Allanropet om den blodiga kvinnan på Stengade i Helsingör hade kommit just när Dunja Hougaards och hennes kollega Magnus Rawns tidiga morgonpass närmat sig sitt slut. De hade befunnit sig i bilen på väg tillbaka till polisstationen på Prøvestensvej 1 efter en i stora drag händelselös natt.
Hon hade låtit Magnus sitta bakom ratten hela passet. Inte för att han var en bättre förare, snarare tvärtom. Men så fort hon propsade på att få köra blev han så nervös och ängslig att han flämtade till av minsta lilla filbyte. Så även om de hade hela Nordsjälland som upptagningsområde och färdades minst tjugo mil per arbetspass var det nästan uteslutande han som körde.
Och som alltid när helgen närmade sig, hade han utan någon större finess börjat fiska efter hennes planer. Om hon bara skulle vara hemma och dega framför tv:n, eller om hon tänkte träffa några vänner och kanske rent av gå ut och dansa. För att inte såra honom hade hon svarat så undvikande hon kunde, och lett in samtalet på andra saker. Något hon efter det senaste halvåret börjat bli riktigt bra på.
Men den här gången hade han inte gett upp lika lätt. Vid rödljuset strax efter Jetmacken på Kongevejen hade han vänt sig mot henne och frågat rakt ut om han inte fick bjuda ut henne på Baron von Dy, en fonduerestaurang mitt i Köpenhamn där man fick äta precis så mycket kött man orkade. Det enda man behövde betala extra för var drickat.
Efter en snabb överläggning hade hon bestämt sig för att ta tjuren vid hornen och förklara hur mycket hon gillade honom som kollega, men inte på ett sådant sätt att man gick på en dejt. Mycket längre hade hon inte hunnit innan kommunikationsradion sprakat till och anropat alla bilar som befann sig i närheten av gågatan.
”Det var allt på håret.” Magnus kastade en blick på klockan medan han fortsatte att trumma med fingrarna på ratten i väntan på att det skulle slå om till grönt.
”Vadå, vi kan ju inte bara strunta i det”, sa Dunja och kände hur det kliade i fingrarna efter att ta över ratten.
”Strunta och strunta. Vårt pass är slut, och så måste vi ju hinna tvätta bilen och skriva klart rapporten.”
”Det måste vi inte alls.” Dunja greppade om mikrofonen till kommunikationsradion. ”Hallå Anna, Dunja Hougaard här. Jag och Magnus tar det.”
”Okej, perfekt”, svarade den kvinnliga rösten i radion, varpå Dunja sträckte sig över kontrollpanelen och slog på sirenerna.
”Du menar väl inte att jag ska köra mot rött?” sa Magnus.
”Det är precis vad jag menar. Kom igen nu.” Hon öppnade sin sista påse med Djungelvrål, tog två stycken och kände direkt hur den supersalta lakritsen höjde pulsen. ”Anna, har du någon uppgift om var på Stengade hon befinner sig?”
Magnus skakade på huvudet och tittade sig noga om över bägge axlarna innan han vågade sig på en U-sväng och körde tillbaka in mot Helsingör.
”Nej, men de ringde från butiken Damernes Magasin som ligger precis bredvid Slots Vin, du vet den där stängda vinbutiken”, svarade rösten i radion.
”Okej. Tack.” Dunja visste precis var det var. Hon hade läst om vinbutiken i Helsingörs Dagblad där diskussionerna gått heta om vad man skulle göra med den nedgångna lokalen som såg allt anskrämligare ut för varje månad som gick. Butiken hade stått stängd i flera år sedan ägaren tagit över en annan vinbutik längre ner på gågatan. Problemet var att den nu åttioåriga butiksinnehavaren ägde hela fastigheten och av någon anledning varken var intresserad av att sälja eller hyra ut lokalen som nu befolkades av hemlösa.
”Okej, men vad säger du om mitt förslag?”
”Vadå för förslag?”
”Baron von Dy. Jag har hört att det ska vara hur bra som …”
”Men snälla, kan vi fokusera på det här istället? Sväng in här på Bramsestræde.” Dunja pekade samtidigt som hon lossade säkerhetsbältet.
”Det är ju en gågata. Är det inte bättre att vi kör runtom?”
”Nej, vi vill gärna komma dit idag.”
