är han den i särklass rikaste svensken och enligt vissa beräkningar sjätte eller till och med fjärde rikast i världen. Hans hustru Margaretha avled i december 2011. Parets tre söner Peter, Jonas och Matthias kvalar in på miljardärslistan med fyra miljarder var i form av direkt ägande i Ikanogruppen som sysslar med bankverksamhet, fastighetsspekulationer och andra finansiella operationer. Någon sorts generationsskifte tycks dock ha ägt rum i hela koncernen under 2012, även om uppgifterna om hur och i vilken grad fortfarande i skrivande stund är motstridiga. Peter sägs fortsätta i Ikano och ha ansvaret där. Jonas tar över i Ingkagruppen som numera står för det egentliga Ikea med varuhus och möbelproduktion. Matthias styr i Inter Ikea, som fortfarande har hand om ideella värden, fastigheter och franchising och därmed den egentliga makten i möbelkoncernen. Bröderna sitter också i de olika stiftelsernas styrelse. Matthias styr också den till nyligen topphemliga Liechtensteinbaserade stiftelsen Interogo som Ingvar Kamprad instiftade 1989 och som först 2011 avslöjades i TV-programmet Uppdrag granskning. Interogo är det yttersta maktcentret i koncernen i och med att man den vägen kontrollerar Inter Ikea.
Medan familjen Perssons senare generationer hållit en påfallande låg profil har bröderna Kamprad varit bokstavligen osynliga. Det var en mindre sensation när Ikea sommaren 2012 släppte en bild på dem. Den första på 14 år! Alla tre är hursomhelst mellan 40 och 50 och påstås åtminstone vara ordentligt inskolade i verksamheten. I vad mån de verkligen leder den är dock oklart. Förmögenheten kommer hursomhelst att vara deras, i den mån den inte i praktiken redan är det.
Bertil Hult lämnade VD-posten i EF till en kvinnlig direktör utifrån 2002. Sedan 2009 är dock sonen Philip Hult koncernchef. Philips bror Alex tillhör också företagsledningen. Ytterligare två söner ingår i arvingeskaran. Om Perssons arvingar varit diskreta och Kamprads osynliga, så har Hult med familj istället förtjust exponerat sin rikedom. Mest bekant är hans tilltag att 2010 arrangera kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllopsresa på sin privata lustjakt. Händelsen var egentligen pinsam för kungahuset, vars ställning som statliga ämbetsutövare borde ha gjort gåvan omöjlig att ta emot, men givetvis en lysande PR-seger för Bertil Hult. Hans tidigare villa på 800 kvadratmeter i Djursholm, liksom hans lyxbostäder i Torekov, Schweiz, Spanien och USA, samt privata jetplan med tillhörande privatterminal på Bromma väcker uppseende.
Med 15 miljarder är Hult tionde rikast av svenskar. Hans arvingar tycks som sagt redan driva koncernen, men skymtar inte ännu i förmögenhetsligans topp.
Precis som Kamprad och Hult hade Adolf Lundin emigrerat till Schweiz medan kapitalskatterna ännu störde friden för de måttlöst rika. En verklig plats i rampljuset fick hans imperium emellertid först år 2000 då den före detta statsministern Carl Bildt trädde in som styrelseledamot och rådgivare. Bildts karriär befann sig i en tillfällig svacka och han saknade vid tillfället mer prestigiösa uppdrag, samtidigt som arvodeschanserna bör ha varit furstliga. Bildts internationella kontakter och politiska inflytande i hemlandet antogs vara till nytta för bolagen. Men man ska väl inte heller utesluta den goodwill som den respekterade statsmannen kunde skänka åt den illa beryktade koncernen. Det bakfyrade emellertid genast för alla inblandade, kanske värst för Lundins själva. I och med Bildts inträde riktade hans fiender och skandalhungriga medier strålkastarljuset mot Lundins moraliskt tveksamma projekt i Sudan och annorstädes. År 2002 svartlistades koncernen av FN för plundring av naturtillgångar i Kongo. Den retoriskt begåvade Bildt kom förhållandevis helskinnad ur eländet sedan han 2006 lämnat företaget. Han togs oväntat till nåder av den nya moderatledningen och blev svensk utrikesminister. Men för Lundins fortsatte mardrömmen i och med att deras affärer fortsatte att granskas. Pinsamheter kom gång på gång upp i ljuset då någon ville åt utrikesministern, som emellertid varje gång elegant gled ur greppet, medan fläcken stannade på Lundins.
