Chris Dawn hade inte fått en blund på hela natten, och nu fick han betala priset i form av en malande huvudvärk. Visserligen hade planen aldrig varit att sova på nätterna. Nej, nu när han äntligen hade hela huset för sig själv kunde han återgå till sin gamla dygnsrytm där han sov på dagarna och jobbade i studion på nätterna. Han älskade den där känslan av att resten av världen låg och sov och han var ensam på hela planeten om att vara vaken. Den fick kreativiteten att flöda, och sanningen var att varenda en av hans förstaplaceringar på Billboardlistan blivit till under dygnets mörkaste timmar.
Men den senaste natten, eller hela det senaste dygnet, hade inte varit annat än ett enda stort fiasko. Han hade försökt allt. Men hur han än vridit och skruvat hade beatsen aldrig börjat svänga. Ackorden och melodierna hade känts som urvattnade upprepningar av hans tidigare alster. Det var som om den där förbannade fågeln hade flaxat iväg med all hans kreativitet.
Vid tvåtiden hade han gett upp och gått och lagt sig. Någon sömn hade det däremot inte blivit. Händelsen ute i garaget hade hållit honom vaken. En del av honom sa att det inte var mer än just en fågel som förirrat sig in genom den öppna dörren i grovköket, medan en annan del påminde honom om att han aldrig hade glömt att stänga dörren efter sig.
Han hade funderat på om han borde göra en polisanmälan, men kommit fram till att det med största sannolikt inte rörde sig om annat än hjärnspöken. Ändå hade han inte kunnat hålla sig från att metodiskt söka igenom hela huset. Allting hade sett ut precis som vanligt. Varenda pinal hade legat där den skulle. Och med ett nyvunnet lugn hade han njutit av en god frukost innan han återvänt till studion.
Dessvärre hade det inte dröjt länge innan han gått över till bevakningsmonitorn och systematiskt börjat stega sig igenom bilderna från de utplacerade kamerorna. De första timmarna hade det varit värre än ett nikotinberoende, och han hade hela tiden velat dit för att kontrollera att huset fortfarande var tomt. Men sedan lunchen då han tagit en lång promenad längs åkrarna, hade han begränsat sig till max en kontroll var tredje timme. Det hade hjälpt honom att fokusera på musiken, och han hade till och med lyckats få till något som lät riktigt lovande.
Nu var det endast två minuter kvar till nästa koll. Två minuter där han ändå inte skulle kunna göra annat än vänta. Därför reste han sig upp, gick över och satte på monitorn som direkt började spela upp sekvensen han hade programmerat in. Först kontoret där han hade det vägginfällda kassaskåpet bakom den inramade affischen med hans gamla metalband Crazy Motherfuckers. Därefter följde grovköket och garaget, innan bildsekvensen tog honom vidare ut ur huset ner mot grinden vid den långa allén.
Av någon anledning stod den öppen.
Det var märkligt, och han kunde direkt känna en våg av svettig kyla sprida sig genom kroppen samtidigt som hjärtat började slå som om det försökte ta sig ut ur hans bröst. Med ostadiga händer tog han kontrollen för att avbryta sekvensen och stega tillbaka till entrékameran. Men han hann inte innan systemet växlade över till nästa utomhuskamera och visade en lastbil som backat upp och stannat mitt på grusgången halvvägs upp mot huset.
”Vad i helvete”, hörde han sig själv utbrista medan han fick stopp på bildsekvensen och zoomade in lastbilen som just var på väg att fälla ner sin lastramp. ”Nej, nu jävlar”, väste han och lämnade studion.
Vem det än var som bara trodde att de kunde ta sig in på hans mark hur som helst, så skulle de få med honom att göra. Han hade jägarexamen och skulle inte tveka det minsta om det gick så långt att han behövde skjuta ett varningsskott. Men först skulle han ringa polisen.
