Nu var de där igen. Rösterna från hans gamla kolleger Tomas och Jarmo. Skriken efter hans hjälp. Som en påminnelse om hans misslyckande. En påminnelse om att vad han än trodde så skulle han återigen misslyckas. Med den skillnaden att den här gången var det hans egen familj som skulle falla offer.
Han hade ingen aning om vad som egentligen hade hänt. Om Alex White precis som han misstänkt från början verkligen var ett av offren, eller om Didrik Meyer kommit i kontakt med Sonja på något annat sätt. Men det spelade ingen roll. Det enda som betydde något just nu var att till varje pris hinna i tid innan han började göra verklighet av sitt hot.
Det var inga större svårigheter att hitta till platsen på E6:an där husbilen hade stoppats och Nova Meyer gripits. Blåljusen från polisbilarna syntes redan på flera kilometers avstånd. Det hade dessutom bildats en lång kö trots den sena timmen då det innersta körfältet var avspärrat och uniformerade poliser kontrollerade varenda förbipasserande bil. Det var med andra ord fortfarande fullt pådrag.
Han legitimerade sig och körde in och parkerade innanför avspärrningen. Ett tjugotal meter längre fram stod Molanders skåpbil parkerad bredvid husbilen som slirat ut en bit i gräset. Molander själv syntes däremot inte till. Inte heller någon av hans assistenter som säkerligen också skulle känna igenom honom. Troligen befann de sig inne i husbilen, upptagna med att samla in och säkra tekniska bevis.
Han klev ut ur bilen och kastade en blick på klockan. Hon var redan fem i ett vilket innebar att han endast hade ytterligare trettiofem minuter på sig att leta upp poliserna som höll Nova Meyer, övertyga dem om att han skulle ta över och därefter köra hem med henne. Vad som skulle hända därefter var fortfarande ett oskrivet blad.
”Fabian! Vad gör du här?”
Fabian vände sig om och såg att det var Molander som klivit ut ur husbilen och nu var på väg mot honom. ”Jag ska hämta Nova Meyer för ett inledande förhör”, sa han under tiden de skakade hand och förvånades själv av hur självklart det lät. ”Du vet inte var de håller henne?”
”Jodå, hon sitter i en av Landskronabilarna där borta.” Molander nickade bort mot en av de blinkande polisbilarna. ”Vad jag förstår har hon inte sagt ett enda ord sedan hon greps. Men apropå en som kan hålla låda så talade jag just med Klippan, och han nämnde faktiskt ingenting om att du skulle komma.”
”Nähä? Men nu är jag i alla fall här.” Fabian ryckte på axlarna för att understryka att det inte var ett problem han tänkte slösa sin tid på. ”Hur går det för er, då? Har ni hittat något?”
Molander sken upp. ”Peruker, kläder, bilder, en stor mindmap-karta, körkort, datorer. Vi pratar extra allt. Högsell kommer att hoppa jämfota av lycka. Så nu är det upp till dig att se till att pressa den där bruden ordentligt om var brorsan sitter och trycker, så kanske man för en gångs skull kan få lite ledigt i helgen.”
”Låt oss hoppas på det”, sa Fabian och nickade kort. ”Vi ses.” Han fortsatte vidare i riktningen som Molander nickat, och i en av de blinkande polisbilarna såg han henne. Där mellan de två uniformerade poliserna i baksätet syntes siluetten av kvinnan som lurat honom som ingen annan.
”Du, förresten! Det var en sak till”, ropade Molander precis tillräckligt högt för att han inte skulle kunna låtsas som att han inte hörde.
Han tittade på klockan och vände sig återigen om. Fem över ett och tjugofem minuter kvar.
”Bra jobbat med Tuvan. Klippan berättade att hon kommer att klara sig utan allvarliga men trots att hon både hade hjärtstopp och var kraftigt nedkyld.”
