Chris Dawn hade inte legat instängd i mer än några timmar, ändå frös han redan så att hela kroppen skakade okontrollerat. Han hade ingen aning om hur kallt det var men gissade att det redan hunnit en bra bit under nollstrecket. Och att döma av ljudet från kompressorn och det tickande kylelementet var temperaturen fortfarande på väg ner.
Sedan någon timme hade han gett upp de lönlösa försöken att ta sig ut med våld och istället börjat fundera på vad han kunde göra för att behålla så mycket som möjligt av värmen. Det mesta försvann ut genom huvudet, så mycket visste han. Därför hade han tagit av sig den ena strumpan, trätt den över huvudet som en mössa och stoppat bägge fötterna i den andra. Fler idéer än så hade han inte haft, förutom att stoppa in tröjan i byxorna och krypa ihop i ett försök att göra sig så liten som möjligt.
Visserligen låg det en oöppnad vodkaflaska i ena hörnet och han skulle villigt erkänna att den lockade. Men än så länge hade han lyckats hålla sig från att öppna den, väl medveten om att värmen som följde med alkoholen var förrädisk. Kroppen skulle tro att den var varm och därför utvidga sina blodkärl vilket endast skulle leda till att nedkylningen gick ännu fortare.
Nej, än var han inte redo att dö. I alla fall inte innan han fått reda på vad allt det här handlade om. Vem mannen i blåstället var, och vad han var ute efter. Om det bara var pengar fanns det väl så mycket enklare sätt. De hade nästan inga kontanter i huset. Allt var på banken, säkrat i olika fonder, och förutom Jeanettes smycken och årgångsvinerna i källaren var det bara bilarna och utrustningen i studion som var värt något. Det hängde visserligen en del konst på väggarna, men så fort den var stöldanmäld skulle den bli så gott som omöjlig att sälja på den öppna marknaden.
Ett frågetecken hade han i alla fall lyckats räta ut. Händelserna igår. Skuggan han sett svepa förbi i garagets bevakningskamera, dörren som stått på glänt i grovköket och fjärrkontrollen som legat slängd på passagerarsätet i Camaron. Såklart hade mannen i blåstället varit där för att på något sätt kopiera grindens aktiveringssignal. Han hade hört talas om att det fanns sådan utrustning. Hur hade han annars tagit sig in med lastbilen?
Men det förklarade fortfarande inte varför. Vad den egentliga poängen med allt det här var mer än att få honom att lida. För led gjorde han. De som påstod att ihjälfrysning var befriat från smärta visste inte vad de talade om. Kylan var bokstavligt talat bitande. Som miljontals små osynliga tänder vars vassa spetsar trängde in i honom var helst de kom åt.
Han avbröt sina tankar och lystrade. Mannen var återigen på väg genom hallen. Det var de där kraftiga kängorna som lät mot golvet. Hans golv i hans hus. Tanken på att det gick omkring en främling i hans hem gjorde honom fullkomligt vansinnig. De första gångerna hade han skrikit och bankat så hårt han kunde i sidorna för att påkalla hans uppmärksamhet. Ropat åt honom att släppa ut honom och förklara vad fan allt det här handlade om. Han hade till och med lovat honom pengar, flera miljoner. Erbjudit sig att åka till banken så fort den öppnade på måndag. Men mannen hade bara fortsatt förbi.
Den här gången tänkte han däremot inte skrika. Istället tänkte han göra precis tvärtom och ligga tyst och avvakta. Lyssna och spela död. Det var den bästa planen han hade kommit på. Det sista halmstråt. Spela död och hoppas på att mannen reagerade och kom över för att kontrollera. Och då jävlar. Då skulle han bara flyga upp som gubben i lådan och kasta sig över honom.
Brummet från kompressorn tystnade plötsligt. Det var första gången och betydde antingen att mannen dragit ur kontakten eller att temperaturen sjunkit till den inställda. Troligtvis det senare. Det positiva var att han hörde betydligt bättre vad som pågick utanför.
Mannen hade definitivt stannat, och någonstans började en melodislinga spela. Han kände igen den. Just det, ”Ordinary World” med Duran Duran. Jeanettes favoritlåt. Men vänta, det var ju från hans egen mobil. Det var alltså hon som ringde. Det kunde inte vara någon annan eftersom just den signalen var vigd åt henne.
Melodin tystnade, och han kunde nästan höra hur mannen tryckte ner mobiltelefonen i fickan. Men istället för att fortsätta vidare stod han kvar. Han måste ha reagerat på tystnaden. Kroppen ville skaka, men den fick inte. Inte nu. Nu gällde det att hålla sig absolut stilla och vara beredd på att hoppa upp. Han skulle bara få en chans.
Mannen närmade sig. Han kunde höra stegen, och handen som drog över locket och klappade det som om det vore ett husdjur. Ljudet av nycklar. Det var nära nu, snart skulle han höra hur en av dem stacks in i låset och vreds om. Inte skaka nu. För Guds skull inte skaka. Bara ligga alldeles stilla och hålla andan.
Ljudet från kompressorn som drog igång kom helt oväntat, och han kunde inte hindra sig själv från att rycka till och slå ena armbågen i väggen med en kraftig duns. Helvete. Helvete, helvete, helvete … Han kunde inte höra, brummet från kompressorn lät alltför högt, men nycklarna var helt säkert redan tillbaka i fickan. Inte en chans att mannen inte hade hört. Han var på väg att bryta ihop. Men vad var poängen med det? Det var ändå kört. Han hade avslöjat sig och skulle inte få en chans till.
Om det var därför visste han inte ens själv.
Det enda han visste var att han inte längre kunde stå emot.
Den skakande handen var så stel att det krävdes all hans viljestyrka för att sluta den om korken. För att inte tappa greppet om flaskan höll han den med bägge händer när han förde den mot munnen. Vätskan brände till i munnen, och när han svalde kunde han känna hur den lämnade en varm svans efter sig på vägen ner genom strupen.
Han tog ytterligare några klunkar och riktigt njöt av värmen som spred sig i magen och vidare ut i kroppen. Varför hade han inte gjort det här tidigare? Nu kunde han till och med dra av sig den där löjliga strumpan från huvudet och slappna av. Efter ytterligare några klunkar slutade till och med hans kropp att skaka.