Fabian svängde av från Norra kustvägen och in på Stora vägen mot Arild. Utredningsmötet var avslutat och när Alex Whites namn dykt upp på listan av tänkbara offer hade han bett Lilja att besöka Ka-Ching utan honom och istället styrt norrut. Efter några protester hade hon till slut gått med på det, även om det hade varit uppenbart att hon sett rakt igenom honom.
Och visst hade hon haft rätt i att listan inte var mer än en lista på förmögna män i nordvästra Skåne. En lista som dessutom med största säkerhet snart skulle bli avsevärt kortare. Men det spelade ingen roll. Tanken på att Sonja var där och arbetade på en av sina installationer räckte för att varenda cell i hans kropp ville dit och hämta hem henne.
Han hade försökt ringa henne, men hon hade inte svarat. Det gjorde hon visserligen nästan aldrig under arbetstid. Den stör min koncentration, brukade hon säga som förklaring till varför mobilen var avstängd. Han såg därför ingen annan möjlighet än att åka dit och störa hennes koncentration på plats.
White bodde längst ut på Tordönsvägen i Arild, och på vägen dit hade han låtit Neon Golden av The Notwist gå på repeat, och till de sista takterna av ”Pilot” parkerade han ett tjugotal meter innan vägen svängde skarpt åt höger.
Under bilresan hade han försökt se framför sig hur han ringde på och dörren öppnades av en undrande Alex White. Vad som hände därefter var desto mer diffust. Vad skulle han säga? Skulle han avslöja deras misstankar om att någon eventuellt höll på att ta över hans identitet eller bara förhöra sig rent allmänt? Och Sonja? Hur skulle han hantera hennes närvaro? Det kändes som om vad som helst kunde hända, varför han bestämde sig för att börja med att sondera terrängen innan han röjde sin närvaro.
Sonjas röda Mini Cooper stod parkerad på uppfarten bredvid en gul Ford Mustang som såg ut att komma direkt från fabriken. Snett ovanför den nedfällda garageporten satt en bevakningskamera, och han fortsatte därför vidare längs vägen tills han i skydd av några träd kunde ta sig in på tomten som var den sista innan allmänningen tog vid.
Ljudet av vågorna som slog in mot land hördes tydligt, men det var först när han lämnade trädens skyddande skugga och vågade sig ut på den välklippta gräsmattan som det gick att se hela vägen ner till den folktomma stranden.
Huset var byggt i suterräng på den sluttande tomten och kändes både modernt och klassiskt på en och samma gång. Förutom några små ljusinsläpp bestod sidofasaden av murade stenar i olika storlekar och former, vilket stod i kontrast till husets baksida som var en enda stor vägg i glas.
Än så länge hade han inte sett några fler bevakningskameror även om han var övertygad om att de fanns där någonstans. Ändå fortsatte han fram mot huset och tog skydd bakom fasadväggen som sköt ut någon meter förbi glasväggen. Där samlade han sig under några sekunder innan han sträckte sig ut över kanten för att titta in.
Dessvärre återspeglade glasväggen det mesta av ljuset utifrån. Skulle han ha någon chans att se in var han tvungen att ställa sig tätt intill glaset. Därför fortsatte han runt den utskjutande stenväggen och gick uppför en liten trappa till trädäcket. Såg de honom så såg de honom. Han passerade en mörkbrun utesoffgrupp och gick fram till glasväggen. Där innanför fanns en pelare som gav honom någorlunda skydd. Han tryckte ansiktet mot glaset och kupade händerna runtom.
Rummet där innanför såg ut som en stor utställningshall i ett modernt konstmuseum. Det var upp mot hundra kvadratmeter, kanske ännu större, och sträckte sig hela vägen upp till taknocken ett tiotal meter upp. En trappa som såg ut att hänga fritt i luften sicksackade sig ner från en balkong som sträckte sig hela vägen från den ena sidoväggen till den andra. Hela det storslagna rummet var fyllt med konst. Det var allt från enorma tavlor på väggarna till märkliga videoinstallationer och abstrakta former i olika färger som hängde ner från taket.
