Fabian justerade den högra backspegeln och hoppades på att mannen som var på väg rakt emot honom inte skulle ta någon notis om det. Molander hade haft rätt. Det var verkligen gärningsmannen. Han bar spetsiga boots, svarta jeans med nitbälte, solglasögon och en vinröd sammetskavaj, och så Chris Dawns karakteristiska hårdrocksfrisyr. Hade han genomskådat dem? Var det därför han tagit sikte rakt mot bilen han satt i?
Han kände efter att pistolen satt i axelhölstret som den skulle, men han kunde inte ta fram den. Inte nu. Och det var för sent att starta och köra iväg. Det skulle vara alltför uppenbart och endast riskera att dra ännu mer uppmärksamhet till sig. Dessutom skulle han bli av med parkeringsplatsen och tvingas cirkla runt torget i en mindre evighet i jakt på en ny.
Mannen var nu framme vid bilens högra sida, och utan någon aning om det var en bra eller dålig idé vände Fabian sig mot säkerhetsbältet och drog ut det som om han just hade satt sig i bilen. Till hans stora lättnad fortsatte mannen förbi utan att lägga märke till honom och korsade vägen.
”Objektet har just passerat mig, och fortsätter nu mot banken”, sa han i headsetet.
”Men jag förstår ingenting. Var det inte klockan två? Hon är ju bara kvart över ett”, hördes Klippans röst, samtidigt som han kom ut genom bankens huvudentré i blåställ och med en hink i ena handen och en stege över axeln.
”Han kanske har tidigarelagt mötet?” sa Molander. ”Astrid, du befinner ju dig därinne. Har du hört något om det?”
”Inte ett ord.”
”Okej, alla enheter redo. Objektet verkar vara på ingång redan nu.”
Men strax efter att gärningsmannen passerat mellan de två konformade träden några meter utanför entrén vek han av åt höger, passerade Klippan som just börjat blöta ner fönstret, och försvann runt hörnet.
”Han går inte in utan fortsätter istället till Norra Strandgatan”, sa Molander.
”Team ett här, vi ser honom”, hördes en röst.
”Vad gör han? Berätta”, sa Fabian som nu förlorat mannen ur sikte.
”Fortsätter vidare. Nej, vänta, han stannar utanför sidoingången och … vänder sig om … Och nu fortsätter han vidare igen.”
”Han inspekterar”, sa Molander. ”Mitt tips är att han kommer att runda hela kvarteret.”
Just det, tänkte Fabian. Det var såklart det han höll på med. ”Hur ser det ut på baksidan av kvarteret vid Kolmätaregränden? Har vi någon enhet där?”
”Svar nej”, sa Molander. ”Det är över sextio meter från banken. Vi la krutet på de tre ingångarna.”
De skulle med andra ord förlora honom helt ur sikte för en kort stund. ”Norra Strandgatan, ser ni honom fortfarande?”
”Ja, han fortsätter fram … Men nu stannar han igen och tittar sig omkring.”
”Exakt var befinner han sig?”
”I slutet av kvarteret.”
”Och i vilken riktning tittar han?”
”Nordöstlig, upp längs Kolmätaregränden mot Kullagatan. Ska jag följa efter?”
Fabian var på väg att svara ja, men Tuvesson hann före.
”Nej. Alla behåller sina positioner som planerat. Märk väl att det är fyrtiotvå minuter kvar tills mötet ska äga rum.”
Tuvesson hade naturligtvis rätt. Risken var överhängande att de röjde sig, och då skulle han vara borta för alltid. Men trots att Fabian var medveten om att de inte fick gripa honom redan nu kunde han inte släppa tanken på att de haft chansen och kanske just i denna sekund lät den försvinna. ”Hur går det? Ser ni honom? Borde han inte vara över på andra sidan nu? Team två, är ni där?”
”Ja, men inte objektet. Inte än.”
Radiotystnaden tärde alltmer på hans lugn. En titt på klockan avslöjade att hon var tjugotvå minuter över. Tjugotre.
Fortfarande ingenting, förutom ett vakuum som sög luften ur kupén och gjorde det allt svårare att andas. Han kunde inte bara sitta kvar och vänta längre, det gick inte. Gärningsmannen hade, precis som Molander varit inne på, inspekterat omgivningen. Men det fanns ingenting som sa att han inte hade upptäckt någon av dem och nu flydde fältet.
Han öppnade dörren, klev ut ur bilen och drog några djupa andetag.
”Fabian, vad håller du på med?” hördes Molanders röst i headsetet.
Han vände sig om och blickade upp mot fönstren där han visste att Molander stod. Men ljuset speglades i det, och det enda han kunde se var himlen och delar av Handelsbankens fasad från den motsatta sidan. ”Jag tar en runda runt kvarteret”, sa han och stängde bildörren.
”Nej, det gör du inte. Du stannar och avvaktar i bilen som planerat”, hördes Tuvesson.
Fabian behövde inte ens fundera en extra gång för att trycka av samtalet och fortsätta över gatan. Han kunde inte bara sitta och vänta på att tillfället de just haft gick förlorat. Särskilt inte med tanke på att det enda de hade på gärningsmannen var ett passfoto där han påminde om Chris Dawn.
Men istället för att följa i gärningsmannens fotspår gick han i motsatt riktning in på Stallgatan till vänster om banken. Där var parkarbetarna i full gång med att trimma raden av träd som sträckte sig längs gränden. Alla tre följde honom med blicken, till och med killen uppe i skyliften, och Fabian kunde nästan höra hur Tuvesson skrek i deras headset.
Han fortsatte in i gränden som låg helt inklämd mellan rådhuset på den vänstra sidan och Handelsbanken på den andra och kom att tänka på Clock – hamburgerstället som hade legat här när han var liten och nu ersatts av ett kafé. Vad hade hänt med det? En hel hamburgerkedja som plötsligt bara gått upp i rök. Och väl framme vid Kolmätaregränden i den andra änden av kvarteret gick det upp för honom att det var exakt det gärningsmannen just hade gjort.
Mitt framför alla deras vakande ögon hade han gått upp i rök.