Ett återstående försök, informerade mobilen som lyste upp i det mörka bagageutrymmet. Två gånger hade Sonja misslyckats med att trycka in den fyrsiffriga pinkoden med nästippen, och hon hade nu bestämt sig för att ta en kort paus och samla sina krafter innan hon gjorde ett sista försök. Klarade hon det inte skulle mobilen bli i det närmaste obrukbar.
Hon drog några djupa andetag och försökte röra på sig för att få igång blodcirkulationen. För bara några minuter sedan hade hon haft så ont i sina bakbundna armar att hon velat skrika rakt ut om det inte varit för att hennes mun var igentejpad. Nu var smärtan på väg att domna bort, och snart skulle hon antagligen inte ens känna att hon hade några armar. Det var som om hennes hjärna redan gett upp hoppet om dem och bestämt sig för att de inte längre var en del av henne.
Som när hon var liten och råkade snärja in sig bland näckrosorna i sjön på landet. Hur snabbt det hade gått för henne att ge upp försöken att ta sig tillbaka upp till ytan. Som om livet som väntade där uppe inte varit värt besväret. På något sätt var det hon i ett nötskal. Att alltid välja den enkla vägen och hellre låta sakerna rinna mellan fingrarna än att kämpa emot.
Men den här gången tänkte hon inte sitta bredvid och se på när hennes liv gick under. Den här gången tänkte hon kämpa. För första gången i sitt liv kände hon att hon hade alltför mycket att leva för, för att låta allting slockna. Matilda, Theodor, Fabian … Det fick inte vara slut. Inte på det här sättet.
Bilen svängde in på en betydligt ojämnare och gropigare väg än de tidigare. Skulle hon gissa var det en grusväg, även om hon sedan länge gett upp försöken att räkna ut vart de var på väg.
Istället hade hon lagt all energi på mobilen. Bara att få ut den ur snickarbyxorna hade tagit så mycket på hennes krafter att hon varit blöt av svett när hon var klar. När hon därefter med hjälp av nästippen lyckats knappa in den fyrsiffriga koden och ringa Fabian hade hoppet varit på väg tillbaka. Batteriet hade varit på sextiotre procent och signalerna låtit tydliga och starka. Hon hade varit fullkomligt övertygad om att han skulle svara och strax därefter komma och rädda henne.
Dessvärre hade hon haft fel. Fabian hade varken svarat eller räddat henne. Det hade tagit henne flera minuter att hämta sig från besvikelsen, och när hon därefter skulle göra ett nytt försök att ringa någon annan hade hon råkat trycka fel två gånger i rad.
Nu låg den nu där framför henne och väntade på hennes sista försök. 5, 8, 9, 5, fyra siffror i rätt ordning, varken mer eller mindre. Hon tog ett djupt andetag och lutade sig ner mot mobilen. Femman var inga problem. Inte heller åttan som var den hon missat de två tidigare försöken. Men nu började hon bli nervös och kunde känna hur hon skakade när hon lutade sig ner mot nian. Till hennes stora lättnad gick även den bra, och det var nu bara femman kvar. Den hade hon aldrig missat och den borde inte vara något problem den här gången heller, tänkte hon och samlade sig innan hon böjde sig ner.
Om det inte varit för att bilen plötsligt bromsade in hade hon med all säkerhet träffat rätt. Nu blev det istället tvåan, varpå mobilen direkt slocknade. Samtidigt stannade bilen, och strax därpå ströps motorn.