Under tiden hade grundaren Adolf Lundin insjuknat i leukemi. Han avled på ett sjukhus i Genève 2006. Hans imperium har på det viset hunnit ärvas i ordets alla bemärkelser. Av de fyra barnen har Ian Lundin (f 1960), också han baserad i Schweiz, tagit över ledningen för oljehanteringen. Den äldre brodern Lukas (f 1958) är bosatt i Vancouver i Kanada och ägnar sig främst åt gruvsidan. En ny skandalunge såg dagens ljus i och med gripandet av två svenska frilansjournalister sommaren 2011 i Ogadenprovinsen i Etiopien, där de bland annat ville undersöka Lundins samarbete med den besudlade etiopiska regimen mot vilken ett lågintensivt uppror sedan länge pågått i området. Affären blev än mer delikat genom att Carl Bildt nu som utrikesminister var den som främst skulle ansvara för försöken att få journalisterna fria. Visserligen hade Lundin etablerat sig i Etiopien först då Bildt var i färd med att lämna företaget, men pinsamma intervjuer följde. Som vanligt slingrade sig Bildt skickligt ur greppet och kom till och med i god dager då journalisterna omsider frigavs 2012, medan Lundins på nytt stod med de svarta fläckarna.
Värdet på koncernen har uppgetts till cirka 85 miljarder och Lundins andel till cirka 19. Ian Lundin noteras i den senaste listan över svenska miljardärer till blygsamma tre miljarder, Lukas inte alls. Men siffrorna är mycket osäkra. Stiftelser finns givetvis och verkar vara än mer ogenomskinliga än vanligt. En egenhet för Lundinimperiet är att företagen vanligen inte ger någon vinst till aktieägarna. De två stora Lundinbolagen på Stockholmsbörsen – Lundin Petroleum och Lundin Mining – ger ingen utdelning på aktierna. Hela vinsten plöjs tillbaka och satsas i nya projekt och dotterföretag. Familjen får tydligen istället pengar till livets nödtorft på klassiskt Wallenbergvis genom arvoden och bonusar samt genom avsalu av aktier när projekten väl gått i hamn och bolagiserats. Därvid behåller man, också på klassiskt Wallenbergvis, en hygglig kontrollpost. Ian Lundin uppträder lika bryskt som någonsin André Oscar Wallenberg mot frågvisa aktieägare på bolagsstämmor. Småspararna förutsätts vara nöjda med värdestegringen och precis som storägaren sälja av i den mån de vill ha ut sin del i vinsten. Detta kedjebrevsliknande koncept verkar dock fungera utmärkt tillsvidare. Företagets badwill tycks paradoxalt nog upplevas som en sorts garanti för att det finns substans bakom kursstegringarna.
Ägarfamiljerna till de tre här nämnda nyärvda förmögenheterna tillhör alla gruppen av emigranter undan de försvunna kapitalskatterna. H&M-Perssons nådde toppen senare, stannade och segrade över samhällsnyttan på hemmaplan. Den kohort av nya miljardärer som på sistone formerats med hjälp av de allt förmånligare villkoren för förmögenhetsbildning men vars penningansamlingar ännu inte riktigt hunnit konsolideras eller ärvas som verkliga familjeförmögenheter behöver knappast heller emigrera. Detta även om kapitalexport till länder utanför EU och rent exotiska skatteparadis naturligtvis kommer att förekomma. Som vi såg beträffande 1800-talets högst facila skatter lockade redan de till fiffiga flyktmanövrer. Men de nyrika familjerna har onekligen skaffat sig ett tryggt fäste för sina förmögenheter i hemlandet, där även de gamla pengar som hela tiden funnits har fått ökade möjligheter att bevaras och förmeras.
Av de nio förmögenheter som behandlats i det senaste större avsnittet har inte mindre än tre sina rötter i 1800-talet – Wallenbergs, Bonniers och Johnsons. Även familjen Söderberg började sin bana under »den vackra epoken». Det gör fyra av tio nutida ärvda jätteförmögenheter i landet – internationellt sett något av ett rekord, särskilt som det är fråga om stannfåglarna i flocken – låt vara att även de flesta emigranter förblivit svenskar utom i skattehänseende. Kuriöst nog har ju även Lundin och Hult familjeförbindelser med Wallenbergs respektive Bonniers. Men det är nog just ett kuriosum och har i varje fall knappast betytt något för deras förmögenhetsbyggen.
