Theodor satt på bänkens ryggstöd med den tända cigaretten hängande mellan läpparna medan han letade fram Pixies Doolittle på mobilen. Ironiskt med tanke på hur hans far hade tjatat till leda om hur mycket bättre band det fanns än till exempel Marilyn Manson. Men gubben hade ju faktiskt haft rätt.
Han drog ett bloss och blickade ut över skolgården som var fylld med töntar. Farsan tänkte uppenbarligen inte ringa sitt dagliga samtal idag heller. Visserligen ansåg han dem helt menlösa. Det var ändå bara fejk där han låtsades att allting var tummen upp och fridens fucking fantastic. Men nu när de inte kom saknade han dem trots allt.
Tur att han hade Alexandra att titta på. Hon var borta vid basketplanen och satte den ena bollen efter den andra i korgen. På sig hade hon sin gröna Boston Celtics-keps. Han gillade inte kepsar, tyckte mest att de påminde om mössor för barn. Skitiga småglin med intorkat snor under näsan. Fast på Alexandra var det riktigt snyggt. Det spelade ingen roll hur sopiga paltorna var. Det räckte med att hon drog dem på sig för att de skulle bli hur läckra som helst.
Som om hon kunde höra hans tankar via en direktlina vände hon sig mot honom med ett leende och fixerade honom med blicken som för att försäkra sig om att han tittade när hon kastade från extra långt avstånd och satte bollen i nätet. Han fick lust att springa dit och prova men visste att han skulle göra bort sig och missa. Dessutom fanns det fortfarande en möjlighet att farsan skulle ringa.
Så var det de där jävla miffona. Klart att de skulle göra henne sällskap. Rille, Kalle och Jonte, eller vad fan de nu hette. Han var övertygad om att hon kände som han. Hela hennes kroppsspråk skrek ut att hon föraktade dem. Ändå passade hon bollen och lät dem vara med, schyst som hon var. Hon dribblade, kollrade bort dem en efter en, hoppade upp och dunkade bollen i korgen som om gravitationen gett henne frikort. Hon var så många resor bättre än dem, och att sitta där och titta på var ingenting annat än ren och skär njutning.
Plötsligt slet den ena av töntarna tag i hennes Celticskeps och kastade den vidare till en av de andra, och innan han visste ordet av var han nere från bänken och på väg över skolgården. Han hade inte ens tagit något beslut, utan det var som om tankarna var satta på paus och allt var upp till instinkten. Tiden verkade styras av hans puls och pumpade honom stötvis fram mot basketplanen så fort att ingen hann reagera.
Under de två senaste åren hade han inte gjort annat än hållit sig lugn.
Det räckte med ett fast grepp om den blondes huva.
Varenda gång hade han lyckats motstå lusten och låtit gliringarna rinna av.
Därefter ett kraftigt ryck.
Aldrig så mycket som ett hot.
Tillsammans med en välriktad spark mot vaderna.
Aldrig ens en knuten näve.
Varpå idioten tappade balansen och föll baklänges.
Slaget mot ansiktet. Han kunde redan se det framför sig. Hur knogarna träffade käken som efter det tredje slaget gick ur led. Hur blodet ur den brutna näsan fick hans eget att pumpa och skrika efter mer adrenalin. Men ringsignalen som meddelade att rasten var över fick honom att vakna upp och hejda sig och låta det stanna vid en knuten näve och ett hot. Därefter tog han kepsen som låg på asfalten, reste sig upp och vände sig mot Alexandra.
Hon tog emot den, satte den på huvudet och log ett leende som var allting värt.