Det såg ut att kunna bli en vacker dag. Solens strålar hade redan börjat jobba på morgondimman som dröjde sig kvar likt en svepning över marken och det två gånger tre meter stora hålet i gräsmattan där grävskopans tänder grävde sig allt djupare ner.
En bit därifrån låg en skallig man i trettiofemårsåldern inbäddad i dimslöjorna och väntade. Han var klädd i ett par beiga chinos och en vit skjorta som var förvånansvärt ren med tanke på vad han gått igenom de senaste dygnen. Ännu renare var hans högra klarblåa öga som tittade rakt upp mot den molnfria himlen. Där det vänstra skulle ha suttit fanns nu endast en mörkröd koagulerad gröt.
Skopan föste kroppen över den steniga jorden och rullade den över kanten ner i gropen där det redan låg en svart liksäck. I fallet slog ansiktet rakt mot en större sten, och skopans tänder råkade riva upp ett rejält hål i både skjortan och djupt in i buken när den skulle flytta kroppen in mot mitten. Men efter några lass med jord och grus var både kroppen och liksäcken täckta, varpå mannen med tätt åtsittande handskar, keps och blåställ kunde stänga av minigrävaren och gå över till en stor silvergrå husbil som stod parkerad bredvid lastbilen.
Väl inne drog han av sig kläderna, vek ihop dem i en prydlig hög och klev in i duschen. Hans nakna bleka kropp var inte bara överraskande smal och på gränsen till pojkaktig. Den var dessutom helt befriad från all form av hår. Han satte på duschen och smetade in sig med desinficerande tvål, och när han var klar stängde han av vattnet, fyllde ena handen med raklödder och fördelade ut det över ansiktet och huvudet, varpå han började raka sig med långsamma drag.
Det var tydligt att han hade gjort det många gånger förr, och när allt raklödder där uppe var borta, arbetade han sig vidare ner via ögonbrynen, ansiktet och halsen. Inte ett hårstrå undslapp hyvelns blad. Varken på bröstet, armarna eller benen. Allt skulle rakas. Till och med händer och fötter.
När kroppen torkat smorde han omsorgsfullt in den med rakbalsam, drog på sig ett par nya plasthandskar, satte fötterna i ett par skor och svepte en badrock om sig innan han lämnade husbilen för att i lugn och ro gå upp mot den herrgårdsliknande byggnaden med en sliten gammal resväska i ena handen.
I grovköket öppnade han väskan och bytte ut skorna mot ett par nya engångstofflor, varpå han visslande fortsatte genom korridoren och vidare ut till den stora hallen med den öppna kökslösningen. Ur kylskåpet tog han en flasköl, öppnade den och drack några klunkar medan han bläddrade bland låtlistorna på Chris Dawns mobiltelefon.
Snart ljöd Bon Jovis ”Livin’ on a Prayer” från de dolda högtalarna i taket, och mannen höjde volymen och sjöng med i talkbox-introt samtidigt som han dansade ut ur köket och över till frysboxen som fortfarande stod på hallgolvet med strömkabeln instucken i kontakten. Han hoppade upp och satte sig på locket, drack några klunkar av ölen innan han ställde den ifrån sig och började trumma i takt till musiken mot frysboxens vägg.
”Whoa, we’re half way there! Whoa, livin’ on a prayer!” skreksjöng han rakt ut för att därefter tömma resten av ölen i ett enda svep och avsluta med en lång rap innan han hoppade ner från frysboxen. Ur ena fickan drog han fram en liten plastpåse som han la tomflaskan i, varpå han fortsatte vidare in i huset till Richie Samboras gitarrsolo.
Han passerade rum efter rum under tiden han rättade till fingrarna i handskarna. Det var som om han först nu på allvar hade tid att titta sig omkring i det enorma huset, upptäcka vad som hängde på väggarna och var dolt i skåp och lådor. Då och då stannade han framför en tavla, studerade den mer ingående och tog en bild med mobilen innan han fortsatte vidare.
På den övre våningen i den västra flygeln hittade han sovrummet som var i storlek med en normalstor lägenhet. Och samtidigt som den blygsamma lilla trummaskinsrytmen från Phil Collins ”In the Air Tonight” började fylla rummet ställde han resväskan på den svarta heltäckningsmattan och tittade sig omkring i rummet vars väggar var burleskt tapetserade i rött, svart och guld. En stor säng med sänghimmel och illröda sängkläder i siden utgjorde rummets mittpunkt, och vid raden av fönster stod en matchande divan med några klänningar nonchalant slängda över ryggen. På andra sidan sängen fanns ett sminkbord med en stor upplyst spegel samt en smyckeshängare fylld med halskedjor.
