I väntan på att insatsstyrkan skulle placera ut sig utom synhåll från Lydia Klewenhielms hus på Sofierovägen 11 satt Fabian i bilen och försökte samla sig genom att bläddra bland bilderna på tvillingarna som Malin Rehnberg hade skickat. Planen att helt enkelt bara prata med de potentiella offren och gå på intuition var lika ogenomtänkt som den var självklar. Skulle den ha minsta chans att fungera var de tvungna att ta den på volley, och precis som Tuvesson varit inne på – improvisera. Något annat fanns det inte tid till.
Tolv timmar hade hunnit passera sedan tvillingarna lyckats med konststycket att lura plitarna på häktet. Tolv timmar då de befunnit sig på fri fot. De kunde inte mer än hoppas på att de inte hunnit göra alltför mycket skada. Att de varit upptagna med att återförenas och slicka sina sår efter gripandet och nederlaget med Chris Dawn.
Om de nu ens hade några sår. Om de ens besatt förmågan att känna nederlag.
Fabian var långt från säker. Trots att han både hade träffat och pratat ingående med bägge två, hade han ingen som helst aning om vilka de var. Det var som om de stod över naturlagarna om hur en människa skulle bete sig. Kylan, effektiviteten, genomförandet in i minsta detalj.
Det enda som talade emot deras smått övernaturliga perfektionism var Malins arbete uppe i Stockholm. Det hade de inte kunnat gardera sig mot. Samma sak med bilderna hon skickat. Där fanns inga övernaturliga krafter. Bara två barn av kött och blod. Två syskon med fel och brister som precis vem som helst, men med en uppväxt så märklig och fylld av övergrepp att den inte kunde beskrivas som annat än ett rent helvete.
Insatsstyrkan är på plats. Klart att gå in.
Meddelandet från Klippan plingade till i mobilen, och Fabian kontrollerade magasinet i pistolen innan han klev ut ur bilen och korsade Sofierovägen.
Om Tågaborg där han själv bodde ansågs tjusigt hade det här området en helt annan guldkant. Med sin oförstörda utsikt mot sundet var det här ett av de bästa lägen Helsingborg hade att erbjuda. Huset i sig var inte särskilt imponerande. Som en lite större vitmålad villa med fyra Dallaspelare utanför entrén.
Han satte pekfingret mot knappen och hörde det elektroniska försöket att efterlikna ett klockspel någonstans därinne. Skulle han se det i hennes ögon eller höra det i hennes röst? Eller skulle det räcka med ett par blåfärgade kontaktlinser och en annan dialekt för att han skulle vara förlorad?
Mobilen ringde. Han tog upp den och såg att det var Sonja. Han hade väntat sig att det var Klippan men hoppats på att det var Theodor. Sonja hade han inte ens räknat med. Hade hon ångrat sig? Eller ville hon bara försäkra sig om att han inte var hemma när hon kom för att packa ihop sina kläder? Oavsett vilket fick det vänta tills han var klar, tänkte han och tryckte av samtalet i samma stund dörrlåset vreds om och dörren öppnades.
”Godkväll, mitt namn är Irene Lilja från Helsingborgspolisen.” Lilja höll fram sin polislegitimation samtidigt som hon konstaterade att Elisabeth Piil hade en helt annorlunda frisyr jämfört med de bägge passbilderna.
”Ja-ha …?” Kvinnan flackade fram och tillbaka med blicken mellan Lilja och hennes legitimation.
”Får jag komma in?”
”Förlåt, men vad är det … Har det hänt något?” Kvinnan rättade till tröjan vars urringning var så stor att ena axeln var helt blottad.
”Det är precis det vi försöker ta reda på, och det är därför jag är här.”
”Kan du inte säga vad det gäller?”
”Jo, men jag tror som sagt att det vore bäst om vi kunde ta det därinne.” Lilja tittade kvinnan i ögonen. Osäkerheten fanns fortfarande där. Men där fanns även något annat. En oro, eller var det rädsla? ”Har du några problem med det?”