Däremot har knappast någon förmögenhet överlevt från mellankrigstiden, även om personer som Hugo Stenbeck och Ruben Rausing tog sina första steg in i finansvärlden under de åren. De stora, ärvda förmögenheter som skapats och ärvts under 1900-talet tillhör paradoxalt nog istället de i branschen hatade och förtalade välfärdsåren 1945–86. Det är också då som bestående förmögenheter kunnat skapas på det sätt som både Karl Marx och den liberala »starta eget»-propagandan föreställt sig – kring en konkret produkt eller produktionsidé: Tetrapak, Ikea, H&M, EF och, åtminstone på sätt och vis, Kinnevik med MTG. Möjligen tillhör dock som framgått Lundin Oil redan en ny epok som istället påminner om tiden mellan 1800-talets mitt och första världskriget med Dicksons och Kempes skogsaffärer som motsvarighet till oljan.
Det för över till frågan om fortsättning och framtid. Om sådant vet vi förstås absolut ingenting, utom möjligen att förutsägelser på det här området alltid varit mer felaktiga än på något annat område. Vi har fått tillbaka det sena 1800-talets extremt förmögenhetsvänliga klimat och acceptans för sociala klyftor, men också »den vackra epokens» återkommande kriser, krascher, valutaproblem och ihållande lågkonjunkturer. Ingen hade kring 1980 kunnat ana dagens privatiseringar och totalt avreglerade ekonomi – istället trodde både det politiska etablissemanget långt in i borgerligheten och, med mindre entusiasm, de då regerande Wallenbergarna och andra stora kapitalägare på ökade statliga ingripanden och minskad makt för det privata kapitalet.
Även i den mån det nuvarande klimatet skulle bestå i decennier och de sociala klyftorna öka ytterligare, så riskerar givetvis de stora förmögenheterna att upplösas genom utspädning och arvskiften som Dicksons eller Wehtjes eller genom ren inkompetens som Broströms eller Kempes. Eller kommer det att finnas nya möjligheter att, som på sin tid i de gamla handelshusen eller i alla tider i Bonniers handelsbolag och Wallenbergs stiftelser, behålla ägandet i en liten krets och avfärda övriga arvingar med en spottstyver? De av skatteflyktsskäl undan välfärdsstaten bildade stiftelserna blev det ideala sättet att undgå normala arvskiften och bevara familjemakt. Men kommer arvingarna i det nya läget där personliga penninguttag lönar sig så väl att finna sig i sådant? Kommer staterna i EU att i trängda lägen kunna låta bli att fingra på de låtsat allmännyttiga stiftelser som inte placerats i Schweiz eller Liechtenstein?
Ingen vet. Sett i ett historiskt perspektiv är förmodligen Wallenbergs, Bonniers, Johnsons, Söderbergs, Rausings, Stenbecks, Kamprads, Perssons, Hults och Lundins bästa tid nu. Liksom ett antal nya förmögenhetsärvares. Rimligen även några år framåt, trots den pågående ekonomiska världskrisen. I varje fall är villkoren lika goda som de var under »den vackra epoken» mot slutet av 1800-talet, trots den då pågående ekonomiska världskrisen. Men om vi ser på just den svenska historien tycks ju svenska förmögenheter vara extremt motståndskraftiga även under mer förmögenhetsfientliga tider. Åtminstone om de av sina grundare skyddats mot kortsynta uttag och inkompetenta insatser i senare generationer.
Ingen vet som sagt någonsin något om framtiden i ekonomi och politik. Kanske är det bästa råd man kan ge den som innehar eller får en sådan förmögenhet som de här omtalade att redan i livstiden eller senast inför sitt frånfälle sätta sprätt på den under uppseendeväckande former. Åtminstone om man vill ge den en sorts evigt liv. Vilka är de mest ryktbara av svenska kapitalister, de som har en plats i världshistorien? Det är de två i den här samlingen vars förmögenheter inte ärvts men som ändå haft en sådan ställning att de helt enkelt inte kunnat förbigås. Vars förmögenheter på något vis är eviga. Ivar Kreuger och Alfred Nobel.