Han fortsatte in i en stor walk-in-closet som tändes med hundratals infällda ledlampor och tittade sig omkring medan Phil Collins började sjunga. Skåp, lådor och hyllor. Allt var fyllt till brädden av kläder, skor och väskor. Lite mindre än hälften av utrymmet såg ut att tillhöra Chris Dawn, och där fanns allt från gråa mjukiskläder till rena scenkläder med glittriga boots och skinnbyxor med nitar.
Well if you told me you were drowning, I would not lend a hand.
Han drog på sig ett par röda boxershorts med dödskallar, några mörka strumpor samt ett par svarta lagom slitna jeans. Därefter ställde han sig framför golvspegeln och studerade sig själv i olika vinklar. Klämde och justerade.
I’ve seen your face before my friend, but I don’t know if you know who I am.
Han konstaterade att jeansen var minst en storlek för stora, och löste det enkelt med hjälp av ett nitbälte och ett par spetsiga boots med klackar. Nu satt de perfekt.
Well I was there and I saw what you did, I saw it with my own two eyes.
Till sist valde han ut en sliten gammal t-tröja med Aerosmithloggan och en jukebox, drog den över huvudet och rättade till det sista med en nöjd min framför spegeln.
So you can wipe off that grin, I know where you’ve been. It’s all been a pack of lies.
Tillbaka i sovrummet gick han över till sminkbordet med väskan, satte sig och tände lamporna runt spegeln. Han tog fram ett porträtt på Chris Dawn, kilade fast det i ramen, varpå han valde ut ett par lösögonbryn i rätt nyans och fäste dem. När dessutom lösnäsan som endast var aningen större än hans egen, kom på plats tillsammans med lite överlappande puder började han alltmer påminna om Chris Dawn. Men det var först när han fick på sig peruken med det långa raka håret som han blev riktigt lik.
”I can feel it coming in the air tonight, oh Lord”, sjöng han under tiden han satte på sig några av dödsskalleringarna i silver han hittade i en av bordslådorna.
Han reste sig upp och började gå omkring i rummet som för att känna in det nya utseendet och göra det till sitt. Några varv senare var hans rörelsemönster helt förändrat, och när de riktiga trummorna drog igång kunde han inte låta bli att börja dansa och spela lufttrummor.
En telefonsignal trängde igenom musiken, och han skyndade över till kontrollpanelen vid sängen och vred ner volymen till noll för att lokalisera den. Den kom från ett angränsande rum som fungerade som kontor. Telefonen, en beige högtalartelefon modell äldre med inbyggd telefonsvarare, stod på det välstädade skrivbordet. Han gick fram och stirrade på den tills signalerna tystnade.
”Du har kommit till Chris Dawn. Säg något snällt, så kanske jag ringer upp. This will not be repeated in English”, hördes Chris röst.
”Hej älskling, det är jag. Jag har försökt ringa dig på mobilen, men du svarar inte. Du kan väl ringa när du hör det här. Barnen skulle så gärna vilja säga hej. Vi ses imorgon. Älskar dig.”
Samtalet bröts, och mannen avvaktade några sekunder innan han tryckte på knappen för att spela upp de inkomna meddelanden.
”Tjena, det var Sture här. Har nu gått igenom kontraktet, so call me.”
Det pep till.
”Hallå, hallå! Det är Guggen från Soundscape. Jag ville bara meddela att harmonizern har landat. Och känner jag dig rätt vill du inte vänta en dag för länge, så schyst som jag är tänkte jag vissla förbi med den redan idag lördag efter stängning. Vi ses.”
Ytterligare ett pip.
”Hey Chris, miss G here. You know I don’t speak Swedish. Anyway, just listened to your new song. Loved it, want it. Beep me back.”
”No more messages”, hördes en stel datorröst.
Mannen tryckte på en annan knapp.
”Du har kommit till Chris Dawn. Säg något snällt, så kanske jag ringer upp. This will not be repeated in English.”
”Du har kommit till Chris Dawn”, upprepade mannen med samma skånska dialekt. ”Säg något snällt, så kanske jag ringer upp. This will not be repeated in English.”
Han tryckte igen. Samma knapp. Samma meddelande.
”Du har till kommit Chris Dawn. Säg något snällt, så kanske jag ringer upp. This will not be repeated in English.”
”Du har kommit till Chris Dawn. Säg något snällt, så kanske jag ringer upp. This will not be repeated in English.”