Direkt efter söndagens besök hos Brises personliga bankman Rickard Jansson hade Fabian försökt få tag i Tuvesson för att sammankalla ett möte om hur de skulle gå vidare. Men återigen hade hon gjort sig oanträffbar och låtit mobilsvaret ta över. Han hade åkt hem till henne och sett den påkörda brevlådan. Han hade ringt på och hållit inne knappen i över en minut men till slut inte haft något annat val än att ge upp.
I ett telefonmöte på vägen hem hade han diskuterat med Klippan och Lilja om de skulle kalla in insatsstyrkan från Malmö och göra ett tillslag hemma hos Chris Dawn redan samma kväll. Men efter en längre diskussion hade de kommit fram till att beslutet var så pass stort att de omöjligt kunde ta det utan Tuvessons medgivande då risken var överhängande att de istället för att gripa gärningsmannen skulle skrämma bort honom. De hade därför enats om att avvakta till morgonmötet på måndagen då hon förhoppningsvis skulle vara tillbaka.
Strax före klockan fem på morgonen hade han vaknat och upptäckt att Sonja fortfarande inte kommit hem. Försöken att somna om hade varit fruktlösa, och han hade istället tagit en tidig frukost med morgontidningen och P1 som enda sällskap, skrivit ett meddelande till barnen och informerat dem om att både han och Sonja redan var iväg och jobbade, samt att det fanns gröt i kylen som de kunde värma upp i mikron.
Klockan hade inte varit mycket mer än sju när han klev ut ur hissen på den översta våningen i polishuset. Till hans förvåning hade Lilja redan varit där, och under en gemensam kopp kaffe hade det visat sig att hon var precis lika otålig som han själv, varpå de tagit hissen ner till hans bil och programmerat in Chris Dawns adress i GPS:en.
Dawn bodde på Norra Vallåkravägen 925, vilket var mitt ute på landet cirka tjugo kilometer öster om Helsingborg. Det var åkrar i alla riktningar och några enstaka gårdar här och där, och efter ytterligare någon kilometer var det plötsligt fler traktorer än bilar på vägarna. Tanken var bara att göra sig en bild av vad som väntade.
Se utan att synas.
”Förresten, har du hört något från Elvin under helgen?” sa Fabian. ”Jag försökte ringa honom flera gånger i söndags, men det var bara mobilsvar.”
”Han ville väl värna om sin helg”, sa Lilja och blickade ut över landskapet. ”Du vet ju hur anal han kan vara med allt sådant där. Ta bara hans stol. Ve den som råkar sätta sig i den.”
Fabian kunde inget annat än nicka. Trots att det nu nästan var två år sedan han lånat Elvins arbetsstol och begått den stora dödssynden att ändra på alla inställningar kändes det fortfarande som igår. Ilskan han hade mötts av när kollegan kommit hem från semestern hade inte haft några gränser. Tuvesson hade fått kalla in till krissamtal, och det hade tagit nästan ett halvår innan Elvin ens tilltalat honom.
”Men han borde väl ändå vara minst lika intresserad som alla vi andra av att utredningen inte tappar styrfart. Det var ju ändå han som räknade ut hur det hängde ihop.”
”Ja, men nu är inte alla lika otåliga som du”, sa Lilja med ett skratt. ”Molander var ju till exempel inte heller med i helgen, och ska jag vara helt ärlig har jag inte den blekaste hur Elvin tänker.” Hon försvann ut med blicken över landskapet. ”Det kanske låter märkligt med tanke på hur många år vi har jobbat ihop. Men det enda jag vet om Elvin är det jag ser på jobbet, och där är han onekligen en av de skarpaste i kåren. Vill du däremot veta vad han sysslar med när han har gått hem är det inte mig du ska fråga. För min del kan han precis lika gärna vara uppslukad av att bygga flaskskepp som att kolla på porrfilm. Eller så har han Sveriges största Kinderäggsamling, vad vet jag?” Hon ryckte på axlarna.
”Men han och Molander känner väl i alla fall varandra ganska så väl?” sa Fabian.
Lilja nickade. ”Fast nu på senaste tiden talar de ju nästan inte med varandra.”
”Vadå?”
