Fabian följde Molander runt huset. De blåvita avspärrningsbanden fladdrade i vinden en bit bort på gräsmattan där de två assistenterna var i full gång med att gräva sig allt djupare ner i en grop som han uppskattade till cirka två gånger tre meter.
De fortsatte in under avspärrningsbandet fram till ett uppfällt bord som stod i skuggan från en parasoll med några av fynden uppradade. Det var bland annat en plånbok i svart skinn, två stycken gevärskulor samt en avsliten djurtass.
”Vad är det för djur?”
”Schäfer.” Molander rundade en hög med jord och gick ner på huk vid en utrullad presenning där hunden låg. ”Fråga mig inte vad den har gjort för att förtjäna det här. Hon har skjutits på nära håll. Rena avrättningen. Här ser du ingångshålet.” Han pekade på ett blodigt sår strax ovanför hundens nos och skakade på huvudet. ”Kulan penetrerade hela kroppen och har troligen slitit sönder vartenda organ där inne. Så jävla vidrigt.”
Det var därför Molander varit så tyst och nedstämd. För ovanlighetens skull var offret ett djur och inte som alltid annars en människa. Alla hade vi våra ömma punkter.
”Troligen är det här hussen.” Molander lyfte presenningen som täckte kroppen bredvid.
Mannen låg på rygg och var klädd i cowboystövlar, jeans och en sliten gammal t-shirt från en Dire Straits-turné, under en lika sliten jeansjacka. Han var kraftig, upp mot två meter lång och såg ut att vara en bit över femtio trots klädstilen, skägget och det långa håret.
”Och vad får dig att dra den slutsatsen?” Fabian sökte med blicken efter skador på kroppen.
”Skjuten med samma vapen. Bägge kulorna ligger på bordet.” Molander lyfte försiktigt på mannens haka och pekade på ingångshålet några centimeter ner i skägget. ”Det är en ovanlig skottvinkel, men i betraktande av att han var två noll fem och säkert stark som en oxe är min gissning att gärningsmannen helt enkelt var tvungen att hota på nära håll för att få honom att göra som han ville.”
”Och vad var det?”
Molander ryckte på axlarna. ”Gå hit till kanten av gropen antar jag.” Han rullade över kroppen på sidan och visade den decimeterstora utgångskratern i bakhuvudet.
”Kan det vara samma vapen som användes i banken?” sa Fabian och såg hur Tuvesson kom gående mot dem.
”Tyvärr. Det här är en helt annan kaliber, en trehundraåtta Winchester som oftast används vid högviltsjakt.” Molander släppte kroppen och reste sig upp. ”Vi får se vad vapenundersökningen säger, men jag skulle inte bli överraskad om spårstrukturen visar att det kommer från ett av Chris Dawns alla jaktgevär nere i källaren.”
”Åh, herregud.” Tuvesson gick ner på huk för att titta närmare på kroppen. ”Har vi någon aning om vem det är?”
”Inte än.” Molander sträckte på ryggen. ”Men med tanke på att han inte har legat i jorden i mycket mer än två veckor borde det inte vara några större problem att ta reda på.”
”Det är i alla fall inte den där ekonomen från Ka-Ching”, sa Fabian.
”Du menar Per Krans.” Tuvesson reste sig upp och tittade sig omkring.
”Nej, han ligger här borta.” Molander klev över en samling bevislådor med lock och lyfte undan ytterligare en presenning som täckte en kropp som var betydligt mer illa åtgången. ”Åtminstone om man ska tro plånboken som låg i hans byxficka.”
Stora delar av buken under den vita skjortan var så pass söndersliten att flera av de inre organen låg helt blottade. På grund av en spricka i skallbenet var den högra ansiktshalvan kraftigt deformerad, och i den vänstra ögonhålan syntes endast en koagulerad röd blodgröt.
”Har du någon uppfattning om hur han dog?” sa Tuvesson.
Molander skakade på huvudet. ”Första tanken var att han hade skjutits i ögat, men där finns inget utgångshål, så jag vet faktiskt inte. Förhoppningsvis kan Flätan komma på en förklaring. De stora skadorna kommer troligen från hanteringen av kroppen efteråt.”
Fabian kunde inte mer än skaka på huvudet. Den kyla gärningsmannen visat prov på i banken var uppenbarligen ingen engångsföreteelse. Dök det upp ett hinder röjde han det ur vägen. Utan minsta tvekan verkade han kunna ta livet av vem som helst. Djur eller människa, det spelade ingen roll. ”Men varför lät han frun och barnen leva?” tänkte han högt och såg direkt hur Molander sken upp.
”Precis vad jag också har funderat på. Min teori är att han tänkte hålla dem vid liv ända tills det var dags för Chris Dawn att ’ta sitt liv’.”
”Och hur skulle han göra det?” sa Tuvesson.
”Det uppenbara är att han sätter ett skott i munnen efter att ha skjutit sin familj. Vapen finns här ju gott om.”
”Okej, låt oss säga att det är planen”, sa Fabian. ”Han tar ut honom ur frysboxen, låter honom tina, skjuter frun och barnen och därefter Chris Dawn.” Molander nickade. ”Men det skulle ju Flätan direkt se igenom. Till och med hans kollega, vad är det nu han heter …”
”Arne Gruvesson.”
”Just det. Till och med han skulle undra varför det inte fanns en stor intorkad blodpöl på golvet.”