Men varken Sonja eller White syntes till någonstans. Det enda livstecknet kom från köket längst bort till höger. Där på köksön var det uppdukat med bröd och pålägg, och på spisen stod en kastrull och ångade. Fabian tog fram mobilen och använde kamerafunktionens zoom för att se bättre. Precis som han utgått från var kastrullen fylld med kokande vatten och troligen även ägg med tanke på de två tomma äggkopparna bredvid de fyllda juiceglasen.
Det var helt klart en frukost för två. Eller nej, det var en frukost från Alex White till Sonja. Juicen – Brämhults jordgubb och lime – var hennes absoluta favorit. Samma sak med Nutellaburken eller faktumet att Kalles kaviar-tuben som låg vid äggkopparna var med dillsmak. Han kände ingen annan än Sonja som föredrog det. Skulle hon äta frukost nu? Klockan var ju redan kvart över tre på eftermiddagen. Vad i helvete höll hon på med?
Den plötsliga ilskan förvånade honom. Kylan dem emellan hade funnits där så länge nu att han inte längre tänkte på den, även om han innerst inne var medveten om att det endast var en tidsfråga innan hon var iväg ut på ett äventyr. Vilket han inte skulle ha haft några större problem med att förstå. Någonstans hade han till och med kunnat se det positiva i det. Förhoppningsvis skulle det återställa balansen och i bästa fall hjälpa dem att komma vidare.
Nu kändes det däremot allt annat än okej. Varenda muskel i kroppen spände sig i protest. Det var inte så här det skulle gå till, och utan att ha tagit något beslut var han redan på väg att ringa upp White för att be att få tala med sin fru. Men han hejdade sig då han upptäckte att de var på väg nedför den svävande trappan. Sonja var klädd i sina snickarbyxor och hade på sig de gröna örhängena hon fått av honom på deras senaste bröllopsdag. White var barfota och klädd i svarta jeans, ledig tröja och en blå kavaj som matchade de blåa solglasögonen.
Fabian ansträngde sig för att radera bilderna som spelades upp i hans inre, samtidigt som han försökte se om de just duschat. Men Whites laserklippta lugg som såg ut att höra hemma i Star Trek avslöjade ingenting och Sonja blötte endast sitt hår när det skulle tvättas.
Meddelandet från Molander fick honom att inse att han bara borde backa därifrån och lämna dem ifred. Men han kunde inte förmå sig att ens slita blicken.
Alex White avskriven från listan på möjliga offer.
Väl nere la White sina händer på Sonjas axlar och viskade någonting i hennes högra öra. Fabian kunde se hur hon skrattade till och nickade. Själv ville han bara gråta. Men det gick inte. Inte nu. Hon fortsatte över det ljusa trägolvet och stannade vid ett stort pappersark som låg på golvet. Efter att ha stått där och studerat det under någon minut satte hon sig på huk, tog en av kritorna som låg bredvid och började skissa med stora intensiva drag.
Han såg sig själv slå in glasväggen och fortsätta fram mot henne med skärvorna regnande över sig. Sonja som vände sig mot honom och hennes frågande blick som inte protesterade det minsta när han lyfte upp henne i sin famn och vände tillbaka ut med glasekrosset knastrande under skorna.
Det var de hårda knackningarna som tog honom tillbaka. Knackningarna som var så nära ansiktet att han höll på att snubbla över en pall när han backade undan. På andra sidan glaset stod en leende White och vinkade till honom. Med dunkande tinningar höjde han ena handen under tiden White drog terrassdörrarna åt sidan.
”Men är det inte kommissarie Risk”, sa han med sin amerikanska brytning.
”Jag ringde på, men ringklockan verkade inte fungera.”
”Sonja! Look! Din man är här!”
