Efter bråket under middagen i fredags hade Sonja stängt in sig i ateljén högst upp i huset. Själv hade Fabian somnat nästan direkt och morgonen efter knackat på med en kopp nybryggt kaffe och en croissant i ett försök att gjuta olja på vågorna. Men hon hade inte varit där, och hans utbrott hade fått koppen att krossas mot golvet med en sådan kraft att kaffet stänkt ner flera av hennes pågående målningar.
Sedan dess hade hon inte synts till, även om han inte hyste något större tvivel om var hon befann sig och mer än en gång varit på väg att ringa för att antingen begära skilsmässa eller bara ge henne en regelrätt utskällning. Men han hade lyckats hålla de dansande fingrarna över mobilen i schack och försökt övertyga sig själv om att hon endast jobbade och inget annat.
En lång dusch senare hade han försökt väcka liv i Matilda och Theodor, men ingen av dem hade varit intresserad av att hitta på någonting. Varför han istället hade åkt till polishuset, för att få tänka på något annat än Sonja, vilket fungerat över förväntan.
Även Tuvesson, Klippan och Lilja hade varit där, och tillsammans hade de lyckats radera hans sista oro över att Alex White kunde vara gärningsmannens nästa offer genom att få ner listan på möjliga offer till endast två namn. Jarl Wreese och Emil Milles. Den ena var en entreprenör som efter ett antal lyckade investeringar byggt upp en privat förmögenhet på 175 miljoner kronor. Den andra, en fastighetsmagnat som specialiserat sig på kontorsfastigheter i A-lägen runtom i världen, deklarerade en privat portfölj på upp mot 300 miljoner. Wreese var frånskild utan barn och Milles som var några år yngre bodde fortfarande ensam.
Bägge hade fått sina körkort förlustanmälda under det senaste halvåret. Dessvärre hade inte Molanders jämförelseanalys på de gamla och nya porträttbilderna varit till någon större hjälp. Det hade förvisso funnits skillnader, både i hårfästen, hudnyanser och ansiktsformer, men långt från tillräckligt för att kunna säkerställa om personen på bilden var någon annan.
De hade därför plockat in de två männen för att utröna om de verkligen var vilka de utgav sig för. Förhören hade tagit större delen av lördagseftermiddagen innan de med säkerhet kunnat konstatera att båda två talat sanning och kunde åka hem.
Det var på många sätt goda nyheter om det visade sig att det inte fanns fler offer. Samtidigt var det med en påtaglig besvikelse de hade samlats för att diskutera hur de skulle gå vidare, och känslan av att vara tillbaka på gå hade dränerat dem på all energi. Ingen av dem hade kommit med några nya uppslag.
Inte ens Liljas möte med Ka-Ching hade lett till något mer än att de kunnat bekräfta det de redan misstänkt, nämligen att gärningsmannen skött all sin kommunikation med företaget via e-post, sms och i några sällsynta fall även telefon. Han hade med andra ord aldrig befunnit sig på kontoret rent fysiskt, utan med olika undanmanövrar fått kollegerna att tro att han var sjuk, jobbade hemifrån eller befann sig på resande fot.
Diskussionen hade lett vidare till mäklaren och bankmannen som bägge påstod sig ha träffat gärningsmannen vid flertalet tillfällen. Något som i sin tur fått dem att inse att det troligen var därför han hade bytt till ett annat bankkontor där ingen träffat och skakat hand med den riktige Peter Brise tidigare och således inte skulle misstänka att det i själva verket inte var han. Mycket mer än så hade det inte blivit, och framemot kvällen hade Tuvesson föreslagit att de skulle ta helg och komma tillbaka med nya krafter på måndag.
Väl hemma hade han hittat Matilda ensam i vardagsrummet tittande på tv och föreslagit att de skulle spela något spel, laga middag ihop och se till att det blev en riktig myskväll. Men hon hade inte haft någon lust till någonting och knappt svarat på tilltal. När hon sedan demonstrativt tagit med sig middagstallriken upp på sitt rum, hade han gett upp och för en gångs skull gjort precis vad han själv kände för.
Han hade korkat upp en av de där flaskorna han aldrig kom ihåg namnet på, men som Sonja alltid ville spara till ett finare tillfälle. Därefter hade han bänkat sig i soffan och för första gången på länge låtit stereoanläggningen visa vad den gick för. Han hade spelat allt det där han älskade men aldrig hann lyssna på. Som Transatlanticism med Death Cab For Cutie, eller I’m Wide Awake, It’s Morning med Bright Eyes, två fantastiska album. För att inte tala om The Shins Chutes Too Narrow som han hade köpt två exemplar av för att kunna ha ett i bilen. Och någonstans mitt i Modesty Mouses Good News Is For People Who Love Bad News hade han somnat i soffan utan en tanke på Sonja.
