Elvins självmord hade slagit ner som en bomb i teamet. Chocken hade paralyserat dem och satt ett effektivt krokben för deras sista förberedelser inför det stundande mötet på Handelsbanken. Missförstånden hade blivit så många att Tuvesson till slut varit tvungen att sammankalla till krismöte där hon beordrat alla att hur svårt det än var försöka lägga tankarna på kollegan åt sidan och istället fokusera på uppgiften som låg framför dem.
Fabian var däremot övertygad om att de andra, liksom han själv, fortfarande ägnade det mesta av sin energi till att försöka förstå hur de kunnat missa faktumet att en av deras närmaste kolleger mått så pass dåligt att han sett självmord som den enda utvägen. Hur det gick för de andra visste han inte, men själv tyckte han att Elvins självmord kändes lika overkligt som de första bilderna på när American Airlines Flight 11 flög in i det norra tornet.
Det var först när han klev in i den tjusiga banksalen på Stortorget, drog in den svala luften i lungorna och väntade på att den plastiga apparaten skulle mata ut en nummerlapp med siffrorna 667 som det gick upp för honom att det endast var några minuter kvar tills klockan var fem.
Förutom han själv och Lilja som satt och såg sysselsatt ut bakom kassan, befann sig ytterligare fyra personer i banksalen. En bankanställd vid kassa tre som hjälpte en äldre välklädd herre med en inbetalning, samt en kvinna i joggingkläder som stod och drog en trehjulig barnvagn fram och tillbaka. Och så gärningsmannen som Fabian innerst inne inte väntat sig skulle dyka upp.
Men där stod han, i egen hög person bara några meter bort med armband och dödskalleringar, och väntade med ett imponerande lugn på att visas in.
Faktum var att han stod så nära att Fabian utan problem skulle kunna gå fram och gripa honom. Hela insatsen som involverade nästan tjugo personer skulle vara över innan den ens börjat. Om det inte varit för att de fortfarande saknade bindande bevis och därför var tvungna att avvakta tills efter han undertecknat något av dokumenten.
Fabian gick bort till en av bänkarna där han satte sig och passade på att utväxla en snabb blick med Klippan som var igång med att tvätta insidan av fönstren. Det var nu endast en minut kvar och det vilade ett allvarsamt lugn över allting. Vilket det av någon anledning alltid gjorde i en bank. Han hade aldrig tänkt på det förut, men folk sänkte nästan alltid rösten så fort de kom in genom entrén, några så mycket att de gick över till att viska.
Den här gången låg det däremot ett extra tjockt lager av vibrerande allvar i luften. Var det bara han själv eller kände även gärningsmannen av det? Och vad var den egentliga anledningen till att han hade ställt in och skjutit upp mötet till idag? Hade det bara varit rutin och en extra säkerhetsåtgärd eller låg det något helt annat bakom?
Mannen såg ut som lugnet självt och stod bara där och nickade svagt som om han lyssnade på musik. Men det hördes ingen musik och några hörlurar syntes inte till. Kanske hade han bara fått en låt på hjärnan. Eller var det ett inövat tics för att ännu mer gå upp i rollen som Chris Dawn?
I så fall var han inte bara skrämmande väl förberedd, det talade dessutom för att han borde vara medveten om alla poliser i och utanför banken. Fanns det någonting de hade förbisett? En väg ut de missat att säkra? Eller var han bara så inne i sin egen rolltolkning att han inte lagt märke till dem?
Bankmannen kom med ett lika nervöst som stelt leende under den svettblanka pannan som var alltför stor i förhållande till resten av ansiktet. ”Hej. Mattias Ryborn. Det måste vara du som är Chris Dawn.” Bankmannen gick fram till gärningsmannen och höll fram sin hand.
”Ja, de påstår det.”
De skakade hand, och Fabian kunde bara be en stilla bön om att bankmannens händer inte var lika nervöst svettiga som hans panna.
”De är nu på väg in mot mötesrummet”, sa Fabian i headsetet och såg de två männen försvinna in bakom kassorna.
Ljudet lät som om någon just svarat fel på Jeopardy och de röda dioderna över kassa tre blinkade 666 när den äldre mannen vände mot utgången och joggingkvinnan med barnvagnen började gå dit.
