Sannie Lemke var osäker på om hon hade ögonen öppna eller stängda. Hon kunde i alla fall inte se någonting. Hon hade just återfått medvetandet och hade ingen aning om hur länge hon varit borta. På ett sätt var hon fortfarande borta. Frågan var bara var. Vad som hade hänt. Varför hon frös så att hon skakade.
Vad som väntade.
Det sista hon mindes var deras skratt. Den där smattrande skadeglädjen som ekat i henne sedan de gett sig på hennes bror. Honom hade de varit ute efter att döda. Med henne hade det varit annorlunda. Sparkarna hade visserligen slagit henne medvetslös. Död var hon däremot inte, vilket var det som oroade henne mest.
Hon satt ner, på något hårt och ojämnt. Asfalt. Utomhus. Utan kläder. Det var såklart därför hon frös. Hon försökte hålla om sig men insåg att hennes händer var bundna, liksom fötterna.
Hon kunde höra deras röster nu. Hur de kom närmare, fnissande och uppspelta.
”Kolla, hon har vaknat”, hördes en av dem.
”Det fixar jag”, hördes en annan.
Slaget kom med en sådan kraft att allting försvann för några sekunder. Dessvärre kom det tillbaka lagom till att hon kunde känna smärtan från nästa. Hon önskade inget hellre än att domna bort och försvinna in i mörkret. Bort från deras skratt och allt det kalla. Bort från smärtan och så snabbt som möjligt förvandlas till en omedveten hög med kött. En slagpåse utan fungerande nervtrådar.
Men så enkelt skulle hon tydligen inte få det.
”Tror du inte att hon är tillräckligt mör nu?” hördes någon av dem.
”Nej”, sa en annan, och sparken träffade henne så hårt att det lät som om någonting inne i huvudet gick sönder. Åtminstone gjorde det inte längre så ont. ”Men nu”, fortsatte samma röst. Och så de där skratten som hon hatade mer än allt annat.
Någon kom fram mot henne. Hon kunde höra hur han satte sig på huk framför henne. Hans andetag. Varför kunde hon fortfarande höra? Varför kunde hon ens tänka? Hans ena hand mot hennes panna pressade hennes huvud bakåt, den andra om hennes underkäke tvingade henne att gapa.
En av de andra – det kunde inte vara den första eftersom händerna fortfarande höll sitt grepp om henne – förde in någonting i hennes mun. Någonting hårt och avlångt, insmort i något som fick det att glida allt längre ner i hennes svalg. Kräkreflexen gjorde allt för att tvinga tillbaka det upp igen, men fingrarna i hennes mun, där var hur många som helst, pressade på och tvingade ner cylindern allt djupare i hennes strupe. Hon försökte få luft, men det gick inte, och kväljningarna övergick i kraftiga konvulsioner. Vad höll de på med? Var det så här hon skulle dö?
Så lämnade fingrarna äntligen hennes mun. Händerna släppte taget om henne, och hon kunde återigen fylla lungorna med luft. Lättnaden var nästan obeskrivlig, även om någonting fortfarande fanns kvar därinne och retade hennes kräkreflex. Men vad det än var de tvingat i henne hade det kommit för långt ner. Det kändes som en tråd, eller någon form av lina som ledde upp genom henne och vidare ut ur hennes mun.
”Okej, alla beredda?”
”Ja, för fan! Kom igen, nu kör vi!”
En tändare, det lät i alla fall som en tändare, och så något som sprakade till. Vad förstod hon inte.
Så rycktes bindeln från hennes ögon, och hon kunde se dem framför sig med nerdragna huvor och glada smileysar. En av dem med en bländande mobil i händerna. En annan med en tändare. Himlen ovanför dem var mörk, så det måste ha gått några timmar sedan de hittade henne.
Först nu insåg hon att det fortfarande sprakade någonstans i närheten av henne. Som ett tomtebloss, fast svagare. Hon sänkte blicken, såg de röda gnistorna leta sig upp mot henne, på väg in i hennes mun. Det brände i tungan, och hon försökte släcka det med sin saliv och spotta ut det, men det var omöjligt. Elden skar igenom henne och fortsatte allt längre bak mot svalget. Hon skrek, men det förvärrade bara smärtan från svetslågan som nu letade sig ner genom hennes strupe och brände sönder det mesta i sin väg.
Smällen hördes nästan inte alls. Som ett dovt avlägset dunk någonstans inne i hennes bröstkorg. Som om hon hade ett enormt hjärta som just slagit sitt sista slag.
Varenda obesvarad signal som följdes av ännu en kändes som ett slag i ansiktet. Att Søren Ussing inte svarade efter tre röda med tanke på hur de klantat sig, var fullständigt obegripligt. Om det var någon gång de skulle sitta som på nålar och vänta på att hon skulle ringa så var det nu.
Fareed hade lyckats ta reda på gärningsmännens svenska mobilnummer, och med hjälp av deras position dirigerat henne till Ellehammersvej i ett av Helsingörs alla industriområden. Och där stod de, alla fyra med huvorna neddragna, på andra sidan staketet under en stor silo i en halvcirkel runt Sannie.
Hon ville springa fram och övermanna dem, men skulle inte ha en chans. Dessutom var hon obeväpnad. Hennes enda möjlighet var att så fort som möjligt få hit förstärkning, så när Ussings mobilsvar gick igång, gjorde hon ett nytt försök, men den här gången på det allmänna larmnumret.
Ljudet av mantelrörelsen alldeles bakom henne följt av trycket från pistolpipan mot hennes bakhuvud fick henne däremot att släppa mobilen till marken och höja händerna.
