Fabian tvingade i sig ytterligare en klunk av det beska sjukhuskaffet och lyfte blicken från Hugo Elvins ett och ett halvt år gamla rapport för att titta mot det stora vägguret ute i entréhallen. Fortfarande var det en stund kvar tills hon var tio och Lilja skulle ansluta. Tidigare än så kunde de inte tillåta sig att göra ett oannonserat besök. Särskilt inte när det var Flätan av alla de skulle störa. Ingen kunde sätta sig så på tvären som han.
Att de dessutom kom för att ifrågasätta hans slutsatser gjorde inte saken bättre. Men det kunde inte hjälpas. Det mesta tydde på att han någonstans hade begått ett eller flera misstag, och det var nu deras uppgift att ta reda på exakt var felet låg. Till dess stod hela utredningen och stampade i en ändlös förvirring där allt och ingenting var möjligt.
Han försökte hindra en gäspning, men gav upp och insåg hur tröttheten var på väg att vinna slaget över koffeinet. Sonja hade väckt honom klockan fem i morse när hon kommit intassande i sovrummet med klackarna i händerna och bokstavligen rasat ner i sängen. Han hade försökt somna om, men stanken av alkohol och cigarettrök tillsammans med tankarna på den pågående utredningen hade hållit honom sömnlös.
Då Sonjas alkoholstinna andetag övergått till rosslande snarkningar hade han gett upp hoppet och istället begett sig ut på en löprunda genom Pålsjö skog. Rundan hade blivit längre än normalt, och någonstans längs den backiga Landborgspromenaden med utsikt över sundet hade han kommit att tänka på Klippans fru Berit och hennes kommentar om skeppsredarsonen Johan Halén som tagit livet av sig. En dusch senare hade han letat upp Elvins rapport i arkivet för att därefter åka ner till lasarettet och vänta in Lilja med en kopp dåligt kaffe och en torr kanelbulle.
I rapporten gick det att läsa hur Halén hittats död hemma i sitt garage måndagen den 13 december 2010. En hantverkare som kommit för att reparera diskmaskinen hade hittat honom liggande i fosterställning i baksätet på en av sina bilar, en Mercedes C 220. En dammsugarslang hade med hjälp av silvertejp varit kopplad till avgasröret och transporterat avgaserna rakt in i kupén via en nedfälld sidoruta.
Själv hade Fabian befunnit sig i Thailand tillsammans med Sonja och barnen, men han kom ihåg hur en förundersökning dragits igång och att Molander ansvarat för undersökningen av platsen. Inga fingeravtryck hade hittats mer än Haléns egna samt några från dammsugarslangens munstycke som senare kunde härledas till städerskan. Längre hade de inte kommit då undersökningen lagts ner i samband med att Flätan fastslagit att det rörde sig om självmord.
Elvin hade varit inne på samma tanke som Berit innan de hade avfärdat den, och självmord eller ej, så fanns det onekligen en hel del likheter mellan de två fallen. Johan Halén och Peter Brise var bägge förmögna och saknade egen familj. Vidare visade den toxikologiska undersökningen på höga alkoholhalter även för Halén, vars kropp dessutom varit nedfrusen när den hittades. Något som förklarades med att garaget var oisolerat tillsammans med att vintern varit osedvanligt kall med en medeltemperatur på en bra bit under nollstrecket.
Mycket mer fanns inte att hämta i rapporten. Däremot gav en enkel sökning bland nyheterna på nätet en hel del intressanta uppslag. Ett av dem var att Halén dog i det närmaste utfattig. Att han under sina sista månader i livet sålt av hela sin majoritetspost i rederiet, liksom sina privata aktieportföljer och det mesta av konsten i huset, bland annat Gerhard Richters kända ”A B, Brick Tower”.
Exakt vart pengarna tagit vägen var oklart. Något som i sin tur satt igång en mindre lavin av rykten. Ett av dem gick ut på att han hade spelat bort allt på kasinot i Malmö. Ett annat på att han blivit galen och eldat upp hela förmögenheten i sin öppna spis i samband med att han tog livet av sig.