Polisbilen svängde in på den smala gränden, och innan Magnus hunnit parkera och stänga av sirenerna var Dunja ute ur bilen och på väg mot Stengade där hon trängde sig fram bland alla glassätande turister.
Den stängda vinbutiken med sin gråa spruckna fasad skilde sig markant från resten av den välputsade omgivningen där butikerna tävlade om att vara mest inbjudande. Skylten med ”Slots Vin” såg ut att kunna falla ner när som helst, och innanför de smutsiga skyltfönstren som täcktes av konsertaffischer, var rullgallren nedfällda.
Dunja höjde blicken mot den övre våningen och konstaterade att hela fastigheten befann sig i samma bedrövliga skick. Gjordes snart ingenting skulle den troligen behöva rivas. Någon blodig kvinna kunde hon däremot inte se. Varken i fönstren eller när hon gick fram och försökte titta in genom det smutsiga mörkret i springan mellan två sönderrivna affischer.
”Här är ju hur lugnt som helst”, sa Magnus och tittade sig omkring.
”Lite för lugnt, om du frågar mig.” Dunja gick över till butiksdörren mellan de två skyltfönstren och kände på dörrhandtaget. Den var låst, så hon fortsatte till dörren längst bort till vänster. Ett gråmålat jalusi var nedfällt, men när hon böjde sig ner och kände på det visade det sig att det gick att dra upp för hand.
”Dunja, vänta nu lite.” Magnus gick fram till henne. ”Om det nu var någon här skulle inte jalusiet vara nedfällt, eller hur? Dessutom står bilen riktigt dumt.”
”Jag tänker i alla fall ta mig en titt. Men vänta du i bilen så länge.” Hon försvann in, och lämnade Magnus som till slut gav efter med en suck.
Ljuskäglan från ficklampan avslöjade en hall överbelamrad med tomma vinkartonger, madrasser och kundvagnar, fyllda med filtar och annan bråte.
”Mysigt värre”, sa Magnus medan han rättade till sitt bälte och kände efter att batongen, handfängslet och pistolen fanns där de skulle.
”Butiken har de i alla fall inte tagit sig in i.” Dunja riktade ficklampan mot en gallerförsedd säkerhetsdörr direkt till höger där kraftiga märken i dörrkarmen vittnade om försöken att bryta sig in.
”Men du, vad säger du, då?”
”Om vadå?” Dunja kände försiktigt efter om den murkna trätrappan höll.
”Om imorgon kväll”, sa Magnus och följde efter henne upp mot övervåningen. ”För om det inte passar kan jag även tänka mig lördag. Jag har bara hört att det ska vara lite svårare att få bord då.”
”Magnus, vi ska inte ha något bord, okej?” Väl uppe fortsatte hon in i en smal korridor där golvet var fyllt med duvskit och tapeterna sedan länge lämnat de fuktskadade väggarna. ”För det första skulle jag aldrig sätta min fot på Baron von Dy.” Hon öppnade den första i raden av stängda dörrar och tittade in i rummet som var fyllt med trasiga möbler och hyllor. ”För det andra stängde det för flera år sedan.” Nästa rum var tomt så när som på en säng, några madrasser och en gammal motionscykel. ”För det tredje”, fortsatte hon och öppnade den näst sista dörren.
Längre hann hon inte då det mörklagda rummet visade sig vara fullt av hemlösa som antingen satt och tryckte längs väggarna eller låg utslagna i kaoset av utrullade sovsäckar och filtar. Mitt i allt satt en man med sporadiskt utplacerade tänder och lekte med en gammal tändare. Öppna, tänd, stäng … Bredvid honom satt den blodiga kvinnan, vars ögon lyste vita som om hon var besatt då hennes pupiller försvunnit upp under ögonlocken i ruset av den tömda sprutan som fortfarande hängde i hennes såriga arm.
”Här har vi henne.” Dunja gick in, satte sig på huk och drog ut kanylen. ”Hallå där, hur mår vi här då?” Hon tog tag om kvinnans huvud i ett försök att få kontakt med henne. ”Känner du henne?” Hon vände sig mot mannen med tändaren.
”Jag kan känna dig, om du vill. I fittan”, sa mannen och skrattade.