”Nej. Varför skulle jag ha det?” Kvinnan steg åt sidan och svalde som om hon gett sig på en alltför stor köttbit.
Lilja klev in i våningen som vid en första anblick verkade mindre än hon väntat sig. Särskilt med tanke på hur många miljoner kvinnan hade på banken. Utan att fråga om lov fortsatte hon in i vardagsrummet.
”Ursäkta, men tar det här lång tid?”
”Det beror på.” Lilja slog sig ner i den ena av de två sofforna framför den öppna brasan. ”Saken är den att det har blivit allt vanligare med identitetskapningar bland de som har det lite bättre ställt. Och just nu utför vi rutinbesök hos alla som nyligen bytt ut sitt körkort, vilket du har gjort trots att det endast var två år gammalt.”
”Va? Varför skulle jag ha gjort det?” Kvinnan satte sig i soffan mittemot och såg ärligt undrande ut.
”Det är precis vad vi skulle vilja ha svar på”, sa Lilja och påminde sig själv om att hon just nu inte kunde ta någonting för givet. ”Så det här är ingenting du känns vid?” Hon la fram en utskrift på de två körkorten och studerade kvinnans reaktion.
Förvåningen verkade äkta. Den darrande handen som höll i dokumentet, de uppspärrade ögonen och den andra handen för munnen. Men egentligen sa det ingenting. Om Nova Meyer var så duktig som alla påstod kunde hon säkert spela upp vilket känsloregister som helst.
Å andra sidan, om det nu verkligen var hon som satt i soffan mittemot och spelade teater, borde hon då inte ha lagt sin energi på att komma på en bra förklaring på det snabba körkortsbytet istället? Eller hade det endast gjort dem ännu mer misstänksamma?
”Nämen, ser man på. Har vi fått besök?”
Lilja vände sig om och insåg direkt att hon inte skulle ha en chans att försvara sig mot mannen som var på väg rakt mot henne.
Astrid Tuvesson hade aldrig tyckt om hästar. Inte för att de någonsin gjort henne något. Men storleken tillsammans med de hårda hovarna ingav en respekt som gick att likna vid ren och skär rädsla. Och nu var hon såklart tvungen att stå bara en halvmeter från det frustande vidundret som ångade efter kvällsgaloppen.
”Absolut”, sa Sandra Gullström och lämnade tillbaka utskriften på de två körkorten till Tuvesson innan hon klev av hästen. ”Vem skulle det annars vara, om inte jag?”
”Och då är min fråga varför du fick det utbytt?” sa Tuvesson och såg till att hålla sig på behörigt avstånd från hästen på vägen in i stallet. ”Jag menar, det var ju tre år kvar av giltighetstiden, och vi kan inte hitta någon polisanmälan om att det skulle vara stulet.”
”Nej, jag tror faktiskt bara att jag tappade bort det.” Kvinnan visade in hästen i sitt bås.
”Tappade bort?” Tuvesson insåg att hon tyckte precis lika illa om den stickande lukten i stallet som hon tyckte om hästar.
”Ja, i alla fall var det det jag skrev i den där anmälan. Ska sanningen fram handlade det snarare om ren och skär fåfänga.” Hon skrattade till och började sadla av. ”Nu har jag i alla fall bytt frisör.”
”Så du bytte ut körkortet du haft i över sju år för att du inte var nöjd med frisyren?”