På en av de mindre nogräknade skvallersajterna beskylldes han för att ha nätdejtat en hel del och systematiskt gått in för att misshandla och förnedra kvinnorna i ett hemligt rum i källaren. Ibland så grovt att kvinnan ifråga varit tvungen att uppsöka vård efteråt. En motsvarande sökning på Peter Brise gav däremot ingenting. Det var med andra ord inte där likheterna fanns.
”Oj, det ser ut som om det blev sent igår.”
Det sista Fabian kände för var att snärja in sig i en massa förklaringar om hur han och Sonja hade det. Istället tvingade han i sig det sista av kaffet, slog ihop rapporten och reste sig upp. ”Ska vi gå?”
Lilja nickade. ”Förresten, har du lyckats få tag på honom så att han vet att vi kommer?”
”Om det är Flätan du syftar på, har jag inte ens försökt”, sa Fabian under tiden de gick genom entréhallen. ”Varför ge honom chansen att säga nej?” Framme vid informationsdisken vände han sig mot kvinnan med headset. ”Hej, Fabian Risk och Irene Lilja. Vi är här för att träffa Einar Greide på rättsmedicinska.”
Kvinnan nickade och började trycka på växeln.
”Förresten, här är lite bilder jag fick av Ylva Fridén.” Lilja drog ut några bilder ur ett kuvert och visade Fabian.
På den första låg Per Krans på mage i en säng och poserade med ett leende på läpparna och utan en tråd på kroppen. På den andra hade han vänt sig om på rygg och höll en nallebjörn över sitt kön, och på den sista var björnen borta.
”Vad tror du om den här?” Lilja satte fingret på tatueringen på Krans vänstra axel. ”Borde inte den kunna hjälpa oss med identifieringen?”
Fabian tittade närmre på tatueringen som täckte stora delar av axeln och var så detaljerad att det mest såg ut som om någon spillt ut en burk med blågrå färg.
”De är här nu”, sa kvinnan bakom disken. ”Nej, jag har inte sagt att du har tid, men vad jag kan se här i din kalender så borde det inte vara några problem att …”
Trots att kvinnan hade headset kunde Fabian och Lilja höra hur Flätan avbröt henne med en regelrätt avhyvling om att hon skulle ge blanka fan i hans kalender.
”Nå? Vad är det som är så viktigt att de måste skicka stockholmaren?” sa Flätan och släppte in Fabian och Lilja i kulverten utan att ta dem i hand.
”Och vem menar du skulle ha skickat mig?” sa Fabian och konstaterade att den pisklika gråa flätan som hängde en bit ner på rättspatologens rygg med all tydlighet deklarerade att han inte tvekade om att Peter Brise endast var det första i raden av mordoffer.
”Trots att ni vet att jag har rätt”, sa Flätan utan att dra ner på farten genom kulverten. ”Att de fakta ni får av mig alltid stämmer, så kan ni inte låta bli att komma och störa och ifrågasätta för att få era taffliga teorier att hänga ihop.”
”Om de är så taffliga vet jag inte.” Fabian kände hur mobilen började vibrera. ”Däremot finns det en hel del …”
”Tro mig”, avbröt Flätan. ”Annars skulle Tuvan aldrig skicka dig. Irene, du får ursäkta, men det är ingen annan än Risk som vågar ställa mig mot väggen. Fast låt oss nu inte älta det i det oändliga. Morgonen är ändå förstörd.” Flätan slog ut med armarna.
Fabian tog upp mobilen, såg att det var Klippan och avböjde samtalet.
”Åtminstone betyder det att hon tar det här på allvar”, fortsatte Flätan. ”Och vem vet, kanske lägger hon till och med undan flaskan för ett tag. Nå?” Han vände sig mot dem, knappade in koden och öppnade dörren till bårrummet. ”Dags att komma till saken. Vad är det ni vill?”
