56

Går det att köra in till vänster?” hördes Fareeds röst från mobilen i Dunjas hand.

”Vänster?” Dunja kisade ut genom vindrutan i ett försök att se bättre i mörkret som just höll på att lämna den blå timmen bakom sig. ”Ja, men det är bara en enskild väg. Säker på att du inte menar höger?”

Inte höger. Vänster.

Dunja mötte Magnus undrande blick och nickade, varpå han svängde in på den lilla grusallén strax efter Mørdrup station.

Det hade nästan gått tre timmar sedan Fareed ringt och berättat att det anonyma abonnemanget just vaknat till liv, och att han redan var i full gång med att ta sig in i systemet via en bakdörr för att triangulera fram en position.

Hon och Magnus hade just slagit sig ner på uteserveringen framför Lauras Bakery på Blågårdsgade bredvid hennes port efter att ha fått vänta i en halvtimme på två lediga platser. De hade beställt varsin pizza och en stor öl. Och när samtalet kom hade hon redan hunnit få i sig mer än halva ölen och motvilligt tvingats gå med på att sätta sig i passagerarsätet när Magnus insisterat på att köra.

Strax därefter, just när de hade spänt fast säkerhetsbältena och lämnat sin åtråvärda parkeringsplats på Baggensgade hade Fareed kommit med sitt krav om han skulle säga så mycket som i vilken världsdel mobilen befann sig.

Ett jobb, hade han svarat när hon frågat vad fan det handlade om. Han hade krävt att hon lovade att ordna honom ett jobb, och inte vilket jobb som helst. Han skulle få användning av sina programmer­ingskunskaper, få fria händer att välja sin utrustning, och framför allt skulle arbetsplatsen ligga ovanför marknivå. Kunde hon inte lova honom det var han beredd att avsluta samtalet och blockera henne från att kontakta honom för all framtid.

Återigen hade hon hotat att anmäla honom för hans chefer, men den här gången hade han synat henne och önskat lycka till med förklaringen att det ändå bara var en tidsfråga innan han skulle implodera av leda om han jobbade vidare i bunkern.

Till sist hade hon inte haft något annat val. Trots att hon själv inte var säker på om hon hade något jobb när röken lagt sig hade hon lovat honom en tjänst som programmerare. Exakt hur och var fick bli en senare fråga. Det enda som hade betytt något var att han fick fram den förbannade positionen så att de kunde gripa förövarna.

Dessvärre var triangulering långt ifrån någon exakt vetenskap, och de hade därför under de två senaste timmarna mer eller mindre planlöst irrat omkring i trakterna söder om Helsingör. Och inte heller den här gången verkade de ha kommit rätt.

”Det är bara en gård här. En enslig övergiven gård.” Hon tittade ut genom sidofönstret på de två ladorna medan Magnus svängde runt på grusplanen. Där fanns varken någon bil eller moped, och inte så mycket som en tänd lampa i något av alla fönster. ”Alltså, här är nix och nada.”

Har ni tittat runt ordentligt?

”Det är en gammal bondgård mitt ute i ingenstans. Vad menar du att de skulle ha här att göra?”

Inte vet jag? Jag tittar bara på skärmen, och det är inte mitt fel att systemet inte är mer exakt. Men jag kan lova dig att hade det varit jag som konstruerat det, hade det varit …

”Jajaja, du är världens bästa programmerare, vi har hört det nu. Men de är i alla fall inte här. Vänd tillbaka till stora vägen.”

Magnus nickade och körde återigen in i den smala allén. Han hade nästan inte sagt någonting sedan de lämnat Köpenhamn. Inte en enda liten protest hade undsluppit hans läppar, vilket inte alls var likt honom. Han hade inte ens tjatat om en ny middagsdejt nu när de varit tvungna att lämna sina pizzor. Kanske var han …

Vänta, stanna!

”Vad är det nu?” Hon gav Magnus en blick. ”Det kanske var höger ändå, som jag sa?”

Nej, vänster.

”Vadå, vänster? Vi svängde ju vänster. Menar du ute på stora vägen?”

Nej, nu direkt. Rakt ut till vänster. Bara gör som jag säger.

Hon nickade åt Magnus som stannade mitt i allén. ”Men vänta nu lite. Jag vet inte vad du ser på din skärm, men det enda som finns här är en kohage, eller vad det nu …”

Men hallå, vad väntar ni på? Kör då!” skrek Fareed i telefonen, och Dunja var tvungen att erkänna för sig själv att hon gillade hans energi.

”Okej, ta det lugnt, vi kör”, sa hon och gestikulerade åt Magnus att svänga ut i hagen.

”Och hur ska det gå till?” sa Magnus. ”Där finns ju inte ens någon väg.”

Hallå …

”Jag vet, men strunt i det nu och bara kör.”

Magnus skakade på huvudet och svängde ut i gräset.

Kom igen nu, och sätt lite fart. Vi pratar max några hundra meter.

”Det här känns inte bra. Inte alls bra”, sa Magnus medan han styrde bilen över ängen.

”Alltså, här är ingenting, bara så att du vet”, sa Dunja samtidigt som de passerade ett badkar som välts över på sidan.

Hur svårt kan det vara, bara fortsätt rakt fram!

Färden fick ett abrupt slut när bilen fastnade i ett dike.

”Se nu vad som hände. Vad var det jag sa.” Magnus slog ut med händerna.