”Sant. Och det är där den här kommer in i bilden.” Molander tog av locket på en av bevislådorna och visade upp den stora sprutan som legat inne i köket. ”Jag är inte säker, men med tanke på behållarens storlek och nålens längd skulle jag tippa att den är till för hästar eller något liknande. Människor är det i vart fall inte. Däremot kan jag tänka mig att den är perfekt till att tömma en kropp på blod och därefter sprida ut det på golvet.”
För en vecka sedan skulle Fabian bara ha skakat på huvudet och beskyllt Molander för att se för alltför många deckare på tv. Nu lät det plötsligt som ett högst trovärdigt scenario.
”Det är nästan att man inte kan låta bli att imponeras”, fortsatte Molander.
”Imponeras? Varför det?” Tuvesson la armarna i kors. ”I mina ögon är han ingenting annat än en sadistisk störd mördare som förtjänar livstid flera gånger om.”
”Det beror på vilket perspektiv man har. Han är uppenbarligen ute efter pengar och beredd att göra vad som krävs för att få dem. Nu är ju inte jag någon expert på gärningsmannaprofiler, men jag skulle inte beskylla honom för att vara sadistisk och störd. Kall och hänsynslös? Absolut. Framför allt är han smart. Hade det inte varit för att han råkade köra in i din backspegel tvivlar jag på att det ens hade hamnat på vårt bord.”
”Här har vi ytterligare en”, ropade plötsligt en av assistenterna.
Fabian och Tuvesson följde Molander fram till kanten och tittade ner i gropen där en svart liksäck grävts fram.
”Har ni tagit bilder?” sa Molander.
Assistenten med kameran nickade.
”Bra, då tar vi upp den.”
De hjälptes åt med att lyfta upp säcken ur gropen och lägga den på en utrullad presenning. Molander böjde sig ner och drog upp dragkedjan bara för att mötas av ännu en svart liksäck. ”Vad det än är, är det i alla fall välinpackat”, sa han och öppnade även den inre liksäcken.
Stanken de möttes av fick alla att instinktivt rygga tillbaka och vända bort ansiktena. Som väntat låg där en kropp, men den skilde sig markant från de två tidigare. Här var förruttnelseprocessen redan långt gången och bildade ett vitt böljande täcke av tusentals och åter tusentals små likmaskar.
”Den här dog då inte i förra veckan.” Molander tog en borste och började avlägsna likmaskarna från det delvis förruttnade ansiktet som var asiatiskt och tillhörde en kvinna eller ung man.
Kroppen i sin tur var klädd i brun anorak och beiga friluftsbyxor, och upptryckt i ena hörnet bland maskarna syntes en stickad mössa med dödskallar.
”Men vänta, det är ju hon …”, utbrast Tuvesson och pekade.
”Vadå, känner du igen henne?” sa Fabian.
Tuvesson nickade. ”Tidningsbudet. Kommer ni inte ihåg? Hon för två år sedan som hittade Seth Kårheden.”
Fabian försökte få ihop trådändarna. Vad hade Seth Kårheden med det här att göra?
”Du vet han i din klass”, sa hon. ”Han som gärningsmannen bytte plats med.”
”Jag vet. Men vad har Seth Kårheden med det här …”
”Det var hon som hittade honom död i sängen på sin tidningsrunda.”
”Och hur vet du det?” sa Molander.
”Det var jag och Irene som höll förhöret med henne efteråt. Soni Wikholm. Jag minns det som om det var igår.”
Molander skrattade till. ”Imponerande att du kommer ihåg alla du har hört genom åren.”
”Det gör jag inte.” Tuvesson satte sig på huk för att titta närmare. ”Långt ifrån. Men hon här, jag vet inte, det var något speciellt och annorlunda med henne.”
”På vilket sätt då?” Fabian lutade sig fram för att se ansiktet bättre.
”Bara att gå in i någons hem så där som hon gjorde. Själv förklarade hon det med att hon tyckte att det var märkligt att Kårheden som varit på semester inte var uppe och ryckte morgontidningen ur hennes hand. Men att på grund av det gå in i huset, det är ju inte helt normalt. Jag menar, hur många tidningsbud skulle göra det istället för att bara fortsätta vidare på sin runda? Och när hon sedan ser kroppen ligga där fastbunden i sängen med mustaschen avskuren, vet ni vad det första var hon gjorde då?”
Fabian och Molander skakade på huvudet.
”Det är helt sjukt, om ni frågar mig. Tror ni att hon ringer polisen? Nej, hon går fram och börjar ta och känna på kroppen. Lyfter ett ben och släpper ner det i sängen. Och vill ni veta varför? För att ’känna på’ rigor mortis.” Tuvesson skakade på huvudet. ”Tydligen skrev hon på en deckare och såg det som research.”
”Hon var med andra ord extremt nyfiken.”
”Frågar du mig skulle jag mer säga att hon var extremt märklig.”
”Kanske var det även det som hände här”, sa Fabian. ”Säg att Chris Dawn ingick i hennes tidningsrunda, och så tidigt en morgon ser hon någonting som retar hennes nyfikenhet, får henne att gå in och se någonting hon inte skulle se.”
”Det är en bra teori, och jag kan tänka mig att det var precis det mannen med hunden råkade ut för”, sa Molander. ”Problemet är att hon här dog för minst ett år sedan. Kanske ännu mer.”