103

Än så länge hade Astrid Tuvesson inte så mycket som rört flaskan. Hon hade inte ens tagit den i sina händer för att känna om skruvkorken var öppnad eller om den nedersta metallringen fortfarande var intakt. Att ta en liten klunk om flaskan redan var öppnad var ingenting jämfört med att bryta sigillet. Det var där gränsen gick. Men hon hade hållit fingrarna i styr och visste inte ens vad den innehöll.

Hon visste heller ingenting om vad som hände där utanför. Om de letade efter henne eller ens kände till att hon var borta. Hon hade inte hört något ljud på över en och en halv timme. Förutom brummet från frysens kompressor som slog till och från lite då och då, hade det varit så tyst att om hon höll andan kunde hon höra sin egen puls. Och om det var någonting som oroade henne så var det just tystnaden.

Kanske hade hon varit naiv, men någonstans hade hon ändå räknat med att Klippan relativt snabbt skulle börja undra varför hon inte hörde av sig eller svarade i telefon. Och även om han inte var den mest handlingskraftige i teamet skulle han efter ett tag inte se någon annan möjlighet än att skicka in styrkan för att leta efter henne. Källaren borde de hitta ganska omgående. Frågan var hur lång tid de behövde för att hitta frysen som säkert stod gömd under duken och en massa bråte. Men om hon kunde hitta den kunde de.

Ungefär så hade hon tänkt. Eller snarare hoppats. Nu visste hon inte längre vad hon skulle tro. Någon panik hade hon inte. I alla fall inte än. Hon tittade på armbandsurets självlysande visare och konstaterade att hon snart varit instängd i en timme och tre kvart. Det var med andra ord fem minuter kvar tills det återigen hade gått tio minuter och var dags att ropa på hjälp och ge ifrån sig så mycket oväsen det bara gick.

En timme och tre kvart … Inte undra på att hon frös. Visserligen hade hon alltid varit frusen, och precis som Gunnar alltid tjatat om var det säkert hennes rökning som var boven i dramat och fick hennes ådror att dra ihop sig. Men nu hade hon inte rökt på flera timmar och skakade likväl som ett asplöv.

I början hade hon försökt dela med sig av sin kroppsvärme till Sandra Gullström som låg under henne. Hon hade hållit om henne och om och om igen upprepat att räddningen var på väg. Men snart hade hon insett att det var lönlöst och endast ledde till att hon själv kyldes ner snabbare. Gullström hade tyvärr varit utom räddning, och kom det snart ingen skulle även hennes kropp förvandlas till ett enda stort kylblock.

Så var det den där flaskan. Den låg inte mycket mer än en decimeter ifrån henne. Vad skadade det om hon kände lite på korken? Det var faktiskt att öppna den som var det förbjudna steget. Det visste hon ju. Att öppna den, om så bara för att känna doften av alkoholen. Det var början på slutet.

Hon tog flaskan och vägde den i sina händer. Den kändes åtmin­stone full. Hon höll den ena handen under botten i ett stadigt grepp för att inte råka tappa den, samtidigt lät hon den andra glida upp längs flaskans kropp. Kylan från det frostiga glaset störde henne inte det minsta, och där på andra sidan kände hon den fuktiga etiketten som släppt en del i kanterna.

Det var en Explorer, det kunde hon direkt känna. Den karakteristiska etiketten med vikingaskeppets röd- och vitrandiga segel som sträckte sig ut över den rundade kanten på vänster sida och skapade en liten spets. Det var alltid den man började pilla på när abstinensen slog till och man försökte hålla sig ifrån.

Hon lät handen fortsätta upp längs halsen, och till hennes förvåning var perforeringen på skruvkorken bruten. Den undre ringen hängde löst, och som på beställning ökade pulsen, och med den begäret. Hon släppte flaskan som om den bar på en smitta, och försökte lugna ner andningen. Inte röra, absolut inte röra igen, upprepade hon för sig själv tills hon insåg att hon glömt bort att titta på klockan.

En timme och femtiotvå minuter. Hon hade missat tiden med två hela minuter och började direkt ropa på hjälp så högt hon kunde samtidigt som hon sparkade med fötterna mot väggen. Var tionde minut i sextio sekunder, det var vad hon hade bestämt sig för. Varken mer eller mindre. Hela poängen var att skapa ordning och reda för att hålla paniken på avstånd.

Den här gången tänkte hon däremot låta så mycket hon kunde i minst två minuter. Kanske tre. Men redan efter ett tag övergick hennes rop alltmer i skrik, och hur hon än försökte återgå till ett mer kontrollerat ropande, så var desperationen där och tog över.

Hon hade ingen aning om hur länge hon skrek. Men skrek gjorde hon. Så högt att de skulle höra henne även om de bara befann sig i närheten av huset. För första gången skrek hon för sitt liv, och trots att hon var fullt medveten om att det inte skulle leda till någonting annat än förstörda stämband, kunde hon inte sluta.

Det var först när hon med skakande händer lyfte upp flaskan, lossade på korken och lät den första klunken fylla hennes mun som hon äntligen kunde förmå sig själv att tystna. Som hon längtat. Hon svalde och rös av välbehag i takt med att den brännande värmen spred sig i kroppen. Hon tog ytterligare en klunk, den här gången lite större, och kunde för sitt liv inte förstå varför hon väntat så länge.