”Ja, det var allt nära ögat”, sa Fabian och nickade stumt några gånger innan han till slut kände att det var okej att fortsätta vidare.
Resten fortlöpte förvånansvärt smidigt. De två poliserna såg inga konstigheter med att han tog över ansvaret, och mindre än fem minuter senare var han på väg hem till Pålsjögatan 19 med Nova Meyer bredvid sig i passagerarsätet.
Frågorna var alltför många för att han skulle veta var han skulle börja, och han ställde därför ingen av dem, utan la istället all sin energi på att försöka lugna ner och tysta rösterna som förgäves ropade hans namn.
Han hittade en ledig plats i höjd med huset på motsatta sidan av gatan. Fönstret i vardagsrummet var tänt, men gardinerna var fördragna så det gick inte att se vad som försiggick därinne. Han klev ut ur bilen, rundade den och hjälpte Nova Meyer ut. Än så länge hade de inte sagt så mycket som ett ord till varandra, och kanske skulle de heller aldrig komma att göra det. Kanske var det här det sista han skulle se av henne.
Utan några protester lät hon honom låsa upp handfängslet och istället låsa hennes händer bakom ryggen. Fotfängslet lät han vara kvar, varpå de påbörjade den långsamma vandringen över gatan. Väl över och uppe på farstutrappan drog han fram sitt vapen ur axelhölstret och osäkrade det. Dörren visade sig vara olåst, och med ena handen om Nova Meyers handfängsel och den andra om pistolen gick han in i huset.
Precis som på bilden som följt med sms:et satt de bredvid varandra i soffan. Sonja i mitten med Matilda på den högra sidan och hennes kompis Esmaralda på den vänstra. Både deras munnar och händer var tejpade, och han kunde se hur skräcken lyste i deras ögon.
”Bra där”, sa Didrik Meyer som satt i skräddarställning mitt på soffbordet med blicken på sitt armbandsur. ”Nästan två hela minuter före utsatt tid.” Han mötte Fabians blick. ”Det är ju nästan värt en liten applåd. Eller vad säger du själv?” Han la pistolen med den långa ljuddämparen i knäet och klappade långsamt fyra gånger.
”Lägg ifrån dig vapnet.” Fabian tecknade med sin pistol att han skulle skicka iväg det över golvet.
”Du kanske tror att jag är ironisk. Men då misstar du dig. För jag måste verkligen medge att jag är imponerad på riktigt. Jag menar, ska man tro din fru bryr du dig varken om henne eller barnen. Om du gjort det, hade vi ju aldrig befunnit oss i den här …”
”Jag sa, lägg ifrån dig vapnet.”
”Menar du det här?” Didrik Meyer höll upp sin pistol. ”I så fall måste jag göra dig besviken. Du förstår, om den här speldosan ska fortsätta spela är det du som ska göra dig av med din pistol. Inte jag.”
Fabian skakade på huvudet, väl medveten om att vapnet i hans hand just nu var det enda som höll honom och hans familj vid liv. ”Jag har gjort precis som du har bett om. Din syster är här, och det finns inga andra poliser någonstans i närheten. Men om du vill kunna lämna det här huset tillsammans med henne, lägger du ifrån dig ditt vapen nu med en gång.”
”Det ser ut som om alla de där timmarna på skjutbanan har gett utdelning. Din hand skakar ju inte det minsta.” Didrik Meyer riktade sin pistol snett bakåt utan att släppa Fabian med blicken. ”Nu är det bara snabbheten som saknas.”
Skottet lät mer som en pil som susade genom luften än ett pistolskott, och det var först när han såg Matilda ta sig för sin blödande buk som han insåg att det faktiskt hade avlossats.
”Antingen gör du som jag säger, eller så gör du inte som jag säger. Mycket svårare än så är det inte.”
Fabian ville skrika rakt ut, tömma magasinet i systern och kasta sig över brodern, men ingenting av det skulle hjälpa honom och det enda han kunde göra var att sakta lägga ner pistolen på golvet och skicka iväg den med ena foten.