Fabian vände blicken för att se Sonjas reaktion, men såg återigen endast havet och sin egen spegelbild. Vad höll han egentligen på med? Han ville bara försvinna därifrån, gå upp i atomer och spridas med vinden som om han aldrig någonsin existerat. Men nu stod han här utan något annat val än att gå fram och skaka hand med White som inte ens hade hövligheten att ta av sig sina solglasögon. Vem fan trodde han att han var? Någon jävla rockstjärna? ”Kan vi talas vid?” fick han till slut ur sig.
”Vad håller du på med? Vad gör du här?” Sonja stod nu i dörröppningen och tittade undrande på honom.
”Älskling, jag får förklara sedan”, sa han och ansträngde sig för att se neutral ut. ”Nu behöver jag tala med Alex.”
Sonja gav White en blick och skakade på huvudet. ”Alltså, jag vet inte vad det är du har fått för dig som gör att du smyger omkring här …”
”Helst i enrum.” Fabian vände sig mot White, nu med ett leende som säkert såg alltför forcerat ut.
”Of course. No problem.” White höjde händerna i en lugnande gest.
”Jag hoppas att du förstår hur patetiskt det här är”, sa Sonja och vände honom ryggen under tiden White visade in honom i huset. För sent insåg han att hans skor lämnade ett spår av jord efter sig på det ljusa trägolvet.
”Never mind.” White öppnade dörren till ett angränsande rum där väggarna var fyllda med böcker. ”Men bara så du vet är jag på språng och måste snart iväg. Coffee?”
”Nej, tack.” Fabian satte sig i en av fåtöljerna och avvaktade tills White stängt dörren och satt sig mittemot.
”Okay, vad kan jag göra för dig?” White la ena benet över det andra och flätade sina fingrar. ”Sonja sa något om att du jobbade på mordroteln. Jag hoppas att jag inte är misstänkt för något allvarligt.”
”Jag vill att du avslutar samarbetet med min fru och drar tillbaka beställningen.” Hon hade talat om honom, berättat att han var polis.
White skrattade till och skakade på huvudet. ”And why on earth would I do that?”
”För att du inte är det minsta intresserad av hennes konst. Just det, tror du inte jag har förstått vad det är du är ute efter. Vilket lätt offer hon är när du kommer och viftar med alla dina miljoner.” Vad hade hon mer berättat?
”Here’s the deal, Fabian. I’ve been doing this sedan jag var femton. Jag har arbetat med några av de största konstnärerna och jag har gallerier i New York, Los Angeles, Berlin, London, you name it. So I know what I’m talking about, okay.”
”Så varför flyttade du hit?”
”För att det är här det händer. Eller rättare sagt, det är här det kommer att hända. Och Sonja är ett av de bästa bevisen på att jag har rätt. Så nej, jag kommer varken dra tillbaka min beställning eller låta dig stå i vägen för hennes utveckling. I’m sorry.” White slog ut med händerna och reste sig upp. ”Om det inte var något mer måste jag som sagt iväg till ett möte.”
Fabian ville slå tillbaka, säga något dräpande. Men han var vingklippt och kunde ingenting annat än resa sig upp och följa med tillbaka ut i den stora salen. Som tur var syntes inte Sonja till längre. Varken vid den utrullade skissen på golvet eller någon annanstans. Däremot var det ena juiceglaset tömt och i en av äggkopparna syntes resterna från hennes ägg. De fortsatte uppför trappan och vidare längs balkongen mot ytterdörren.
”Vi kommer att hålla en liten fest här när hon är klar”, fortsatte White och höll upp ytterdörren. ”Det vore nice om du kom. Kanske får du till och med upp ögonen för henne igen.”
”Bara så att jag har förstått det här rätt”, sa Fabian på sin väg ut under tiden White larmade på och låste. ”Du påstår alltså att du och Sonja endast har en arbetsrelation?”
White vände sig mot Fabian och skakade på huvudet. ”No, no, no. Jag påstår att det inte är jag som är problemet i den här ekvationen, utan du, and the fact att du inte har sett din egen fru för den hon är under de senaste sju åren, om man ska tro henne själv. Hej, med dig.”
Fabian stod kvar och smakade på de tre sista orden medan Mustangen mullrade igång och backade ut från uppfarten.