Fabian var inte var det minsta vidskeplig utan fullt medveten om att det inte var mer än tre siffror i rad som i sig betydde precis lika lite som rad tretton i ett flygplan. Och honom veterligen hade aldrig passagerarna på just rad tretton varit de enda som dött i en flygolycka. Ändå kunde han inte låta bli att reagera och se det hela framför sig. Hur kvinnan inte alls varit ute och joggat, och att det i vagnen inte fanns något barn utan helt andra saker.
”Okej, jag ser dem nu”, hördes Tuvessons röst och Fabian slog ifrån sig tankarna. ”Alla är beredda och inväntar min signal på att gå in.”
Så fort bläcket på den första underskriften hade torkat skulle bankmannen ge klartecken till Tuvesson som i sin tur skulle beordra resten av teamet att påbörja den operativa fasen. I den skulle de två städarna från insatsstyrkan gå in och övermanna gärningsmannen så att Lilja och Tuvesson därefter kunde utföra det formella gripandet. Under tiden skulle Fabian tillsammans med Klippan bevaka entrén medan resten av insatsstyrkan tog hand om de två personalutgångarna på sidorna.
Ytterligare två kunder kom in, en ung man och strax därefter en medelålders kvinna med en liten darrande hund i sin väska. Lilja passade på att trycka fram ett nytt könummer, så att Fabian kunde gå fram till hennes kassa. Och för att få tiden att gå i väntan på Tuvessons klartecken tog han extra god tid på sig att ta fram plånboken, leta fram körkortet och skjuta det över disken till Lilja.
”Då ska vi se, sa den blinde till den döve”, sa bankmannen med ett nervöst flin och stängde dörren till mötesrummet efter gärningsmannen som var klädd i ormskinnsboots, jeans samt en sliten Led Zeppelin-tröja under samma vinröda kavaj han burit föregående dag.
De satte sig på varsin sida om konferensbordet där dokumenten låg uppradade och väntade på att undertecknas.
”Först och främst vill jag bara säga att vi är oerhört stolta och glada över att du har valt att flytta över till vårt kontor”, fortsatte bankmannen och tog fram en penna ur kavajens innerficka. ”Nu har jag visserligen förstått att du planerar att avyttra det mesta av dina tillgångar, men vi hoppas naturligtvis ändå på ett bra och givande samarbete framöver.”
”Självklart”, sa mannen och bjöd på ett kort leende.
”Som du ser här har jag förberett det mesta. Ett tillfälligt likviditetskonto är upprättat för att ta emot intäkterna tills du vet var du vill placera dem.”
Gärningsmannen nickade och förde håret bakom öronen.
”Så det enda jag behöver nu för att gå vidare är din legitimation.”
Gärningsmannen tog fram sin plånbok, drog ut körkortet och la det på bordet.
”Alright. Men då går jag och drar en kopia på det här. Under tiden kan ju du börja skriva under. Jag har satt kryss på alla ställen där det behövs en kråka.” Han pekade på några av de tomma raderna och la fram en bläckpenna.
”Tack, men jag har en egen.” Mannen drog fram en penna ur innerfickan.
”Okidoki.” Bankmannen lämnade mötesrummet och fortsatte över till kopieringsrummet där Tuvesson väntade.
Med handskbeklädda händer tog hon över körkortet, penslade det med fingeravtryckspulver och studerade det i ljuset från en lampa. ”Ingenting. Här är ju ingenting.”
”Inte? Men …”
”La du märke till hur han höll i det?” avbröt Tuvesson. ”På de flata sidorna eller endast på kanterna.”
”Ingen aning. Det var så mycket annat att tänka på.”
”Okej. Men du gav väl i alla fall honom pennan?”
”Jag försökte, men …” Bankmannen svalde. ”Han hade en egen.”
”Fan …” Tuvesson började massera sina tinningar.
”Jag kanske ska gå tillbaka med den där kopian innan han börjar misstänka något.”
Tuvesson nickade och höll mikrofonen till headsetet närmare munnen. ”Jag vet inte om ni hörde, men vi saknar fortfarande ett säkrat fingeravtryck.”
”Vi får hoppas på att han lämnar efter sig något på bordet eller stolen”, hördes Molanders röst. ”Det viktiga är att han skriver under.”
Bankmannen återvände till mötesrummet med körkortet och den utskrivna kopian och kunde direkt konstatera att inte ett enda dokument var underskrivet. ”Ja, då var jag tillbaka. Och hur går det här, då?” Han lämnade tillbaka körkortet. ”Är det något som är oklart?”
Med pennan i handen tittade mannen upp och mötte hans blick utan att säga något.