Matilda hade följt anvisningarna hon fått av Esmaralda till punkt och pricka. Hon hade skyndat sig hem efter skolan och flyttat undan alla lådor och möbler nere i källaren för att frilägga den plats där andekraften var som starkast. Soffan hade inte varit några problem, men den avokadogröna hurtsen hade varit så tung att hon blivit helt svettig, och den gamla datorn hon aldrig sett pappa använda som stod ovanpå hade varit nära att välta.
Dessutom hade hon lagt ut filtar på golvet, spänt upp tvättlinor och hängt dukar för att skapa ett ”anderum”, som Esmaralda kallade det. Till sist hade hon samlat ihop alla värmeljus hon kunde hitta och placerat ut dem i en ring som skydd mot alla onda krafter.
Ingen av de andra i familjen var hemma så de skulle få genomföra seansen utan att bli störda, vilket Esmaralda menade var något av det allra viktigaste. Avslutade man den inte på ett korrekt sätt kunde anden finnas kvar under en lång tid framöver.
Hon hade hört en hel del om anden i glaset från kompisarna i klassen. Någon kände någon som fått reda på vilken lottorad som skulle vinna, men inte trott på det, bara för att sedan inse att det hade stämt. En annan hade kissat på sig mitt under seansen och på nätet hade hon sett hur en kille blivit besatt och börjat skaka i hela kroppen.
Men enligt Esmaralda fanns det ingenting att vara rädd för så länge man var medveten om vad man höll på med och visade respekt för andevärlden. Till exempel skulle man inte kalla det för anden i glaset utan ouija. Det var nämligen inte alls någon lek utan en metod för att få kontakt med den andra sidan.
Prick klockan fem ringde det på dörren och hon sprang upp och öppnade.
”Hej, jag har gjort precis som du sa.” Matilda stängde dörren efter Esmaralda som nickade och tittade sig omkring utan att säga något.
Trots att hon precis som Matilda inte var mer än tretton år gammal hade hon ett lugn som man i normala fall endast såg hos äldre människor. ”Bra att det bara är vi och ingen annan här”, sa hon och började gå nedför källartrappan.
Matilda följde efter in bakom dukarna till anderummet samtidigt som hon försökte förstå hur Esmaralda kunde veta att de var ensamma.
”Vad fint du har gjort det.” Esmaralda vände sig mot Matilda med ett leende. ”Om du tänder ljusen, så tar jag fram ouijabrädet.”
Matilda tog fram tändaren hon hittat längst in bland cigaretterna i en låda uppe i ateljén och tände cirkeln. Under tiden tog Esmaralda av sig den slitna axelremsväskan i skinn, satte sig på golvet och drog ut en kantstött rektangulär trälåda fylld med snidningar som en gång i tiden varit skarpa och tydliga men nu nötts ner och på sina ställen försvunnit helt.
”Den här hittade min far uppe på vinden i ett dödsbo för nästan fyrtio år sedan”, berättade hon medan hon försiktigt hakade av haspen på lådan, öppnade den och plockade ut planchetten – den hjärtformade pekaren med ett hål vid spetsen – även den snidad i trä. Därefter vecklade hon ut lådan helt och ställde ner den med utsidan uppåt.
Först nu kunde Matilda se att de slitna snidningarna i själva verket var bokstäver där hela alfabetet, förutom å ä ö, var representerat i två bågar som sträckte sig över brädet. Under bokstavsbågarna fanns en sifferrad som började med en etta och slutade med en nolla längst till höger, och högst upp i det vänstra hörnet bredvid en sol stod det yes, och i det motsvarande hörnet bredvid en halvmåne, no.
Men det var orden längst ner under allting som fick Matilda att inse att det var på allvar.
GOOD BYE
”Placera ett av dina fingrar på den här.” Esmaralda satte sitt pekfinger på planchetten, och Matilda slog sig ner mittemot och gjorde likadant.
”Finns det några vänligt sinnade andar i rummet?” sa Esmaralda varpå de avvaktade några minuter under tystnad utan att något hände. ”Jag frågar om det finns några vänligt sinnade andar i rummet”, upprepade hon utan att släppa planchetten med fingrarna.
Fortfarande hände ingenting, och efter ett tag ställde Esmaralda sin fråga igen. Hur länge skulle hon egentligen hålla på? Matilda visste ärligt talat inte riktigt vad hon skulle tro. Så mycket som hon hade sett fram mot just det här tillfället. Alla tankar hon hade tänkt. Alla förväntningar. Fjärilarna i magen som funnits där ända sedan hon vaknade i morse. Nu kändes det plötsligt som om allt bara försvann, och det enda hon kunde tänka på var att golvet var hårt och att hon snart skulle bli trött i sin utsträckta arm som redan börjat göra ont.
