Alla hennes kontanter och påsen med Djungelvrål. Så mycket hade det kostat Dunja att få den blonde mannen att tipsa henne om att den blodiga kvinnan brukade hålla till på en övergiven bakgård bakom cykelbutiken lite längre upp på samma gata som härbärget. Som tur var hade hon inte haft mer än åttiosex kronor på sig. Värre var det med de salta lakritsaporna som hon blivit smått beroende av sedan sitt första besök i Sverige. Det hade varit hennes sista påse, och enda chansen att få tag på mer var att ta sig över sundet.
Ironiskt nog låg bakgården mittemot pizzerian där Magnus satt och frossade. Om han bara hade förmått sig att höja blicken från sin groteska pizza och titta ut genom fönstret skulle han se henne smita in genom den mörka smala gången mellan husväggen och garaget med sin handmålade förbjuden parkering-skylt som bilarna fullkomligt struntade i.
Hon hade inte känt till att bakgården var ett tillhåll för hemlösa. Men med tanke på att den låg söder om stadskärnan och kvinnan kommit gående norrut längs Stengade, var det inte helt osannolikt att det var just den gården hon kommit från.
Trots att hon befann sig utomhus och endast hunnit halvvägs genom den trånga gången var luften redan tjock och luktade som en blandning av fuktigt ylle och offentlig pissoar. Hon stannade upp och tog fram pistolen, osäkrade den och höll den framför sig med bägge händer innan hon fortsatte in.
Gården i sig var mörk och motbjudande. Här och där stod kundvagnar. Några låg omkullvälta med kläder, matrester och annat skrot. Under det veckade plasttaket som egentligen var ämnat för att skydda cyklar från regn, låg högar med gamla smutsiga madrasser, sovsäckar och filtar som tillsammans bildade ett urinstinkande täcke av kaos.
Några hemlösa syntes däremot inte till. Men av någon anledning hade de lämnat kvar alla sina tillhörigheter. Till och med sopsäckarna med pantglas som måste ha tagit veckor att samla ihop. Kanske hade de inte haft något annat val än att fly. Men i så fall från vad?
Så fick hon syn på den.
Kängan.
Första tanken var att den precis som all annan bråte låg kvarglömd. Men när hon tittade närmare insåg hon att den satt på en fot som i sin tur stack ut under lagren av filtar. Det var såklart det här hon hade talat om. En Jens som aldrig gjort någon illa, och skratten från de som varit alltför många för att hon skulle våga ingripa.
Hon gick fram till den slitna vänsterkängan – den var stor, minst en fyrtiofemma, kanske ännu större – och lyfte försiktigt på filtarna. Bredvid fanns högerkängan och de bägge byxbenen som försvann in under högen av smutsiga täcken. Hon gav kängorna ett antal lätta sparkar utan att få någon reaktion, varpå hon drog undan de två sista filtarna och blottade byxbenen som mörknade alltmer ju längre upp hon tittade. Vid en första anblick trodde hon att det var urin, men det var det inte.
Ärligt talat visste hon inte vad hon hade väntat sig. Att uteliggare somnade in för gott på en madrass under några filtar hörde dessvärre inte till ovanligheterna. Särskilt inte under vintrarna. Men nu var det inte vinter. Dessutom hade den här mannen inte bara somnat in. Han hade förblött.
Att det rörde sig om mord hade hon redan tagit höjd för. Det var inte det som fick henne att glömma bort att andas. Inte heller de uppspärrade ögonen, eller den meterstora cirkeln av intorkat blod i madrassen under kroppen.
Nej, istället fastnade hennes blick på bröstkorgen som var så onaturligt djupt insjunken att vartenda revben måste ha knäckts. Hon tittade bort, men kunde inte bli av med bilden av en ångvält som krypkörde fram och tillbaka över den värnlösa kroppen.