Theodor hade gjort allt de bett om. Både sin egen del och lite till. Han hade ställt upp och hållit vakt, och meningen var nu att allt skulle vara över. Bakom dem. Mardrömmen skulle äntligen ha nått vägs ände, och hur hemsk och verklig den än var just nu skulle den om några år inte kännas som annat än just en mardröm, och efter ytterligare några år, knappt ens det.
Det var i alla fall det han hade påstått, den där Henrikjäveln. Istället hade allt gått åt helvete, och nu sprang han här helt ensam i natten med knäckt näsa, avslöjad som en av dem. En maskerad sjuk jävla mördare som gav sig på helt oskyldiga och njöt av se dem lida. Fy fan, vilka svin …
Han visste inte vad de hade gjort den här gången mer än att det var något med en smällare. Fast någon smäll hade han inte hört, och egentligen ville han inte ens tänka på det. Han ville bara radera minnet och reboota hela sig.
De jävlarna hade bara lämnat honom. Istället för att hjälpa till med poliskvinnan hade de bara stuckit. Han som ställt upp för dem. Han som egentligen inte hade ett piss med det här att göra.
Men de skulle få. Fy fan, vad de skulle få. Alexandra också. Och henne hade han varit förälskad i. De kunde dra åt helvete alla fyra. Eller nej, han skulle se till att skicka dem till helvetet. De kunde protestera bäst fan de ville. Det var han som hade pistolen.
Ingenting spelade ändå någon roll längre. Allt var kört. Han var körd. Det hade han alltid varit. Trasig från dag ett. Och inga reparationer i världen skulle hjälpa. Ett måndagsexemplar som borde ha kasserats.
Han hade sprungit länge nu, det var en sjukt lång väg, och han kunde bara hoppas att det var åt rätt håll. Och det var det tydligen, för på trafikskylten som pekade åt höger ovanför honom stod det Helsingborg – en liten uppblåst håla som trodde att den var något. Ändå fyllde skylten honom med ny energi, och bara några minuter senare kunde han se färjeläget några hundra meter bort. Raderna av köande bilar var långa, ovanligt långa för att vara en fredagsnatt. Antingen hade någon av turerna ställts in, eller så skulle en färja avgå när som helst.
På själva terminalområdet tänkte han inte gå in. I alla fall inte än. Där inne bland de prydliga raderna av bilar skulle han synas alltför tydligt om han kom gående. Det sista han ville var att de fick syn på honom i backspegeln innan han fick syn på dem. Därför fortsatte han längs vägen på utsidan av det avgränsande staketet och kunde på så sätt skapa sig en överblick och i lugn och ro ta reda på var deras fula gamla Saab stod och väntade.
Hela poängen var att han dök upp utan förvarning. Att han plötsligt bara var där. Han kunde redan nu se framför sig hur de försökte skämta bort att de bara hade skitit i honom och göra plats för honom i baksätet som om det inte spelade någon roll. Men fan heller att han skulle sätta sig. Istället skulle han bara stå där och titta på dem, och utan att säga ett enda ord låta det gå precis så lång tid att det skulle gå upp för dem att de just grävt sin egen grav.
Saaben stod nästan längst fram i sin rad alldeles under en av gatlyktorna som lyste upp området, och trots att han befann sig på avstånd kunde han se att det var Henrik som satt bakom ratten med Alexandra bredvid och Beavis och Butthead i baksätet. Han kunde slå vad om att de satt och flinade och skickade runt mobilen med den senaste filmen.
Han ökade takten i stegen, utan att för den skull börja springa. När det var ett trettiotal meter kvar gick han fram till staketet och ställde sig tätt intill en lyktstolpe. Det var högre än han räknat med. Å andra sidan fanns det ingen taggtråd högst upp, så det skulle inte bli några problem att snabbt ta sig över, skynda fram och avsluta hela den här skiten.
Han behövde bara samla sig, få ner pulsen som hamrade som en symaskin och fokusera på de närmaste minuterna. Sista minuterna. Så stack han in handen under munkjackan och drog fram pistolen så tätt intill kroppen han kunde, kontrollerade att magasinet var fullt, satte tillbaka den innanför linningen och bestämde sig för att det från och med nu inte fanns någon återvändo.
Klättringen över staketet gick förvånansvärt lätt, och i skydd av mörkret korsade han filerna som ledde ut från färjan och fortsatte fram till nästa staket som var avsevärt lägre och gick att svinga sig över utan att tappa fart. Han var nu inne på området och slogs av att han inte kände någon som helst tvekan i stegen på sin väg mot bilen. De förtjänade inte att leva, ingen av dem. Inte ens han själv, upprepade han i sitt inre. När det var cirka tjugo meter kvar drog han återigen fram pistolen och höll den framför sig med bägge händer.
Femton meter.
Tio.
Pulsen. Den slog nu så snabbt att slagen nästan inte gick att urskilja från varandra.
Sju.
Han hade nog aldrig varit så här nervös. Men någon tvekan kände han inte. Tvärtom såg han mer än någonsin fram emot att det skulle vara över. Att hans liv äntligen kommit fram till slutscenen.
Tre.
Om det inte varit för de avlägsna blåljusen. Då hade han varit framme nu. Kanske till och med hunnit avlossa ett skott eller två. Istället var han tvungen att sänka pistolen och backa tillbaka in i mörkret.
Mindre än en och en halv minut senare var hela området omringat av ett blåblinkande hav av polisbilar. Som från ingenstans hade de materialiserats ur mörkret och var plötsligt överallt på en gång, och innan Henrik eller någon av de andra hann reagera kom mörkklädda poliser med skottsäkra västar och automatvapen fram från alla håll och kanter.
Han tittade sig omkring efter en flyktväg, men det fanns ingen. Att klättra tillbaka var uteslutet. Det skulle dra för många ögon till sig. Samma sak med att börja springa.
Istället började han långsamt gå därifrån. Ett långsamt steg i sänder, och därefter aningen snabbare. Ingen verkade lägga märke till honom, och efter en stund vågade han till och med kasta en blick över axeln och se hur de försökte göra motstånd när de slets ut ur bilen och greps, totalt ovetande om att poliserna just räddat livet på dem.