Det 81 kvadratmeter stora utställningsrummet som under onsdagen känts övermäktigt stort var nu fyllt med så många besökare att det var direkt klaustrofobiskt. Fabian gav upp idén om att försöka hitta Sonja och riktade istället in sig på att se om det fanns några han kände.
Barnen hittade han i hallen utanför själva utställningssalen. Theodor satt i en stol med blicken fixerad på mobilen. På sig hade han sin ständiga uniform bestående av den gamla skinnjackan Fabian själv köpt som ung på vintagebutiken Roger i Köpenhamn, svarta jeans och slitna kängor. Under det senaste halvåret hade han inte sett sin son i något annat och på allvar börjat undra om han ens tog av sig kläderna när han gick till sängs.
Matilda, med finklänning och rosetter i håret, delade ut programblad till besökarna och försökte förklara utställningens tematik och titeln ”Den förgängliga evigheten” genom att jämföra den med hennes favoritspel Monopol. Man kunde spela det hur många gånger som helst, men varje gång skilde sig från den andra. Något Fabian inte helt höll med om. De senaste rundorna hade hon vunnit på precis samma hänsynslösa sätt.
”Pappa, var har du varit? Vi måste ge henne presenten. Det har alla andra gjort”, sa Matilda medan hon räckte över ett programblad till ett medelålders par. ”Välkomna.”
”Matilda, det är lugnt.” Fabian log mot paret. ”Bara att vi är här är present nog. Sedan måste ju du och Theodor skriva era namn.” Han tog fram kortet med Den lilla sjöjungfrun på framsidan och en baksida som informerade om helgtrippen till Köpenhamn. Matilda skrev sitt namn och räckte över kortet till Theodor som till slut släppte mobilen med blicken.
”Varför ska jag skriva på när jag ändå inte kan följa med?”
”Va? Ska inte Theo med?” sa Matilda. ”Pappa, du sa ju att hela familjen skulle …”
”Jag har faktiskt annat att göra”, sa Theodor och skrev under.
”Vadå, annat? Som vadå?”
”Skit i det du.”
”Skita kan du själv göra om du nu tycker att det är så himla kul.”
”Theodor, det är klart att du ska med”, försökte Fabian. ”Hela poängen är ju att vi är tillsammans. Jag lovar, det kommer att bli …”
”Där är ni ju!”
Fabian förde snabbt ner kortet i kavajfickan och vände sig mot Sonja som kom i sällskap med en minst tio år yngre man i blåtonade glasögon, klädd i helsvart och med en kort lugg som var så jämnt klippt att den nästan såg onaturlig ut.
”Det här är min man, Fabian. Och det här är Alex White, du vet konstsamlaren i Arild som jag har berättat så mycket om.”
Fabian nickade och skakade hand även om han inte hade något minne av någon Alex White.
”Så detta är mannen bakom”, sa White med en brytning så amerikansk att den redan nu gick Fabian på nerverna.
”Ja, utan honom hade det aldrig gått”, sa Sonja. ”Igår assisterade han mig hela dagen med att bära och hänga upp, och nu har han till och med satt på sig sin julklapp för min skull.” Hon klappade Fabian på kinden. ”Inte visste jag att du kunde knyta en fluga.”
”Så vad anser ni om utställningen?” sa Fabian för att prata om något annat samtidigt som han svor i sitt inre för att han hade niat mannen som ett annat tjänstehjon.
”Absolutely amazing. Ska jag vara helt ärlig är det inte ofta jag stöter på något som är så kompromisslöst och inte värjer för att gå hela vägen rakt in i kaklet. Det här är vad jag kallar diesel och fotogen i perfekt kombo.” Han vände sig mot Sonja med ett höjt pekfinger. ”Just so you know. Du har precis det där alla letar efter just nu.”
”Och vad är det, om jag får fråga?” sa Sonja med den där glimten i ögat som Fabian så länge hade saknat.
”Det borde väl du om någon veta.” White skrattade till. ”Sorry, just kidding. Nej, men allvarligt talat, nästan alla dina verk där inne har en sak som man nästan aldrig ser här – den så kallade LA-viben.” Det sista markerade han med citattecken i luften.
”Fabian, är du okej?” sa Sonja, och Fabian nickade samtidigt som han funderade på hur han skulle kunna ta livet av mannen utan att stjäla för mycket fokus från utställningen.
Några meter längre bort såg han räddningen i form av Lilja som just anlände och kvällen till ära tagit på läppstift och matchat sina slitna Converse med en somrig klänning. ”Jag går bara över och hälsar.” Han gav Sonja en puss på kinden och vände dem ryggen.
Sonja kom av sig och tittade efter Fabian som om hon inte förstod vad han höll på med.