”Har du inte lagt märke till det?” Lilja vände sig mot Fabian. ”De är ju hur stingsliga och tvära som helst så fort de befinner sig i samma rum.”
”Om etthundra meter finner du resmålet på din högra sida”, bröt den syntetiska rösten in, varpå Fabian saktade in och parkerade bilen på den vänstra sidan av vägen framför en liten transformatorstation.
Visst hade han lagt märke till att de två kollegerna verkat ovanligt irriterade på varandra under de senaste veckorna. Men det var inget han hade reagerat på, och i vilket fall som helst var det nästan alltid någon som irriterade sig på Molander.
Han lät nyckeln sitta kvar i tändningslåset, klev ut ur bilen och blickade bort mot allén som tog vid på den motsatta sidan av vägen. För att undvika eventuella övervakningskameror i träden höll de sig i det höga gräset till höger, och efter ett hundratal meter kom de fram till en vitkalkad mur.
”Där har vi en.” Lilja pekade mot en kamera som satt till vänster om en stängd järngrind.
Fabian nickade och började följa muren i den andra riktningen. Den vita kalken var fortfarande så bländande vit att det nästan skar sig mot resten av naturen. Kanske var det därför han direkt reagerade på smutsfläckarna som försvann upp över kanten på muren.
”Vad är det för någonting?” Lilja gick fram för att titta närmare på ett antal vitmålade klättergrepp som var placerade i muren med någon meters avstånd. ”Titta, någon har till och med tagit sig tid att fästa sådana här istället för att bara ta med sig en stege.”
”Någon har med andra ord varit här mer än en gång”, sa Fabian. ”Troligen för att bevaka och registrera, och lära sig Dawns alla vanor och rutiner innan det var dags att slå till.”
Han provade att sätta ena kängan mot den nedersta klumpen samtidigt som han nöp tag i en av de övre och slogs av hur enkelt det var att ta sig upp även om de inte stack ut mer än några centimeter. Väl uppe på muren såg han att platsen valts med omsorg. En klunga med björkar skymde effektivt sikten mot huset med sitt lövverk, varför de i lugn och ro kunde ta sig ner på insidan utan risk att bli sedda.
Ett femtiotal meter längre fram låg huvudbyggnaden som förgrenade sig i två flyglar. Det var för långt bort för att de med blotta ögat skulle kunna se om det befann sig någon därinne. Men med hjälp av mobilens kamerafunktion kunde Lilja zooma sig närmare och konstatera att allt verkade lugnt på ytan, förutom en bevakningskamera som panorerade fram och tillbaka.
Fabian tog över mobilen och riktade den mot kameran som satt på husgaveln och mycket riktigt svepte över gräsmattan som verkade lika ny som muren. Den jämna rörelsen och regelbundna intervallen tydde på att det inte var en människa som styrde den. Vilket inte var samma sak som att den inte kunde reagera på rörelser och skicka iväg ett larm.
Det fanns det bara ett sätt att ta reda på, och det var att prova, tänkte han och nickade åt Lilja att följa i hans spår strax innan kameran var på väg bort från dem. Men så långt hann de inte eftersom Tuvesson ringde.
”Var håller ni hus? Vi startade för en kvart sedan.”
Fabian tittade på klockan och insåg att hon redan passerat nio. ”Utanför Chris Dawns hem.” Det blev tyst och det gick nästan att höra hur Tuvesson bet sig i tungan för att lugna ner sig.
”Okej, jag förstår ärligt talat inte vad ni tänker på, men …”
”Jag försökte ringa dig igår”, avbröt han. ”Jag var i kontakt med hans bankman, och …”
”Fabian, jag vet. Klippan har redan informerat mig, och span är på väg ut. Det viktiga nu är att ni pallrar er hit fortast möjligt. Och se för Guds skull till att ingen upptäcker er.”
”Men vänta, borde vi inte …”
”För helvete, kan du för en gångs skull bara göra som jag säger? Vi har just varit i kontakt med Mattias Ryborn, Dawns nya bankman på Handelsbanken vid Stortorget. Tydligen ska de träffas i ett första möte redan nu i eftermiddag, och det är då vi har vår chans att gripa honom. Om han inte redan insett att vi är honom på spåren, vill säga.”