På vägen genom huset tog han fram sin mobil, väckte den till liv och knappade in larmnumret 112 utan att komma fram. Han försökte ytterligare en gång innan han insåg att telefonen saknade signal. Han som till och med bytt operatör för att få bättre mottagning. Han höll upp den så högt han kunde utan resultat, varpå han gick över till fönsterväggen i vardagsrummet där signalen alltid varit stark.
Dörrklockans ljudsignal hade han valt med en minst lika stor omsorg som han lagt på själva studiobygget. Jeanette hade tyckt att han överdrev, att hans nörderi var på gränsen till sjukligt. Hon kunde inte förstå hur han kunde lägga så mycket energi på en plingande liten melodi. Och det var just det som var problemet. Varenda plingande lilla melodislinga han hade provat gick honom fullständigt på nerverna, vilket i förlängningen innebar att han blev på dåligt humör så fort någon kom och hälsade på.
Till sist hade han kopplat ihop dörrklockan med en sampler som i sin tur var kopplad till husets hifi-system med dolda högtalare i vartenda rum. På så sätt kunde han skapa ett helt eget ljud till dörrklockan, och just nu var det ett lika stilla som harmoniskt vågskvalp som han hade spelat in nere på stranden norr om Råå. Men den här gången kändes de lugna vågorna snarare förrädiska.
De ringde på hans dörr. Vem det nu än var som haft fräckheten att backa upp med en lastbil på hans mark hade dessutom mage att komma och ringa på hans dörr. Han var inte längre rädd. Nu var han bara förbannad och tänkte minsann inte låta den jäveln fortsätta förstöra hans koncentration. Det här var hans helg.
På vägen ut mot entréhallen kunde han riktigt känna hur ilskan rann till i lika hög grad som när han suttit i en alltför lång telefonkö och kommit fram till någon inkompetent idiot som inte visste ett skit om vad kundsupport betydde. Och när han väl låste upp ytterdörren och öppnade var han fullt inställd på att dela ut en så pass svavelosande utskällning att den skulle få vem som helst på fall.
Men när han möttes av mannen i keps och blåställ kom han helt av sig.
”Ja, då var den här.” Mannen klappade med den ena handen på det inslagna skåpet som stod på högkant i en pirra bredvid honom.
”Ursäkta, men vadå för något?” Chris tittade fram och tillbaka mellan skåpet och mannen som han nu upptäckte saknade ögonbryn.
”Frysen. Ni har ju beställt en frys. Ni får ursäkta om det är lite sent, men …”
”Jag har inte beställt någon jävla frys”, sa Chris och skakade på huvudet. ”Vet du, du kan ta din jävla frys och …”
”Förlåt, men visst är det du som är Chris Dawn?” avbröt mannen och vände sig mot leveranssedeln som satt fasttejpad på kollit. ”Eller rättare sagt, Hans Christian Svensson.”
”Eh … Jo, men …”
”Vad bra! Då var det lilla missförståndet utrett.” Mannen sken upp, tog tag i pirrans två handtag och började backa in genom entrén.
”Hey! Vänta! Jag har inte beställt någon frys”, ropade Chris efter mannen som redan trängt sig förbi och hunnit en bit in i huset. ”Vänta, sa jag!”
Mannen stannade först när han var framme vid den öppna kökslösningen där han sänkte ner pirran och försiktigt välte ner den toppmatade frysboxen på det oljade trägolvet.
”Men hallå, hör du dåligt?” Chris skyndade in efter mannen. ”Jag ska inte ha någon jävla frys!” Han kände nu hur han äntligen började komma igång. ”Så jag föreslår att du packar ihop din skit och pallrar dig härifrån innan jag blir sur på riktigt.”
Mannen utan ögonbryn tog ingen som helst notis om honom, utan fällde istället ut en mattkniv och började skära loss emballaget.