”Are you okay?” sa White och la sin hand på hennes axel.
”Yes, no problem.” Sonja pressade fram ett leende och vände sig mot Matilda och Theodor. ”Och det här är mina barn, Matilda och Theodor.”
”Hello, there.” White böjde sig ner mot Matilda med ett leende och höll fram handen.
Men Matilda räckte varken fram sin hand eller hälsade.
”Matilda, hälsa nu på Alex.”
”Matilda, hälsa nu på Alex”, upprepade Matilda och gick tillbaka till Theodor.
”Men vänta nu, så att jag förstår det hela rätt”, sa Klippan och passade på att lägga upp ett litet lager av kanapéer i ena handen från brickan som passerade förbi. ”Kvinnan du träffade idag. Hennes sambo som heter Per Krans är försvunnen sedan i måndags och jobbar också på Ka-Ching.”
Lilja nickade. ”Och jag har svårt att tro att det bara är en slump.” Hon tog ett glas bubbel och smakade … ”Åh gud, så sött.” Och ställde det snabbt ifrån sig igen.
”Här. Ta en öl istället.” Fabian gav henne en flaska samtidigt som han höjde sin egen för en luftskål. Utan att det var något de hade kommit överens om hade alla i teamet dragits mot varandra och stod nu samlade.
”Vad gör han på Ka-Ching?” Det var Tuvesson som med sitt pliktskyldiga glas mineralvatten i ena handen tog upp tråden igen.
”Han var ekonomichef.”
”Var? Vad får dig att tro att han är död?” sa Elvin och tömde sitt glas med rödvin samtidigt som han utan att tveka tog en av kanapéerna från Klippans lager.
”Jag vet inte om det här är rätt forum, men okej.” Lilja tittade sig omkring innan hon fortsatte. ”Lyssna på det här. Sambon Ylva Fridén har inte sett honom sedan i måndags morse. Tydligen bråkade de i söndags varför hon utgår ifrån att han sover på soffan hos sin bäste vän. Så i förmiddags ringer en av hans kolleger på Ka-Ching upp henne och undrar varför han vare sig är på kontoret eller svarar i mobilen. Det visar sig då att han inte har synts till där heller sedan i måndags.”
”Vilket är långt ifrån samma sak som att han är död”, sa Molander och kostade på sig just det där leendet som kunde få Lilja att tända till.
”Nej, och det har jag heller aldrig påstått. Det var nämligen inte det enda som kom fram. Så om du istället fortsätter att lyssna tills jag är helt färdig så ska det här säkert gå jättebra”, sa Lilja och drack av ölen. ”Som jag förstår verkar det hela grunda sig i att Peter Brise hux flux bestämde sig för att sälja av hela sitt aktieinnehav, vilket Per Krans ska ha motsatt sig.”
”Den här Krans, var han också delägare?” sa Tuvesson.
”Ingen aning. Men beskedet ska ha kommit helt oväntat för alla på firman. Dessutom var priset satt så långt under marknadsvärdet att han gjorde allt för att stoppa affären.”
”Varför så lågt pris?” sa Klippan. ”Brise borde väl som alla andra vara intresserad av att få ut så mycket betalt som möjligt.”
”Troligen för att få igenom en snabb affär”, sa Elvin.
”De senaste veckorna utvecklade det sig hur som helst till en alltmer infekterad konflikt mellan Krans och Brise”, fortsatte Lilja. ”Det gick så långt att Krans försökte spärra alla företagskonton när han insåg att Brise var på väg att tömma dem.”
”Men det här låter ju helt absurt”, sa Tuvesson. ”Som om han tappat förståndet.”
”Ja, och det är väl precis vad Krans trodde. För tydligen ska han ha åkt hem till Brise i måndags för att tala honom till rätta. Och sedan dess har han varit försvunnen. Men frågar ni mig var det honom vi fiskade upp ur bilen.”
”Okej, så om jag förstår dig rätt, menar du att det var Brise som tog livet av Krans?”
Lilja nickade och drack av sin öl.
”Och vad var då poängen med hela biljakten ner i vattnet och dykardräkt och allt vad det var”, fortsatte Tuvesson. ”Varför inte bara ta livet av honom och gräva ner kroppen någonstans?”
”Han kanske ville att det skulle se ut som en olycka där han själv var offret”, sa Elvin och såg till att få sitt vinglas påfyllt av en förbipasserande servitris.
”Just det, det är ju hur smart som helst”, sa Lilja. ”På så sätt kan han gå under jorden med alla pengarna och starta ett nytt liv i stort sett var som helst.”
”Och nedfrysningen. Vad var poängen med den?” undrade Klippan medan Elvin tog ytterligare en av hans kanapéer.