”Vi är inte helt övertygade om att Peter Brise verkligen är död. Det finns nämligen en hel del som pekar på motsatsen”, sa Fabian på sin väg in i det svala rummet.
Flätan skrattade till och såg ut som om det var något av det dummaste han hört. ”Och vems skulle kroppen då vara, om jag får fråga? Jultomtens?”
”Per Krans”, sa Lilja och bröt äntligen sin tystnad. ”Han var ekonomiansvarig på Ka-Ching och har varit försvunnen sedan i måndags, då han ska ha åkt hem till Brise i ett försök att reda ut en konflikt dem emellan.”
”Ja, det är ju onekligen ett pussel som ser ut att passa ihop riktigt fint. Nästan som i en film.” Flätan stängde dörren efter dem. ”Tyvärr måste jag meddela att ni har fel. Brise är lika död som min mormors trebenta gamla tax.”
”Och det är du helt säker på?” sa Lilja som för att markera att det minsann inte bara var Fabian som vågade sätta emot.
”Okej, om det hade varit Gruvesson som stått för undersökningen. Men nu är det inte det, utan jag. Och om jag säger att han är död, så är han död.”
”Det räcker dessvärre inte”, sa Fabian samtidigt som mobilen än en gång vaknade till liv med en leende Klippan på skärmen.
”Vet ni hur länge jag har jobbat som patolog? Va? Har ni ens den ringaste aning?”
”Säkert väldigt länge”, sa Fabian och avböjde återigen Klippans samtal. ”Men det ändrar inte på att vi behöver konkreta bevis. Och mig veterligen kan du inte ha fått svar på något DNA-prov än.”
Flätan öppnade dörren till kylboxen och slet ut vaggan med en sådan kraft att offrets kropp skakade till som i en sista dödsryckning. ”För det första har han inte en enda tatuering, vilket bara det snart är helt unikt.”
Lilja utväxlade en blick med Fabian och nickade.
”För det andra”, fortsatte Flätan som om han strök under varje ord så hårt att det gick hål i pappret. ”Hade han enligt journalen både opererats för ljumskbråck på höger sida samt fixat meniskerna i bägge knäna. Det stämde. För det tredje, om nu herrskapet fortfarande tvivlar, var han homosexuell.”
”Och det kunde du också se?”
”Nej. Jag kunde däremot konstatera att hans yttre ringmuskel led av en kraftig rektalprolaps, vilket absolut kan bero på alltför kraftig anal penetration.”
”Men det är ju ingen …”
”För det fjärde”, avbröt Flätan, ”så har jag just fått svar på tandanalysen.”
Fabian nickade. Flätan hade rätt. Det kunde inte vara någon annan än Brise. Vilket fick hela korthuset att återigen rasa ihop. ”Och hur säker är du på att han har varit nedfryst i drygt två hela månader?”
Flätan suckade. ”Ärligt talat. Vem tar du mig för? Tror du verkligen att jag skulle påstå att det var två månader om jag hyste det minsta tvivel? Cellsprängningen som sker när vattnet i kroppen expanderar ser olika ut beroende på främst två faktorer: temperatur och tid. Ju högre temperatur, desto fortare går nedbrytningen av kroppen. Mest sannolikt är att man har använt sig av en vanlig frysbox, varför jag har räknat med en temperatur på minus arton grader. Resultat: två månader plus minus en vecka.”
”Hur kommer det sig då att vi från flera olika håll har hört att han var vid liv så sent som för några dagar sedan?” sa Lilja samtidigt som Fabians mobil tog emot ett meddelande.
Flätan slog ut med armarna. ”Rätta mig om jag har fel. Men är det inte precis det ert jobb går ut på?” Han skickade iväg ett leende. ”Anser vi oss klara nu?”
Eventuellt hittat en förklaring som håller. Bäst om ni kan komma hit med en gång.
/Klippan.