”Inte bara frisyren. Jag menar du ser ju själv hur bedrövlig jag såg ut. Plufsig och dann. Och då var jag ändå sju år yngre. Fast på den tiden vägde jag fem kilo mer, vilket kanske inte låter som så mycket, men när allt sätter sig i ansiktet är det inte lika kul.” Hon skakade på huvudet och kom ut ur båset med sadeln i famnen. ”Jag förstår inte hur jag kunde gå med på att ha den där bilden på körkortet i sju hela år. Vet du, det var faktiskt min terapeut som sa att jag borde göra slag i saken och byta ut den.” Hon hängde upp sadeln på sin hållare och vände sig mot Tuvesson. ”Förresten, får man bjuda på en kopp kaffe? Eller är du en sådan där som inte klarar av koffein efter klockan åtta?”
”Jag tar gärna en kopp”, sa Tuvesson, lättad över att äntligen få lämna stallet.
”Bara så du vet ska jag vara på konserthuset om fyrtiofem minuter”, sa Lydia Klewenhielm och släppte, om än motvilligt, in Fabian i entréhallen. ”Så vad gäller saken?”
Fabian skannade av rummet och tvingade sig själv att dra ut på tiden innan han till slut vände sig mot henne. ”Är du medveten om att ditt körkort nyligen bytts ut?” Det gällde att få ner tempot och inte ryckas med i stressen.
”Varför skulle jag inte vara det? Det var nästan tio år gammalt och på väg att gå ut.”
Han kunde i alla fall inte se några likheter med Dina Dee. Ändå var det något hos kvinnan som gjorde honom osäker.
”Inte visste jag att polisen hade så mycket resurser att ni kan åka ut och göra hembesök varje gång någon byter ut sitt körkort.”
”Vi har under den senaste tiden haft problem med ett ökat antal identitetskapningar”, sa Fabian samtidigt som han försökte komma underfund med om hon verkligen var så upprörd, eller om hon spelade över.
”Vadå, så ni misstänker att jag skulle vara en av de utsatta?”
”Vi misstänker ingenting. Det är bara ren rutin.”
”Okej, men då kan jag lugna herr konstapel med att det var jag själv som såg till att förnya det. Så om det inte var något mer har jag som sagt inte hela kvällen.”
”Var befann du dig i förmiddags mellan nio och elva?” Fabian fortsatte in i vardagsrummet som hade en fantastisk utsikt över sundet. Det var nästan som om huset fortsatte ut över vattnet.
”Jag gjorde min morgonyoga ute på terrassen, och därefter satte jag mig och jobbade.”
”Här hemma?”
”Ja. Vad nu det har med mitt förnyade körkort att göra.”
”Har du någon som kan intyga det?”
”Nej, jag har varit ensam hela dagen. Och hade jag vetat att det var straffbart, hade jag naturligtvis sett till att ha haft ett vittne sittande här i soffan.”
”Ta det lugnt. Det är ingen som har anklagat dig för någonting.”
”Nähä? Då kanske du kan vara så vänlig att förklara vad det här egentligen handlar om? Vad det är jag är misstänkt för eftersom jag plötsligt behöver ett alibi. Skulle jag ha tagit min egen identitet, eller vad är det frågan om?”
Om det nu är du som är du, tänkte Fabian på väg över till bokhyllan där han drog ut och började bläddra i ett av fotoalbumen. ”Som jag sa har vi haft ett ökat antal identitetsstölder.” De flesta bilderna verkade vara från tiden innan hon fått barn och fortfarande var tillsammans med sin man. Vad han kunde se hade de bott i huset de befann sig i just nu, och enligt bilderna såg det ut att ha varit ett lyckligt äktenskap.
”Ja, och jag har förklarat att det var jag själv som förnyade körkortet.”
”Du och din man. Varför skilde ni er?”
Kvinnan var förvånansvärt oberörd av frågan och ryckte på axlarna. ”Det gamla vanliga. Ett snedsteg för mycket från hans sida, när man var som mest uppsvälld.”
Mannen hade med andra ord fått betala dyrt, och låtit henne behålla huset. Egentligen inga konstigheter. Över huvud taget verkade allting stämma. Allting förutom att kvinnan framför honom inte var ett dugg lik kvinnan på bilderna.