Söndagen hade varit desto värre och känts som en enda lång ökenvandring där måndagmorgonen låg framför honom likt en hägring han aldrig skulle nå fram till. Sonja fanns där hela tiden och envisades med att snärja in sig i hans tankar. Och var det inte hon, var det tomheten efter henne som bråkade. Enda sättet att någorlunda få tyst på henne, förutom alkohol och musik, var att jobba. Problemet var att han var lika fattig på uppslag som resten av teamet.
Visserligen hade han ringt och stört Brises personliga bankman, Rickard Jansson, mitt under söndagsfrukosten och bett honom kontrollera om det fanns andra storkunder som bytt bankkontor under den senaste tiden. Jansson som fortfarande haft mat i munnen hade motvilligt lovat att höra runt bland kollegerna och återkomma. Mycket mer än så hade det inte blivit.
Han hade ringt Molander för att övertyga honom om att göra ytterligare ett försök att hitta något hårstrå, fingeravtryck eller annat som kunde binda gärningsmannen till bilen eller Brises våning. Men Molander hade inte ens svarat, och för första gången under sina snart två år i Helsingborg hade han ringt upp Hugo Elvin trots att det var helg. Det var ändå han som tillsammans med Klippan stått för utredningens stora genombrott, och kanske kunde han se något annat än återvändsgränder och iskalla spår som ledde ut i ingenting. Men inte heller där hade han mötts av något annat än en förinspelad röst.
Elvin här. Jag kan inte prata nu, men det kan du. Gör det.
I ett sista desperat försök under eftermiddagen hade han bestämt sig för att åka ut till Mariastaden för att knacka på Rickard Janssons dörr. Bankmannen hade visserligen lovat att återkomma när han hört runt bland kollegern. Men när var desto mer oklart. Var det någonting Fabian inte klarade just nu, var det att vänta på att någon eventuellt skulle återkomma.
Trots att han hade adressen tog det honom tjugo minuter innan han hittade rätt i det labyrintiska området där både husen och trädgårdarna var så snarlika att han var övertygad om att även de boende gick in genom fel dörr då och då.
Rickard Jansson stod vid sin gasolgrill som var så stor att den upptog en betydande del av uteplatsen bakom huset. Den alltför tajta skjortan och slipsen var ersatt av en löst hängande tröja, keps och kortbyxor som lämnade knäna och några centimeter av smalbenen bara innan tubsockorna tog vid. I ena handen höll han en öl och i andra en grilltång som han använde med samma allvar som om det vore en dirigentpinne. Bredvid stod en man i liknande outfit och tittade på, även han med en öl i handen.
”Hej, hej”, sa Fabian och vinkade från andra sidan häcken som nådde honom till knäna.
Jansson kom av sig i dirigerandet av korvarna och vände sig mot Fabian med en oförstående min.
”Fabian Risk. Vi talades vid tidigare idag”, fortsatte Fabian och tog ett kliv över häcken för att gå fram och hälsa.
”Sa inte jag att jag skulle återkomma?”
”Jag vill bara höra hur det har gått, om du hunnit tala med någon av dina kolleger.”
”Jag vet inte vilken kalender du går efter. På min står det i alla fall söndag och då håller vi på Handelsbanken stängt. Så nej, det har jag inte.”
”Jag tänkte bara om du kanske hade ringt runt lite ändå.”
”Som du ser har jag en hel del annat att stå i.” Han flyttade runt bland korvarna med grilltången som om det var en vetenskap som krävde universitetsstudier. ”Men i veckan lovar jag att se vad jag kan göra.”
”Vad rör det sig om?” sa mannen bredvid och tog en klunk av sin öl.
”Äh, du vet den där Peter Brise som körde ner sig i Norra hamnen. Han hade ju precis bytt till vårt kontor, och nu vill polisen veta om det är fler av de lite större kunderna som gjort samma sak.”
”Ja, jag blev faktiskt precis av med en i fredags.”
”Va? Blev du?”
Mannen som uppenbarligen var en kollega till Rickard Jansson nickade.
”Vem då?” sa Fabian och kände att han äntligen var något på spåren.
”Hans Christian Svensson. Eller Chris Dawn som han kallar sig.”