Öppna, tänd, stäng …
”Dunja, ta det nu lugnt”, sa Magnus med tjänstevapnet i bägge händerna. ”Man vet aldrig när de är så där påtända.”
”Stoppa ner den där nu och se istället till att stationen får reda på att vi har hittat henne.” Hon gav kvinnan några lättare slag mot kinderna. ”Hallå! Dags att vakna!”
Kvinnan kämpade sig genom dimman och försökte fokusera blicken på Dunja. ”Det var inte jag … Inte jag …”
”Vad var det som inte var du? Berätta. Vad är det som har hänt?”
Öppna, tänd, stäng …
”Inte jag … Jag har inte gjort något …”, sa hon och verkade försvinna in i sig själv igen.
”Vad är det du inte har gjort?”
”Hallå, det är Rawn här. Vi har hittat henne”, sa Magnus i kommunikationsradion medan han gick ut ur rummet.
Dunja gav kvinnan ytterligare några lätta örfilar. ”Kom igen nu, tänk efter och berätta. Vems är blodet på din tröja?”
Kvinnan sänkte blicken och tittade som om hon först nu upptäckte allt blod.
Öppna, tänd, stäng …
”Han var så snäll … gjorde aldrig någon illa …” Kvinnan var på väg att bryta ihop. ”Jag lovar, han hade inte gjort dem någonting …”
”Vilka då? Är det någon som har gjort någon illa?”
”När de hade gått försökte jag väcka honom, men det var bara blod. Överallt blod …”
Öppna, tänd, stäng …
”Vilka då?” Dunja strök sin hand över kvinnans hår. ”Minns du hur många de var? Såg du deras ansikten?”
Kvinnan verkade försvinna allt längre in i sig själv.
Öppna, tänd, stäng …
”Hallå, du måste prata med mig”, sa Dunja och försökte få ögonkontakt. ”Försök att komma ihåg.”
”Glada …”
”Hur då glada? Menar du glada som i …”
”Skrattade … hela tiden … Som om det bara var en lek. Och så gula. Gula och glada …”
”Jag förstår inte. Vad menar du?”
”Jag ville stoppa dem, men vågade inte. De var för många …”
Öppna, tänd, stäng …
”Är det inte bättre att vi tar in och hör henne på stationen?” sa Magnus när han kom in i rummet igen med pistolen i ena handen.
Reaktionen kom direkt. Inom loppet av några få sekunder var kvinnan uppe på fötter, och i en enda rörelse lyckades hon slita till sig Dunjas pistol.
”Magnus, vad fan håller du på med? Sänk vapnet!”
Magnus stod som förstenad med bägge händerna i ett krampaktigt grepp om kolven.
”Magnus!”
”Ni ska bort … Bägge två. Ni ska bort, annars …” Kvinnan riktade pistolen fram och tillbaka mellan Dunja och Magnus.
”Ta det nu lugnt. Det där är bara min kollega och ingenting att bry sig om.” Dunja reste sig upp med händerna i luften. ”Varken han eller jag är här för att göra dig illa.”
”Det var precis vad de sa till Jens.” Kvinnan hötte fram och tillbaka med pistolen. ”Bort, sa jag!”
”Skjut henne!” ropade mannen med tändaren. ”Bara skjut henne!”
”Vänta nu här”, sa Dunja. ”Jens? Vem är …”
”Rakt i fejan”, avbröt mannen. ”Eller fittan! Skjut henne i fittan!”
Öppna, tänd, stäng …
”Nu tycker jag att du tar och taggar ner lite.”
”Pang! Rakt i fittan!”
”Tagga ner, sa jag!” Dunja spände blicken i mannen som till slut lugnade ner sig. ”Och Magnus, för helvete! Lägg undan vapnet!”
Öppna, tänd, stäng …
Skottet som gick av fortsatte förbi Magnus och träffade väggen bakom. I ren chock släppte han pistolen som föll till golvet.
”Ni kan dra åt helvete, era jävlar!” skrek kvinnan och slet även till sig Magnus tjänstevapen på sin väg ut ur rummet.
Dunja skyndade ut i korridoren efter kvinnan och hann precis se skymten av henne när hon försvann nedför trappan. Men när hon själv var nere och tillbaka ute på gågatan, var kvinnan som uppslukad av de glassätande horderna som lyckligt ovetande flanerade omkring och njöt av det soliga vårvädret.