När det väl hände trodde hon först att det var hon själv som råkade trycka till så att planchetten rörde på sig. Men det var inte hon. Den rörde sig själv. Först sakta, men sedan allt fortare fram och tillbaka över bågarna med bokstäver och raden med siffror.
”Är det du som gör det, eller är det någon annan?” sa hon och kunde höra på sin egen röst att hon tyckte att det var obehagligt. Vad hade hon gett sig in på?
Esmaralda svarade inte. Istället satt hon med slutna ögon och såg inte ut att ha några som helst problem med att hänga med i planchettens stundtals häftiga rörelser. Först när den lugnade ner sig och till slut stannade slog hon upp ögonen och tittade mot Matilda. ”Den ville bara kontrollera brädan. Det gör de alltid i början.”
Matilda var på väg att säga något, men tystnade när Esmaralda satte fingret för sin mun. ”Har vi någon vänligt sinnad ande i rummet?”
Efter några sekunder började pekaren röra sig upp mot solen och yes där den stannade.
Det måste vara Esmaralda som flyttade den. Vem skulle det annars vara? Inte hon själv i alla fall.
”Vad heter du?” sa Esmaralda som inte verkade ett dugg rädd.
Planchetten rörde sig nästan med en gång. Som om den precis visste vart den var på väg. Den stannade mitt på den översta bokstavsbågen, och Matilda kunde tydligt se bokstaven G genom hålet. Därefter rörde den sig snett ner till vänster och stannade över R. Nästa anhalt var rakt upp till bokstaven E och sedan snett ner till höger och bokstaven T för att till sist stanna längst bort till vänster i den översta raden.
”Greta. Den heter Greta.”
Esmaralda nickade. ”Nu kan du fråga henne.”
”Vadå?”
”Vad du vill.”
Matilda skakade på huvudet. Hon kom inte på någonting. Trots att hon hade längtat efter det här minst tusen gånger mer än efter någon julafton ända sedan Esmaralda i förtroende berättat att hon stod i kontakt med den andra sidan, var hon nu helt tom och kunde inte komma på en enda fråga. Vilken lottorad som skulle vinna kändes plötsligt banalt. Samma sak om hon skulle bli kär i någon av killarna i klassen.
Egentligen ville hon bara dra ner pekaren på GOOD BYE , avbryta hela grejen och springa upp på sitt rum. Men det gick inte. De hade ju bestämt och Esmaralda hade tagit sig tid för att komma hit med ouijabrädet trots att hennes pappa skulle bli skitarg om han visste. Dessutom kanske den där Greta, om hon nu ens fanns, väntade på att hon skulle ställa en fråga. Kanske var det precis det hon borde göra, om så bara för att få slut på det. Hon hade ju faktiskt något hon gått och undrat över ganska länge. Ända sedan de bodde i Stockholm, om hon tänkte efter.
”Okej, här är en fråga.”
”Bara ställ den rakt ut så tydligt som möjligt.”
”Min pappa. Har han varit typ otrogen?”
Pekaren rörde sig inte. Plötsligt var det som om den hade växt fast i brädet, och hon kom på sig själv med att hoppas på att den inte skulle göra det heller. Att det precis som pappa sa inte fanns några andar. Men så började den röra på sig, inte särskilt snabbt men i en nästintill spikrak linje upp mot det vänstra hörnet.
No.
Någonting inom henne andades ut. Men den stannade inte där, utan gled ner mot bågarna med bokstäver. Uppenbarligen var den inte klar.
”Är det du?” frågade hon, men fick bara en kort knappt märkbar huvudskakning till svar.
Först ett M och därefter snabbt över hela brädan till ett E och nästan tillbaka där den just var till ett N. Det gick snabbt nu. Nästan lite för snabbt för att hon skulle hänga med. Kanske var det ett D och sedan ett I följt av ett N. Hon var inte helt säker. I alla fall önskade hon att hon inte var det. Men trots att hon inte ville hade hon sett, och fast att hon till och med blundade under de tre sista bokstäverna kunde hon förstå precis vilka de var.
”Jag vill inte mer. Du måste gå.” Matilda tog sin hand från planchetten.
MEN …
”Det går inte.” Esmaralda försökte föra tillbaka hennes hand mot pekaren. ”Om vi inte tackar och ber den att återvända till andra sidan så finns det en risk att …”
”Jag vill ju inte har jag sagt!”
DIN …
Matilda slog undan ouijabrädet och reste sig upp. ”Jag vill att du går! Hör du det? Jag vill att du försvinner härifrån nu!”
MOR.