Kim Sleizners torsdag hade inte kunnat börja bättre. Kvart i sex hade mobilen väckt honom med sin gladporriga orgelslinga. Förr hade han alltid vaknat till ”Klocktorn” med ett morgonhumör som lämnat en hel del att önska. Men för ett halvår sedan hade han ovetande råkat ändra larmsignalen till ”Vid kusten” som den så fint hette, och vaknat upp full i skratt till de gladporriga orgeltonerna.
Vädret i Köpenhamn hade varit strålande och han hade begett sig ut på sin nära tio kilometer långa löparrunda längs Islands Brygge, under Langebro och vidare längs Stadsgraven innan han vände tillbaka ner förbi Operan. Han hade klarat den på under femtiofem minuter, vilket fick anses som riktigt bra för en gammal gubbe som han.
Han var i bättre form än någonsin. Startade han inte dagen med att springa runt Holmen tillbringade han morgonen i bostadsföreningens gym. Helgerna tillät han sig att vila, även om det oftast blev åtminstone ett yogapass. Faktum var att han kände sig avsevärt yngre jämfört med för bara några år sedan, och han var övertygad om att Viveca ångrade att hon lämnat honom. Särskilt med tanke på hur hennes nuvarande bihang vällde ut över bältet.
Jodå, han höll minsann koll på henne och visste precis hur hennes dagar brukade se ut. Hur mycket hon tjänade och var hon åt sin lunch. Han visste till och med var hon brukade köpa sina underkläder. Information som i hans position inte krävde mer än några få knapptryckningar. Inte för att han var särskilt intresserad, utan mest för att han kunde.
Med Dunja Hougaard var det annorlunda. Fram till för ett halvår sedan hade han haft henne under ständig bevakning. Han hade känt till precis vilka hon umgicks med, vilka jobb hon sökte, eller var hon brukade hänga för att få sitt patetiska tisdagsligg. Minsta lilla steg hade han noterat. Som om hon var en instängd liten mus i hans laboratorium.
På något sätt var det så han såg på henne. Som sitt eget lilla husdjur som irrade runt i sin bur totalt ovetande om vilken kontroll han hade över henne. När hon skulle få mat och nytt vatten. Om hon gjort sig förtjänt av ett nytt springhjul. Eller när det var dags att släcka lampan och säga godnatt. Allt var upp till honom.
Hatet han kände för henne visste fortfarande inga gränser, även om underhållningsvärdet hade börjat dala. Visserligen från en oförskämt hög nivå. Men det där bubblande lyckoruset över hennes nederlag nådde inte längre upp till tidigare nivåer.
Och precis som de flesta barn som dyrt och heligt lovat att gå ut med, sköta och mata sina pälsbollar till djur, hade han till slut tröttnat. Hennes jobb som ordningspolis uppe i Helsingör hade varit rena sömnpillret, och den senaste månaden hade han inte skänkt henne en tanke. Men så i förmiddags hade hon återigen väckt hans intresse genom att lyckas med konststycket att slarva bort sitt tjänstevapen till ett knarkluder.
Det var utan tvekan en grov förseelse, även om han varken hade någon aning om hur det gått till eller vilka följderna skulle bli. Men det spelade ingen roll. Han skulle se till att de blev förödande. Från och med nu skulle han återigen hålla ögonen på henne, och den här gången tänkte han inte låta henne komma undan lika enkelt. Den här gången skulle han fortsätta tills hon var så långt nere på botten att hon aldrig någonsin kom upp igen.
Först då skulle han vara nöjd, släcka lampan och säga godnatt.