”Försök att få upp bilen så fortsätter jag.” Dunja klev ut, hoppade över diket och skyndade iväg i mörkret.

Gräset räckte henne till midjan, och byxorna var redan blöta av fukten. Vad som väntade visste hon inte, men Fareeds energi hade varit så pass övertygande att hon fortsatte framåt trots att hon varken sett eller hört någonting som avslöjade om hon var på rätt väg.

Staketet dök upp som från ingenstans och slog så hårt mot hennes ansikte att hon kunde känna smaken av blod. Hon skrek ut sin frustration i mörkret och funderade på om hon skulle vända tillbaka till Magnus då mobilen började vibrera i bakfickan.

Varför har du stannat?

Hon hade inte ens hunnit föra upp telefonen mot örat innan han var igång. Och hur kunde han veta? Hade han triangulerat in henne också?

Hallå? Har du kisspaus, eller vad …

”Nej, men det är ett fucking staket i vägen! Och säg nu inte bara att jag ska fortsätta, för här är typ ingenting!” Hon hörde själv hur hysterisk hon lät och drog några djupa andetag för komma ner på grönt, eller åtminstone gult. Det fanns inget värre än hysteriska kvinnor. Förutom hysteriska män.

Men det är det du ska. Fortsätta, alltså.

”Okej, jag klättrar över”, sa hon i ett försök att verka kontrollerad. ”Men om det visar sig att du har fel den här gången också, eller plötsligt säger att jag ska springa tillbaka, eller till vänster, eller varför inte höger, det var ju längesedan, så kommer jag personligen se till att du får stanna i den där jävla bunkern i resten av ditt liv.”

Jag måste sluta nu.

”Va? Men vänta nu. Varför det? Hallå?” Men samtalet var redan avslutat, och efter några misslyckade försök att ringa tillbaka klättrade hon över och fortsatte fram genom gräset då ett starkt ljus närmade sig i mörkret från vänster sida för att några sekunder senare passera några meter framför henne. En bil.

Hon var alltså framme vid en väg, eller mer en avfart. Kunde det vara E47:an mellan Helsingör och Köpenhamn? Varför hade hon inte hört någon trafik? Det spelade ingen roll. Fram skulle hon likt förbannat. Hon skyndade över asfalten och in i skogen på andra sidan.

Där sluttade det brant nedåt, och för att inte halka greppade hon tag i träd och grenar. Ju längre ner hon kom, desto tydligare kunde hon höra bruset från trafiken, och snart såg hon både bilar och långtradare som passerade i bägge riktningar.

I samma ögonblick förstod hon att Fareed haft rätt.

Vid vägrenen på andra sidan i sydgående riktning såg hon dem. De gula leende smileygubbarna som skymde deras ansikten, och de tutande bilarna som passerade och precis som hon undrade vad de höll på med. Fyra stycken fick hon det till, varav en av dem stod en bit ifrån de andra och såg ut att hålla någonting i ena handen framför sig. De andra stod runt något som blänkte till i ljuset från bilarnas strålkastare.

En kundvagn.

Hon förstod ingenting. Vad skulle de med en …

När en av de tre klev åt sidan upphörde hon att undra. Istället hoppades hon på att hon sett fel. Hon hasade sig nedför branten så fort hon bara kunde. Men hon hade inte sett fel, och det enda som betydde något nu var att hon hann fram innan det var för sent.

Hon borde ringa Magnus, men det fanns ingen tid. Istället behövde hon så fort som möjligt ta sig över på andra sidan och stoppa dem. Hon vinkade och gestikulerade till de förbipasserande bilarna att stanna och släppa över henne, men istället la de sig på tutorna och blinkade med helljusen. En BMW verkade till och med sikta på henne och var på väg långt över den heldragna linjen.

Räddningen blev en gammal rostig Volvo med trasig framlykta och släp. Den lugnade ner hastigheten en hel del och fick henne att våga sig ut i trafiken med den tända mobilen som enda skydd. Den första filen gick relativt enkelt. Värre var det med ytterfilen där en hord av motorcyklar dundrade förbi så nära att hon kunde känna vinddraget för varje gång. Samtidigt hördes en brölande tuta från en långtradare som tornade upp sig i filen bakom, och till slut kunde hon inte avvakta längre utan var tvungen att kasta sig ut i ett försök att utnyttja en aningen större lucka bland alla tvåhjulingar.

Väl över i mittrännan kunde hon andas ut, bara för att inse att allt varit förgäves. Att tiden sprungit ifrån och varvat både henne, Magnus och Fareed. Det var för sent, och det enda hon kunde göra var att se på när kundvagnen med den hemlöse hon kände igen från rivningskåken på Stengade, var på väg rakt ut bland bilarna.

Både hans händer och fötter var fastbundna för att hindra honom från att ta sig därifrån, och hans skräckslagna uppspärrade blick kunde inte släppa den tutande skåpbilen som var på väg rakt emot honom. Trots att den bromsade in träffade den vagnen i sidan och fick den att spinna iväg som ett curlingklot snett över i ytterfilen där den träffades av en SUV och välte omkull för att sekunden senare krossas under en långtradare. Allt inom loppet av sekunder som kunde räknas på en hand.

Dunja försökte dra in luft, men det var som om lungorna vägrade att fyllas. Som om chocken lamslog alla hennes system. Volymen på trafiken tycktes vridas ner. Det enda hon kunde höra var skratten och hurraropen på andra sidan vägen.