”Varför ringde du inte och sa något?” Magnus fäste avspärrningsbandet i en av stolparna som höll uppe det veckade plasttaket så hårt att det brast. ”Gå in här helt ensam.” Han skakade på huvudet och gjorde ett nytt försök. ”Tänk om … Det kunde ha slutat precis hur illa som helst.”
Dunja som var på väg bort mot andra änden av gården med plastbandsrullen stannade och vände sig mot honom. ”Magnus, jag vet att du bara vill väl. Men allvarligt. Hur menar du att det skulle hjälpa att ringa dig? Du hade inte direkt gjort tummen upp åt att lämna din pizza för att dra igång en egen undersökning och gå rakt emot Ibs uttryckliga order. Rätta mig om jag har fel.”
Magnus var på väg att säga emot, men ångrade sig. ”Men tänk om hon hade varit här. Vad hade du gjort då? Hoppats på att hon siktade lika illa en gång till?”
”Varför skulle hon skjuta? Du var ju inte där och viftade med din pickadolla.”
Dunja vände honom ryggen och återgick till att dra ut avspärrningsbandet.
”Dunja …” Magnus skyndade ifatt och la handen på hennes axel. ”Jag vet att det blev helt fel. Men jag upplevde situationen som hotfull och försökte faktiskt bara göra mitt bästa.”
Dunja nickade och väntade på att han skulle ta bort handen från henne. Istället mötte han hennes blick.
”Det är därför vi är två och inte en. Och vad du än tror om mig skulle jag göra allt jag kan för att det inte ska hända dig något. Bara så att du vet det.”
Dunja nickade igen och bjöd honom till och med på ett leende.
”Men sedan är det faktiskt så att hur gärna du än vill är varken du eller jag några mordutredare”, fortsatte han. ”Vad vi däremot är, är patrullerande ordningspoliser med ett uppdrag att vara ute och synas och upprätthålla ordningen. Vilket är en av de viktigaste grundpelarna …”
”Men hallå … Tror du på det där själv, eller har du bara lärt dig att rabbla utantill?” avbröt Dunja med en suck, även om hon på ett sätt tyckte att det var skönt att klet-Magnus ersatts av paragraf-Magnus. Nu kunde hon utan dåligt samvete vända honom ryggen och fortsätta vidare med avspärrningsbandet mot den omkullvälta kundvagnen. ”Du vet precis lika väl som jag att om det inte varit för mig, hade han fortfarande legat här och ruttnat om en vecka.” Hon nickade bort mot kroppen.
”Här spärras det av för fullt, ser jag!”
Dunja och Magnus vände sig om och såg de två civilklädda mordutredarna Søren Ussing och Bettina Jensen komma in från den trånga passagen mellan fasaderna.
”Hej, Dunja Hougaard.” Dunja gick fram för att hälsa.
Ussing tog av sig sina pilotformade solglasögon, satte dem i håret och gav Dunjas utsträckta hand en blick innan han vände sig mot Jensen som gått upp ännu mer i vikt sedan Dunja senast sett henne. ”Är det inte hon som fick sparken i Köpenhamn.”
”Du menar hon som förfalskade chefens namnteckning.” Jensen flyttade blicken till Dunja. ”Just det, det är det, ja.” Hon sken upp i ett leende som blottade den nikotingula tandraden och gick in under avspärrningen tillsammans med Ussing.
”Kroppen ligger där borta.” Dunja skyndade ifatt för att visa dem vägen medan hon försökte övertyga sig själv om att det var utredningen som var det viktiga, inte hennes personliga åsikt om de två utredarna.
”Du, jag tror vi klarar det här finfint utan din hjälp”, sa Ussing.
”Självklart. Jag tänkte bara visa vad det är jag har …”
”Så om du kan hålla dig utanför avspärrningen vore det toppenbra”, avbröt Jensen och visade än en gång sin nikotingula tandrad.
”Ursäkta, men menar du att jag inte får befinna mig innanför avspärrningen?” sa Dunja. ”Är det det du står här och säger?”
Jensen stannade med en suck och utväxlade en blick med sin kollega. ”Minns du vad uniformen hette?”
”Mitt namn är fortfarande Dunja Hougaard. D, U, N, J, A. Eller är det för många bokstäver att komma ihåg?” I ögonvrån kunde hon se hur Magnus låtsades vara upptagen med avspärrningen på tryggt avstånd. ”Och nej, jag är ingen jävla uniform. Jag är här för att det är jag som har hittat kroppen. Jag har dessutom träffat kvinnan som …”
”Just det”, avbröt Jensen och pekade på Dunja. ”Det var ju du som blev av ditt tjänstevapen.”
”Och nu råkar det vara så här.” Ussing tog ett steg fram för att ta mer plats. ”Ju färre köpenhamnare som trampar runt här och smutsar ner bevisningen, desto bättre.”
Dunja tittade fram och tillbaka mellan de två utredarna och funderade på i vilken ände hon skulle börja.
”Dunja”, ropade Magnus från andra sidan avspärrningen. ”Gör nu bara som de säger och kom hit istället.”
”Smart kollega du har. Du borde lyssna lite mer på honom”, sa Jensen och fortsatte tillsammans med Ussing mot den blodiga kroppen.
Dunja stod kvar och kunde höra hur de diskuterade sig fram till att liket inte såg ut att vara mer än två dagar gammalt, och hur det rent tidsmässigt stämde överens med när knarkarludret kommit gående längs Stengade. Motivet till varför kvinnan skulle ha dödat uteliggaren hade de heller inga problem med att bena ut då det troligen var så enkelt som att hon hade lackat ur när han tagit hennes sista sil.
Hon ville gå över till dem och lugnt förklara att det var det insjunkna bröstpartiet de borde fokusera på, och hur det tydde på att förövaren måste ha hoppat jämfota på sitt offer för att få tillräckligt med kraft. Hon ville berätta om den hemlösa kvinnans gymnastikskor som varit rena från blod, och hur det talade för att hon var oskyldig. Hur blodet på hennes händer, armar och t-shirt snarare tydde på att offret stod henne nära. Hon ville dela med sig av samtalet hon haft med kvinnan som pekade mot att det inte bara varit en utan flera gärningsmän.
Men det var ingen idé. De skulle ändå inte lyssna på ett ord av vad hon sa.