”Såja, duktig pojke.”
Matilda hade rasat ner från soffan och låg nu i fosterställning på golvet. Han kunde inte se om hon fortfarande var vid liv, utan bara hur blodet spred sig i den vita mattan. Sonja skrek innanför tejpen, samtidigt som hon gjorde en ansats att ta sig ner till Matilda.
”Du stannar där du är”, sa Didrik Meyer, fortfarande utan att släppa Fabian med blicken. ”Och du låser upp hennes armar och ben.”
Fabian tog fram nyckeln, gick ner på huk och låste upp fotfängslet runt systerns vrister. Därefter reste han sig återigen upp och tog fram nyckeln till handfängslet. Men just när han skulle föra in nyckeln i låset hördes det hur ytterdörren öppnades.
”Vem är det? Väntar du besök?”
Fabian skakade på huvudet. Han hade inte berättat för någon och hade ingen aning om vem det var förrän Theodor kom in med sin sönderslagna näsa och stirrade på förödelsen.
”Nämen, ser man på. Vad trevligt. Hela familjen samlad. Det är minsann inte var dag.”
”Men vad fan … Är det Matilda?” Theodor pekade mot kroppen på golvet. ”Det är ju för helvete Matilda. Vad fan är det som händer?”
”Theodor, för det är väl så du heter”, sa Didrik Meyer och bjöd på ett leende. ”Som du ser mår inte din syster särskilt bra just nu, och om inte du vill sluta på samma sätt, kommer du och sätter dig här i soffan.”
”Det är bara att göra som han säger”, sa Fabian men möttes av en hatisk blick.
”Det är ditt fel. Allt det här. Ditt och ingen annans.”
”Theo, gör nu bara som han säger innan fler blir …”
”Ursäkta om jag stör mitt i far- och son-snacket, men vi har tyvärr inte hela natten.”
”Skjut, då!” Theodor ställde sig framför Fabian vänd mot Didrik. ”Gör det. Jag bryr mig inte.”
”Som du vill.” Didrik Meyer höjde pistolen.
”Theo, vad håller du på med? Gör bara som han …”
”Men skjut då, för helvete”, skrek Theodor. ”Skjut!”
Först nu upptäckte Fabian pistolen som stack upp ur byxlinningen bakom Theodors rygg. Det var till honom han ropade. Det var han som skulle skjuta, inte Didrik Meyer. Och utan en tanke på var den kom ifrån greppade han om kolven, slet upp den och avlossade tre snabba skott i en enda rörelse. Han hade varken något minne av att han osäkrade eller siktade, men Didrik Meyer låg redan ihopsjunken på bordet med blodet pumpande ur hålen i pannan.
Theodor skyndade fram till Matilda samtidigt som Nova Meyers skrik skar genom rummet. Fabian hann inte mer än vända sig mot henne innan hon kastade sig över honom, trots att hennes armar var låsta bakom ryggen. Han förlorade balansen och föll bakåt medan han försökte slå sig fri från henne. Men likt en rabiessmittad hund lyckades hon hålla sig kvar och bet honom blodig var helst hon kom åt i sina försök att slita av honom halspulsådern.
Med den ena handen försökte han pressa bort hennes huvud och med den andra slå henne med pistolen. Men svängradien var alltför kort för att kraften i slaget skulle bli tillräcklig, och han kunde nu känna hur smärtan sköt ut från sidan på halsen när hennes tänder trängde in i honom. Han slog henne med pistolen igen, och igen, och slutade inte förrän hon släppte sitt grepp och medvetslös föll ihop över honom.
Med orden ekande i huvudet välte han över henne på golvet, reste sig upp på ostadiga ben och skyndade bort mot Theodor som kämpade med att försöka få liv i Matilda samtidigt som mattan under henne obönhörligt blev allt rödare.
Det är ditt fel.
Allt det här.
Ditt och ingen annans.