”Okej, så här ser jag ett tänkbart scenario framför mig.” Lilja tog en klunk av ölen. ”Krans åker hem till Brise i måndags förmiddag. Bråket urartar och slutar med att Krans dör. Brise vet inte vad han ska ta sig till och gömmer därför kroppen i frysen, mest för att få lite betänketid. Märk väl att han då sedan länge är i full gång med att sälja av alla sina tillgångar. Och vem vet? Kanske hade han redan planerat att gå under jorden och byta liv. I tisdags får han så den här idén och utför alla nödvändiga förberedelser, för att sedan genomföra den dagen efter. Och just det, en sak till. Rent utseendemässigt påminner de faktiskt en hel del om varandra.” Lilja skickade runt en bild på Per Krans, och mycket riktigt hade även han tappat allt hår och bar svartbågade glasögon. ”Och med tanke på att ansiktet var sönderslaget är det inte så märkligt om både Flätan och Gruvesson på rättsmedicinska utgick från att det var Brise och ingen annan.”
Det låg onekligen en hel del i hennes resonemang, tänkte Fabian. Det var han tvungen att ge henne. Om det höll hela vägen var däremot långt från säkert. Oavsett vilket var han tvungen att få tag på Flätan och ställa honom mot väggen som Klippan uttryckt det. Visade det sig att det fanns en möjlighet att han hade tagit fel, både vad det gällde tiden för nedfrysningen och identifieringen av offret, så var han beredd att fortsätta på Liljas linje.
”Gud, vilken begåvad kvinna du har!” Det var Klippans fru Berit som anslöt med en liten grå cairnterrier i koppel. ”Och hur snygg som helst, om jag får säga det.”
”Tack ska du ha”, sa Fabian. ”Jag lovar att framföra det så fort jag ser henne.” Han tittade sig omkring bland alla besökare som trängdes borta i den syrefattiga utställningssalen och kom att tänka på Molanders kommentar på toaletten om hur Sonja hade fullt upp med alla beundrare och ändå inte skulle ha tid för honom.
”Ja, här var det ju livat värre.” Berit tog en klunk från Klippans glas. ”Det är nästan så att man kunde få för sig att ni står här och jobbar och pratar om den där Peter Brise som körde i hamnen och drunknade.”
”Berit …” Klippan tog tillbaka sitt glas. ”Ska inte du ta ut Einstein på en liten kisspromenad?”
”Nej, han gjorde precis sina behov mitt på golvet ute i entrén. Både ettan och tvåan, även om det inte var någon större skillnad. Men ni kan vara helt lugna. Jag tog hand om det och golvet har aldrig varit renare.” Berit försvann iväg mot en bricka med fyllda glas.
”Förlåt, var var vi någonstans?” sa Klippan.
”På Sonjas vernissage.” Elvin höjde sitt glas och gick iväg för att titta på utställningen.
”Min öl är dessvärre slut.” Lilja höll upp sin tomma flaska.
”Jag kan hämta.” Fabian gick över till Matilda som satt ensam på stolen där Theodor suttit. ”Har du sett mamma?”
Matilda skakade på huvudet och såg ut som om hon utkämpade en kamp mot gråten.
”Matilda, vad är det? Har det hänt något?”
”Theo sa att jag var utvecklingsstörd.”
”Va? Varför skulle han säga det?”
Matilda ryckte på axlarna. ”Inte vet jag. Men det sa han i alla fall. Och att han hatar mig. Sedan gick han bara.”
”Det var i så fall väldigt dumt sagt, även om det säkert inte var så han menade.”
”Det menade han visst. Han har alltid hatat mig.”
”Det är klart att han inte har.” Fabian satte sig på huk och kramade Matilda. ”Du vet hur han kan vara. Det var händelsevis inte så att du sa något till honom först?”
”Nej, för först ville han inte låta mig sitta, fast att han hade fått ha stolen jättelänge, och då trängde jag mig ner, fast bara lite.”
Fabian suckade och såg framför sig hur bråket urartat. ”Okej, jag lovar att prata med honom.”
”Hota med att dra in veckopengen, det skulle jag göra.”
”Men nu är det som tur är inte du som är förälder, eller hur?” Han släppte taget om henne och reste sig upp. ”Och Theodor menar inte det där, det är jag helt säker på. Okej?”
Matilda ryckte på axlarna.
”Och om du ser mamma kan du väl hälsa att jag letar efter henne”, fortsatte han medan han tog två nya öl från ett av serveringsborden.
”Ska vi ge henne presenten då?”
Fabian nickade och återvände till de andra samtidigt som Berit kom med en ny flaska mousserande vin och började fylla på de andras glas.
