Dunja och Magnus hade suttit i Kulturhuset på Islands Brygge och arbetat med Michael Rønning i flera timmar. Liksom Dunja hade han utgått från att gärningsmännen inte alls upphört med att sprida filmen bara för att den inte längre gick att hitta på Youtube, utan att de endast hade blivit mer försiktiga med var de delade sina alster. Han hade därför begett sig ut på darknet för att göra sina sökningar.
”Darknet?” hade Magnus sagt och Rønning hade förklarat hur det till skillnad från den allmänna uppfattningen inte var så annorlunda jämfört med det vi kallar internet. I själva verket var det i stort sett samma sak, men med den signifikanta skillnaden att Google och andra sökmotorer varken kunde hitta eller indexera sajterna eftersom de använde sig av det så kallade TOR-nätverket. Eller The Onion Router som det egentligen hette.
Detta gjorde i sin tur både webbplatserna och alla dess användare anonyma och omöjliga att nå med en vanlig webbläsare, vilket var anledningen till att darknet befolkades av allt från pedofiler och vapenhandlare, till folk som sålde sex eller utförde mord på beställning.
För att kunna ta del av innehållet på darknet behövdes en TOR-browser och här hade Rønning blivit alltför teknisk för att Dunja skulle hänga med. Det viktigaste var att han till slut hittat en sajt där anonyma användare la upp och delade äkta våldsfilmer där offren torterades, våldtogs eller dödades framför kameran. Och precis som på Youtube jagade användarna gillamarkeringar och visningar för att få upp just sin film på listorna.
Och det var där på plats fyrtioåtta i listan för None weapon killing han hade hittat filmen som visade mordet på Jens Lemke. Problemet var att det omöjligt gick att spåra IP-adressen från vilken filmen hade laddats upp, vilket innebar att de i praktiken var tillbaka på ruta ett.
Men så hade Magnus överraskat både henne och Rønning med att ställa den fullkomligt självklara men samtidigt helt igenom lysande frågan om man inte kunde se IP-adressen på Youtube där de tidigare lagt upp sina filmer, och snart hade Rønning fått fram IP-adressen som visat sig komma från en mobil uppkoppling.
Det var av den anledningen hon och Magnus nu satt i ett av TDC:s alla mötesrum som någon överbetald inredare döpt till Svanmöllan, och väntade på att Fareed Cherukuri skulle slå sig ner på andra sidan bordet.
”Hej, Fareed. Minns du mig?” Dunja bjöd honom på ett leende.
Fareed varken nickade eller skakade på huvudet utan såg mest ut som om han hade fullt upp med att fundera på om hennes besök var till hans för- eller nackdel.
”Låt mig då friska upp ditt minne en aning”, fortsatte Dunja. ”Kim Sleizner och Jenny ’Wet-Pussy’ Nielsen, får det några klockor att ringa? Ja, du behöver inte se så förvånad ut. Jag förstod direkt att det var du som läckte till Ekstra Bladet trots att jag uttryckligen bad dig om att det skulle stanna mellan oss två.” Hon pausade, lämnade ett tomrum för honom att fylla. Men han sa ingenting. Samma sak med Magnus som höll sig precis så avvaktande som de kommit överens om. ”Just då blev jag faktiskt ganska så putt, eftersom det var en av anledningarna till att jag fick sparken. Jag hade till och med allvarliga funderingar på att anmäla dig.”
”Men det gjorde du inte”, sa Fareed och bjöd även han på ett leende.
”Det är inte riktigt min stil. Dessutom kanske jag skulle behöva din hjälp igen någon gång i framtiden.”
”Så det är därför du är här.”
”Just precis.” Dunja lutade sig fram i stolen. ”Vi vill ju inte att dina chefer ska få reda på vad du sysslar med.”
”Detsamma gäller uppenbarligen även dina chefer.”
Dunja skrattade till, imponerad av hans kvickhet. ”Ska jag tolka det som att vi förstår varandra?”
”Det beror på vad det är du behöver hjälp med.”
Dunja sköt över en lapp med ett antal siffror åtskilda i fyra grupper med punkter mellan.
”Det är en IP-adress”, sa Magnus.
”Jag tror nog att han förstår det”, sa Dunja och gav honom ett överseende leende.
”Från en mobil uppkoppling”, fyllde Fareed i och sköt ifrån sig lappen.
”Och jag skulle behöva veta vem den tillhör.”
”Tyvärr, det är omöjligt. Den kommer från ett anonymt kontantkort.”
”De kan ju ha registrerat sig.” Det var Magnus igen, och den här gången kände Dunja sig tvingad att med en blick påminna honom om vad de kommit överens om.
”Ja, om ni nu tror att era gärningsmän skulle vara så korkade.”
”Självklart inte”, sa Dunja. ”Men nu är ju inte du vem som helst utan en riktig liten smarting.” Hon skrev ner sitt nummer på baksidan av lappen och sköt återigen över den på hans bordshalva. ”Så du kommer säkert på något alldeles lysande.”