”Nu tager vi det stille og roligt”, sa hon så lugnt och sansat hon kunde samtidigt som hon försökte se om hon hade räknat fel. Men nej, på andra sidan staketet stod de, alla fyra. Så var kom den femte ifrån?
Trycket från pistolpipan lättade. Men hon hade varit med alltför längeför att ta det som ett tecken på att det var okej att vända sig om, och precis som väntat kom slaget med pistolkolven från höger sida. Hennes kast bakåt med huvudet hade däremot inte mannen bakom henne räknat med, och hon kunde höra hur brosket i hans näsa fick ta emot det mesta av kraften.
Pistolen träffade asfalten, och innan mannen hunnit återfå kontrollen snurrade hon runt och slog undan hans ben. Han föll till marken likt en tung säl, och hon förstod direkt att vem det än var som gömde sig bakom smileysen så var det ingen från kampsportsklubben. Här fanns ingenting av den där oberäkneliga snabbheten hon råkat ut för på motorvägen.
Mannen stönade till och kände med handen på blodet som redan börjat rinna ner längs hans hals medan han försökte resa sig upp igen.
”Du bliver der.” Dunja gick fram, greppade om huvan och slet av den. Blodet från den brutna näsan hade smetats ut över stora delar av ansiktet. Men hon hade trots det inga problem med att känna igen mannen hon en gång räddat livet på. Tanken hade funnits där ända sedan hon hittat halssmycket. Men inte på allvar. Hon kunde fortfarande inte förstå det. Hur hade han hamnat här? Och varför? De skulle ju vara fyra. Inte fem.
”Theodor …”, fick hon till slut ur sig. ”Hvorfor?”
Han reste sig långsamt upp med blicken i hennes, och hon kunde se hur hans underläpp vibrerade som en förvarning om att gråten snart skulle vara över honom. Bakom hördes glada tillrop och bildörrar som öppnades och stängdes, och när hon vände sig om såg hon hur bilstrålkastarna tändes och lyste upp två långa korridorer i mörkret.
”Theodor, vi må finde ud af det her på en eller anden måde. Men først er du nødt till at hjælpe mig.” Hon vände sig tillbaka mot honom, bara för att upptäcka att han hade hämtat pistolen och nu med darrande händer riktade den mot henne. ”Nej, Theo, det her er ikke dig.”
”Håll käften!”
Från andra sidan staketet hördes hur motorn varvade upp, och snart hade bilen backat ut på vägen och försvunnit iväg i mörkret.
”Se selv. De er ligeglade med dig.”
”Håll käften, sa jag!” Med pistolen i sina händer tog han ett steg bort från henne, och därefter ytterligare ett. När han var på tillräckligt långt avstånd vände han sig om och började springa.
Dunja skyndade i sin tur åt andra hållet runt staketet in på den angränsande industritomten där Sannie satt lutad mot vägen under silon, naken och bakbunden. Hon gick ner på knä, tog henne i sin famn och letade med fingertopparna tills hon kunde känna de svaga slagen från pulsådern. Det var det här hon sett framför sig men gjort allt för att undvika. Löftet hon kämpat för att inte bryta.
”Sannie, förlåt …”, sa hon även om hennes ord inte skulle förändra något.
Som i en sista ansträngning slog Sannie upp ögonen och mötte hennes blick.
”Men vi vet vilka det är, och jag vet precis vart de är på väg just nu och hur deras bil ser ut, hör du det? Jag har till och med registreringsnumret. Det enda jag behöver göra är att ringa mina kolleger, så är de fast. Och jag kan lova dig. Även om du inte längre tror på mitt ord, så kan jag lova dig att de kommer att få sitt straff.”
Sannie hostade till och öppnade munnen som om hon var på väg att säga något. Men det kom inga ord. Bara blod. I en strid ström rann det ur hennes mungipor och vidare ner på bröstet och asfalten under henne där det snabbt bildades en pöl.
Ögonen var fortfarande öppna och riktade mot henne, men blicken var borta.
Likaså slagen mot hennes fingertoppar.
Försiktigt förde hon ner ögonlocken, först det ena sedan det andra. Därefter la hon ner kroppen på sidan, reste sig upp och fyllde lungorna med den fuktiga nattluften.
Än en gång hade Sleizner lyckats pressa in sina äckliga korrumperade tentakler i utredningen. Och än en gång hade det slutat på det värsta av alla tänkbara sätt. Men aldrig mer. Om det så var det sista hon gjorde skulle hon se till att det inte hände igen.
Från och med nu skulle hon lägga all tid och energi på att plocka ner honom en gång för alla. Hitta hans ömma punkter och slå till när han minst anade. När han trodde att hon gett upp och att allt var över. Att han vunnit.
Och när hon väl fått ner honom på knä skulle hon som det odjur han var stampa tills han bönade och bad om hennes förlåtelse. Men istället för att förlåta skulle hon använda vartenda förbjudet bekämpningsmedel hon kunde få tag på tills han aldrig någonsin skulle kunna resa sig upp igen. Tills han för alltid var över. Utrotad.
Och hon visste precis vem hon ville ha vid sin sida.
Hon gick tillbaka ut på vägen och över till platsen där hon stått och tittat. Mobilen låg kvar där hon hade tappat den. Skärmen var visserligen sprucken men lös upp när hon letade upp hans nummer.
”Hej, hur har det gått?”
”Inte så bra. Jag kom för sent. Men det var inte därför jag ringde.”
”Okej, vad ska jag nu göra?”
”Säga upp dig från TDC.”