”Kan du se till att ta ut det där jävla åbäket ur mitt hus? Nu!” Han fick fortfarande ingen reaktion från mannen som nu hade frilagt hela frysboxen och just var på väg att fälla upp locket. ”Okej. Men skyll dig själv då, för helvete.” Nu tänkte han fan i mig gå ner i källaren och hämta ett av sina gevär. Det var nästan så att han såg fram emot att se idiotens förvånade ansikte när han tryckte upp pipan i nyllet på honom.
”Ner med dig.” Mannen nickade mot den öppna frysboxen.
”Alltså, vad fan är det här?” Chris visste inte om han skulle skratta eller gråta. ”Nåt jävla skämt, eller?”
”Tyvärr. Så kul ska vi inte ha det. Se så. Ner med dig nu. Jag har inte hela dagen”, sa mannen kort och tittade på sitt armbandsur.
”Glöm det. Hoppa ner själv om du nu tycker att det är så himla spännande.” Han vände mannen ryggen och började gå mot källartrappan då det hördes hur någonting klickade till bakom honom. Han förstod direkt vad det var men kunde ändå inte tro det förrän han vände sig om och såg pistolen med ljuddämpare som var riktad mot honom. ”Okej, okej … nu tar vi det lugnt.”
”Som sagt. Jag har inte hela dagen.” Mannen viftade med pistolpipan mot frysboxen.
Chris insåg att han inte hade något annat val och höjde armarna samtidigt som han gick över till frysboxen och klev ner i den. Mannen kom fram och kände igenom hans fickor, tog mobilen och hans snusdosa.
”Sätt dig ner.”
”Okej, ta det lugnt.” Chris satte sig ner. ”Så där. Okej? Men du tänker väl inte …”
Insidan av locket träffade hans huvud med en sådan kraft att det kändes som om han fick en whiplashskada. En nyckel vreds om och drogs ut ur låset från utsidan. Vad i helvete handlade det här om? Han trotsade smärtan i nacken och försökte pressa upp locket, men det var omöjligt.
Han var inlåst i en frysbox hemma i sitt eget kök. Det måste vara någon som drev med honom. Kanske var det den där svensexan som aldrig blev av. Några av hans vänner hade ju faktiskt lovat honom att dyka upp när han minst anade det. Men det var flera år sedan. Och mannen hade varit beväpnad. Eller var det bara en attrapp?
Det svaga ljudet från kompressorn som brummade igång följt av det karakteristiska tickandet från kylelementen raserade alla tankar om att det bara rörde sig om en försenad svensexa. Han drog några djupa andetag för att hålla paniken på avstånd. Den var det sista som skulle få ta över. I samma stund han tillät det skulle han vara förlorad.
Nej, så lätt tänkte han minsann inte ge upp. Nu gällde det att tänka positivt. Se lösningar istället för problem. Det första han skulle göra var att ta sig ut ur boxen. Exakt hur visste han inte, men ut skulle han. Därefter skulle han ta sig vidare ner till vapenskåpet i källaren, och eftersom mobilen av någon anledning saknade mottagning fanns det ingen annan utväg än fullskaligt krig.
Han höll andan i några sekunder för att höra om mannen fortfarande befann sig i närheten men kunde inte höra något förutom brummet från kompressorn. Det fanns med andra ord ingen anledning att avvakta.
Han pressade fram underkroppen så mycket det gick samtidigt som han lutade sig bakåt tills han låg på rygg med bägge fötterna dikt an mot lockets insida. Därefter drog han undan håret från ansiktet, samlade sig och tryckte till så hårt han kunde med bägge benen. Men locket vägrade ge efter. Han gjorde ett nytt försök och kunde känna hur svetten var på väg att tränga fram i pannan. Någon ljusstråle som letade sig in längs kanterna där uppe kunde han däremot inte se. Inte ens när han tog sats och sparkade med full kraft. Locket var som fastgjutet. Fan, fan, fan …
Det sista han ville var att ge upp. Men trots att han inte legat där i mycket mer än en kvart hade han ingenting att sätta emot. Det var som om en del av honom redan hade insett att han när som helst skulle ge efter för paniken.