”Okej att han kan se att kroppen varit nedfryst. Den är jag med på”, sa Lilja och tog emot ölen. ”Men om den har varit fryst i två månader eller bara några dagar.” Hon ryckte på axlarna.
”Men dra på trissor. Säg inte att den där Brise varit nedfryst?” utbrast Berit och drack av vinet.
Klippan suckade. ”Berit, hur många gånger måste jag …”
”Det stämmer”, bröt Lilja in. ”Men än så länge är det ingenting vi har gått ut med.”
”Nej, och mig kan ni ju lita på. Jag kommer att vara tyst som graven. Man blir bara så himla nyfiken. Särskilt eftersom Klippan aldrig berättar någonting.”
”Du har aldrig funderat på varför?” Klippan himlade med ögonen.
”Så du är också inne på att Flätan kan ha tagit fel”, sa Tuvesson till Lilja och höll fram sitt tomma vattenglas mot Berit för påfyllning. ”Bara en liten skvätt.”
Berit fick något osäkert i blicken och vände sig mot Klippan som nickade kort, varpå hon hällde upp lite vin.
”Alla kan väl ha fel någon gång”, sa Lilja.
”Inte Flätan”, sa Molander. ”I alla fall inte om man frågar honom själv.”
”En sak som jag har tänkt på med den där Brise sedan jag hörde om det på radion”, sa Berit. ”Det är nästan precis som han den där skeppsredarsonen ute hos oss i Viken? Eller hur, Klippan? Du vet, den där Johan Halén. Tog inte han också livet av sig för något år sedan?”
”Vi har redan varit inne på det, och det har inget med det här att göra”, sa Klippan och började nu se riktigt irriterad ut.
”Men visst var han också hur rik som helst. Hans hus hade i alla fall Vikens bästa läge. Ni vet, han var ju ensam arvinge och tog över hela …”
”Men för helvete, Berit!” Klippan vände sig mot henne. ”Hur skulle det se ut om jag klampade in i din hårsalong och började klippa dina kunder? Va? Vad tror du kärringarna skulle säga då? Så nu har du två val: Antingen går du ut med Einstein, eller så går han ut med dig.”
”Jag trodde att vi var här för att titta på Sonjas utställning. Och så där talar man inte till sin fru. Inte ens när man är en uppblåst liten skit som försöker imponera på kollegerna.” Berit vände på klacken och gick därifrån.
Klippan suckade som om luften i lungorna aldrig ville ta slut. ”Fan …” Han skyndade iväg efter henne. ”Berit. Vänta.”
Det var upplagt för ett dåligt skämt om hur Klippan skulle få sova i gästrummet under resten av månaden. Men inte ens Molander försökte göra sig lustig.
”Pappa! Jag har hittat mamma.” Matilda kom springande. ”Hon är därinne!” Hon tog Fabians hand. ”Kom nu.”
Fabian lät Matilda navigera dem genom folkhopen och fram till Sonja som stod och berättade för Elvin om hur den gråa golvskulpturen med sina hundratals bågar i olika storlekar hade inspirerats av mangroveträdens ytliga rötter.
”Jag tror att det är någon som är här och letar efter dig”, sa Elvin och nickade mot Matilda som stod alldeles bakom Sonja.
”Nämen, hej”, utbrast hon så fort hon fick syn på dem.
Fabian nickade ett tack till Elvin som gjorde tummen upp och fortsatte vidare bort mot de uppförstorade Öresundsbilderna.
”Börjar du bli trött?” Sonja satte sig på huk för att komma i ögonhöjd med Matilda.
Matilda svarade inte utan vände sig mot Fabian. ”Vad väntar du på? Fram med det nu.”
Fabian tog fram kortet och gav det till Matilda. ”För att fira den här fantastiska utställningen och allt jobb du har lagt ner, så tänkte jag, Matilda och …”
”Hey! Sonja!” Det var Alex White som ropade och vinkade från ett sällskap en bit bort. ”Här är några you need to meet!”
”Mamma, vänta, det här går jättesnabbt.” Matilda höll fram kortet.
”Älskling, vi får ta det lite senare. Nu måste mamma …” Hon pussade Matilda på pannan och skyndade iväg mot White.
Fabian tog tillbaka kortet och stoppade det i fickan. ”Du … Hon menar inget illa. Hon har bara jobbat så hårt för att det här ska bli bra, och när det nu är så många gäster måste hon hinna runt och prata med alla. Jag tror att det är bättre att vi tar det där hemma i lugn och ro istället. Vad säger du om det?”
”Okej. Men då tycker jag att vi går hem nu”, sa Matilda och tog Fabian i handen.